Liksom Linne tycker jag att Linnea är en gudomligt söt blomma. Och farmor hette Linnea i andra namn så nyfiken på honom är stor. Nog för jag tyckte mycket om min farmor men hon hade inga större likheter med blomman.
Nu är det endast ett par dagar kvar för dig som vill se Nationalmuseets utställning Blomsterspråk och inte hunnit ännu. Se den. Frossa i blommor. Sista dagen är på söndag den 27 maj. Carl von Linne verkar finns överallt och i år är det ju mer än vanligt. Jag vill så gärna åka till hans Hammarby. Nån gång kanske jag kommer dit?
Även ett par hundralappar till i plånboken skulle sitta fint. *s*
Nu är det Linne-år, men idag är det födelsedag. 300 år. Grattis!
Porträtt målat av Alexander Roslin (Nationalmuseet, Stockholm, kommer ha en särskild utställning med hans porträtt, 27 september 2007 – 13 januari 2008)
Läste vidare i DNs serie om Våra hälfter. En sak jag kan grubbla ihjäl mig på är partnerval. Egentligen är det nog väninnan som grubblar, för hon är ute i dejtingsvängen. "Det är nog en sån jag vill ha" säger efter att hon mött någon flirt ute, tills nästa helg kommer och det är en annan som dyker upp. Jag har ju gjort mitt val, även om jag ju kan fundera varför jag gjort de valen jag gjort. Men de vissa dagar står helt klart. (puss på dig,älskling)
Artikeln I dag vill kvinnor och män ha självständiga partnergör mig lite fundersam. Självständighet, kontra stark familjekänsla är ett av väninnans och mitt återkommande tema i våra samtal om relationer. Visst är det viktigt med självständighet. Vi är båda rätt självständiga och vill göra saker på vårt sätt, men känslan av samhörighet är viktig för oss med. Men till vilken grad och hur fungerar självständighet och förhållanden ihop? Självständighet har baksidor. Få tid ihop och göra saker tillsammans till exempel. Att bygga gemenskap. Vi vill inte leva parallella liv med vår partner. Det blir alldeles för lätt ensidigt, en anpassar sig och en lever självständigt. Sen har vi svårt att se saker ur andras synvinklar. För oftast ser vi hur den andre väljer, men inte allt den andra upplever att han/hon väljer bort ur hans/hennes synvinkel.
Förhållanden mellan två självständiga personer där man ger varandra utrymme, kan få sig en ordentlig törn när barnen kommer in i bilden. Då lyfts verkligen på locket på ens ryggsäckar. Förväntningar på varandra och på en själv, träffar en hårt eller smyger sig fram. Det behövs samarbete, kommunikation och en vilja att hitta vinna-vinna lösningar. Så man inte fastnar i maktkamper och känslor att aldrig få bli hörd. För högst av alla skriker barnen. Barn är fantastiska och hjälper en ifrån egobubblan, om det vill sig väl ur mitt sett att se saken. Men kan bli till både livs- och relationskris då allt kan skakas om. Min tid, din tid och vår tid. Det är lätt att det blir känslor som allt ditt är mitt, men mitt ger du f-n i.
Frukosten är framdukad, barnen sitter samlad runt köksbordet. Då kommer mannen ut med gympaskorna på. - jag ska ut och springa.
För något år sen läste jag boken, Det kallas kärlek av Carina Holmberg och den jag tycker den borde läsas av alla. Jag klarade dock inte av att läsa klart den, inte än iallafall. Blev så illa berörd av fällor jag gått i som jag inte kan göra något åt nu. Sen skulle jag hellre vilja läsa en fortsättning. För vad jag kommer ihåg så tog den upp förhållanden där barn inte hade kommit in på banan än. Vi som gick på en del och vill skapa oss en ny bild. Jag upplever att jag famlar lite i blindo. Modell 1 funkade inte, hur gör jag nu?
