Jag är kränkt

Läser artikeln Först kränkt vinner i Dagens Nyheter Maciej Zaremba. Om kränkta studenter på lärarhögskolan. Verkar som om lagen om likabehandling blivit ett vapen personer tar till när de blivit underkända. Inte så konstigt. Mer förvånande att man inte gör konsekvenseranalyser och ser både hot och möjligheter så fort vi gör något. Lite naivt.

Apråpå artikeln så är det klart det är ett problem om man ska undervisa i ett språk och har missat det grundläggande.

Det har dock alltid funnits personer som känts sig förfördelade och kränkta och tagit medel för att göra sig större än vad de är. Likaväl som de finns de som har dålig självkänsla och aldrig ser att de bidrar eller har ett syfte. På något sätt kan jag känna att det är sunt att man säger att man upplever sig kränkt (det är både en känsla och tillstånd). Många av oss blir kränkta dagligen men det är ofta så institutionaliserat att vi inte ser det. Rasism och stereotypa synsätt på kön, familj, bakgrund, utseende och sexuell läggning. Det finns. Frågan är väl mer om vad man orkar ta tag i. Eller tar man tag i saker när man först ser att man har något att vinna på det?

Dottern som är 13 år och är i värsta åldern där allt är kränkning - men egentligen ett uppvaknande och undrande till hur världen funkar och sunt ifrågasättande om varför det är som det är och funderingar hur det borde vara. Att ifrågasätta är sunt. Men att tro att man alltid har rätt är inte lätt. Vissa saker blir inte rätt heller även om det är rätt, förrän gruppen är övertygad att det är rätt. Vi är ju sociala varelser och ingår i ett sammanhang. Vad som är rätt och fel påverkas av en grupp. Men enskilda har ibland mer rätt en en grupp. Dock inte alltid.

Senaste veckans värsta kräkning här hemma har varit skolan, enligt dottern. När lärarna kommer på att barnen behöver något dagen efter. Säg gympakläder. Men barnet som har pappavecka har gympakläderna hos mamma. Alla bor inte nästgårds heller. Det kan vara papper som behöver skrivas på oxå. Orsaken är att lärarna utgår från en samhällsnorm att barn bor i ett hem, när halva klassen pendlar. Blir barnen kränkta? Nja. Oförstående och bekväma lärare. Att det krävs framförhållning. Men även vi föräldrar och barn behöver ju visa förståelse för skolan med. De har kanske trettio olika familjesystem att hålla reda på. Lärare är ju människor de med. Även om vi verkar tro att de är supermännsikor (en del lärare verkar nog tro det med tills de brakar igenom).

Sen möts jag av att Ni svenskar är ju så konflikträdda. Öhhhhhh. Jag kan nog tycka att svenskar har nog precis likamånga konflikter som alla andra människor i olika kulturer. Men att det kan ta sig olika uttryck, beroende på hur det ser ut. Hur man haft det hemma och lärt sig. Kan inte säga att mitt liv varit konfliktfritt. Tvärt om. Livet är fullt med konflikter. Där tillvägagångsätten sett rätt olika ut. Allt från undvikande, men även rättsliga åtgärder och t o m död. Om jag, vi vore konflikträdda så borde vara följden av om vore rädd för konflikter. Utåtagerande högröstade konflikter eller maktkamper ja. De har jag inte sett så många av. Där den starke ska böja sig för den som är starkast, mest högröstad de har jag inte sätt så många av. Konflikterna har varit mycket mer raffinerade eller hårda. Passar det inte så vänder man ryggen. Och pratar med alla utom med den man har konflikt med. Så rädsla att ta tag i och lösa konflikter, ja där kan jag skriva under. Så många nära och kära som slutar pratar med varandra. För missförstånd, små saker och väldigt mycket känslor om att man känner sig kränkt och orespekterad. Där man kanske inte sagt till.....