I vårt samhälle så finns det stora möjligheter att leva ensam med barn, även om det är tufft. Skapar det självständiga individer? Blir vi för självständiga? Min mormor, som gifte sig tidigt men levde i ett äktenskap som ledde till att hon förlupte hemmet. Har tutat i mig sen tidigt.:"Det är viktigt att stå på sina egna två ben. Gör dig inte beroende av en man." Mormor ville iofs skicka mig på hushållsskola med så att jag kunde sköta ett hem (och familj) så helt enkelt är det inte. Det har både varit min lycka och min förbannelse.
Blir helt förfärad när jag hör hur kvinnor slutar dejtar killar bara för han inte bjuder tillräckligt flott. Det finns inte i min sinnevärd. Jag blir tvärtom generad och jag känner jag står i obalans och kan matcha outtalade krav. Förstår mig inte på män heller som tycker att barn och hem är kvinnans ansvar, dessutom komma med krav hur det ska skötas medan de sitter med egen tid och spelar dataspel.
Efter ett intressant samtal med väninnan i morse, som bott flera år i Kina. Är hennes upplevelse att där har de en helt annan utgångspunkt. Mer status. Hur man som partner framstår är oändligt mycket viktigare än hur man är mot varandra. Hur har det blivit så? För enligt oss så är det ganska sällsynt här även om det finns med. Vi har många hemmasnickade teorier. Skulle vara intressant att läsa om. I vårt mångkulturella samhälle. Vänninan säger att hon borde skriva en bok, men egentligen så önskar vi nog oss svar på hur överbrygger man så stora kulturskillander. Och det vet ingen av oss.
Lika barn leka bäst, fast motsatser attraherar?
Och kan någon förklara för mig varför många (män?) är så rädda för familjerådgivning?
Har letat så, men laddad kamera och de otroligt vackra blommande körsbärsträden har inte varit förenliga. Nu är kameran laddad - äntligen, dock så såg jag bara de vita träden och så vart det motljus. Men de fastnade iallafall.
Hade en lista på tio låtar som var inte urusla i lördagens ESC final.
Ryssland, Ungern, Finland.......och Ukraina , jag kunde ju inte låta bli att dansa till låten även dottern försökte hindra mig. Och kan After Dark så duger väl Svedranka? Serbien, som vann, hon hade ju en häftig powerballad och så sött med hjärtat i slutet. Serbiens Lotta Bromée? Hon låg ju inte på min top-5 men väl på min top-10. Det var väldigt jämt bland mina top 10, låtarna var olika så de hade olika kvalitéer.
Så skönt att det inte var så mycket avklätt iår utan mer melodi och sång. Visst fanns det där. Tyckte ryskorna bevisade att man kan osa glödhett även om man är påklädd, om än i skolflicksdress. Knappt så jag hörde vad de sjöng.
The Ark är ju en av mina favoriter även utanför melodifestivalsammanhang, så känns det inte som de kom de nog inte till sin rätt i det forumet. Dottern och hennes kamrater har verkligen stört sig på att han kastar jackan. "Stripparen" kallas han för. Ola Salo berättade i något medium att det symboliserade frihet. Jo, det kan jag förstå. Men schlagerfansen lyssnar inte på texten, det kommer senare. Lite för intellektuella är de nog. Hoppas dock the Ark tycker det varit värt allt slit och får lön för mödan samt att fler hittar till dem. Visst är det kul att många tycker om en EN gång, men kanske bättre att hitta sina trogna. Vid några få tillfällen blir det hype och det blir symbios, läs ABBA.
Sen det här med fiasko. Förstår inte det. Om det finns något som bäddar för att komma högt i finalen så är det att ha varit med i semifinalen. Så om man inte vinner, eller möjligtvis kommer två i en jämn strid så är det helt klart bra att vara med och kvala nästa år (om man satsar på en BRA låt). Fast just nu känns det som senaste årens schlagerhype är död. På gott och ont.
Grattis Serbien! Kul att se öst och väst tillsammans, hoppas vi så småningom kan förenas med.
Och snälla England och Frankrike, det är rätt sorgligt att se er. Särskilt när vi vet att ni om ni ville verkligen skulle sopa banan med oss andra. Fast ni kommer nog aldrig vinna för att "vi" är nog grymt avis att ni aldrig behöver kvala.