Jag upplever att du kränker mig när du säger/gör så.........

och bjuder in till ett samtal och hitta lösningar.

Så som dottern säger i varannan mening just nu till mig. Jag är glad att hon säger till och uttrycker vad hon tänker och känner. Det har jag kämpat med länge. Baksidan på myntet är att hon uttrycker att hon säger att jag kränker jag henne för allt. Från när jag väcker henne på morgonen, frågar om hon vill ha hjälp med läxan tills jag säger att det är sängdags. Nu när jag skriver hur jag upplever det. Så är det säkert en kränkning med.

Men dottern kan jag ta. Ibland iallafall. Jag kan sätta mig ned och få gehör för hur jag upplever det med. Och vi kan skratta åt oss själva. Men så är humor min överlevnadsstrategi. Att skratta åt eländet.

Sen finns det en tankeväckande boktitel. Kränkta människor samarbetar inte av Lena Nevander Friström (underbar människa och föredagshållare). Jag har bara tjuvläst den i affären, men med en trettonåring så är det nog hög tid att ta tag i att läsa den.

För jag upplever det så att så fort någon känner sig kränkt. Så gäller det att inte att gå i försvar. Om man nu inte söker konflikt. Man måste möta personen där den är. SE den. Ha ett samtal. Att prata fakta, vara logiskt osv är ett sätt MEN man måste prata på en annan nivå med. Och ha ett samtal ur andras eller sin egen synvinkel med.

Så man får utgå från att Lärarstudenterna får ju sin dröm krossad. Förlorar ansiktet mot vänner, familj och sin släkt. Det är klart de reagerar starkt. Särskilt kanske om man inte har jante hårt skriven på sig och reagerar med flykt. Om man känner sig diskriminerad kansk man dessutom reagerar hårdare än man skulle göra ifall det var en enskild händelse. Men när saker staplas på varandra. Så blir man rätthaverist. Inte för att det är kul. utan för att man vill bli sedd.

Var lite förvånad över att att artikeln handlade om lärarhögskolan. Med tanke på att lärarna som kommer jobba med tonåringar. De kommer möta exakt samma sak i sin vardag. Inte vara själv med elever. Tänka på varje stavelse. Möta elever som känner sig kränkta för diverse saker och tvingas släppa igenom elever för att man inte vill anklagas. Men dessa elever kanske varit så redan tidigare. Och har det som överlevnadsstrategi. Inte omöjligt. Nu kändes artikeln som om det var personer med annan kulturell bakgrund, sexuell läggning etc som använde sig av detta. Där tror jag det ligger ett problem. Fler har den strategien i att få till sig fördelar. Men det märker vi inte lika tydligt. För de passar för övrigt in i mainstream mallen. Svensk, familj osv.

Dramaqueens finns överallt. Även bland män.

Och varför är många nedsättande ord just kvinnliga ord?

Jag kan ju tycka att man inte borde tävla i vem som är mest kränkt, eller vem som kränker vem. På lärarhögskolan verkar de behöva en psykolog och inte jurister. Eller att båda har jurister och de möts i medling. Även om artikeln tar upp en av det mest grundläggande och problematiska i mellanmänskilga relationer så undrar jag om inte artikeln (i all välmening) är ytterligare en kränkning och en maktdemostration. En grundläggande dos om hur människor är och agerar tror jag skulle vara en bra kunskap att läsa och lära sig för lärare och alla andra. Kanske rent av att terapi skulle ingå som hos psykologer?

För övrigt så utan konflikter hade vi nog inga braskande rubriker i tidningen. Och vi människor skapar gäran konflikter när vi verkar ha tråkigt. Har vi inga egna större konflikter så gottar vi gärna oss i andras - och gör dem till våra egna.

Välj ett valfritt ämne:
Avbildning av Mohammed vs. pressfrihet.
Sjukskrivna vs. Försäkringskassan
Kändisar vs. press
Operasångaren vs. resten av världen