Tycker dock att något med röstningen är skev. Dock inte att öst håller ihop. Vi i Norden röstar ju på varandra med. Någon som skrivit någon avhandling på vad vi röstar på, egentligen.......? Jag funderar vidare.
Sen media, hur får de hålla på helt vansinnigt på nöjes och sportsidor. Är allt kåserier nuförtiden (kanske alltid har varit, men nu är det så tröttsamt att det inte ens är värt att läsa).
Slötittade på kvalomgången till melodifestivalen igår. Tycker om och är mot min vilja lite fascinerad av detta schlager-kollo, som Ola Salo fyndigt benämnde det. Men röstningen känns urkonstig. Hur röstar de som röstar? Röstar man på grannlandet? En artist man känner? Röstar de på den låt de tycker om, eller är det taktikröster på de länder man tror minst ska hota ens egna lands bidrag? Eftersom vi inte får rösta på oss själva.
Själv blir jag betagen av bidrag som känns ärliga, t ex Ungern och Irland. Även sommarpop a la Greklands Ricky Martin-kopia väcker danslusten (och minnen från herr Martins monsterhit). Att jag dessutom tycker jag mycket om Grekland och jag får en liten bit av det hem i vardagsrummet gör nog att jag faller lite lätt.
Kommer inte rösta på lördag, fattade igår inte varför och blev mer fundersam när programledarna satt och hejjade på olika bidrag. Luuk tutade på Estland och Norge hejjades det på, varför? Varför betala för att någon ska vinna. Tycker alla borde vinna och de är ju redan vinnare. Och se de länder som har stående platser som England. Jag säger bara, *suck*:
Nå jag är lite tudelad. Förstår att det är bra att engagera tittarna och det är kul och se länder som vi aldrig får se på topplistorna annars. Länder som knappt existera i vår nyhetsbevakning överhuvudtaget trots vi är Europa. (EU-funderingarna kan jag ta en annan gång).
Med Ishockey-VM, denna folksport som går i kanal som inte går till folket, fick mig på andra tankar. Tänk om man skulle skicka sms (och betala) för att få Sverige att vinna i Ishockey med? Undrar hur det skulle gå då?
Fast i veckan såg jag en artikel i Svd om att i år ska det utses Sju nya underverk. Några har jag besökt. Är tveksam till att jag skulle kalla vissa byggnader underverk. Taj Mahal t ex. Visst är det fantastisk och vårdas ömt. Men mosken som ligger precis till vänster om Taj Mahal är inte alls i samma skick (den är sällan med på bilderna). Och utanför Taj ligger en STOR kåkstad med många, många, många extremt fattiga människor som dragits dit i jakt på överlevnad på de turister och pilgrimer som besöker Taj Mahal.
Men många mäktiga byggnader finns det i världen. Jag tror jag framförallt är fascinerad över hur människor kan bygga hela städer på de mest omöjliga ställen. Här är ett ställe jag skulle vilja besöka. Och som jag tycker är underverk, men som jag inte sett på någon lista.
Varlaam Monastery, as seen from the Great Meteoron (photo: Neil Carey).
DN fortsätter och skriver om kärleken. Astrid och Sven har hållt ihop sitt äktenskap sen 1943, De är fruktansvärt söta och härliga med sin tro där tron att man är varandras part verkar vara en viktig ingrediens för att då hållt ihop. Det har inte funnits något alternativ.
Jag är helt övertygad att kärlek finns, även om man kan bryta ner kärlek i bl a begär och bekräftelse. Men jag undrar fortarande hur har Astrid och Sven tacklat motgångar. Har de inte haft motgångar? Det hade varit jätteintressant att läsa om. Att de lyckas hålla ihop är beundransvärt. Att min mormor lyckades bryta upp från ett dåligt äktenskap på tiden där Astrid och Svens synsätt var dominerande var med beundransvärt. Att hålla ihop är inte alltid det rätta. Och det tar tid att lära känna en annan person, och sig själv i förhållande till den personen.
Vem vill inte ha det som Astrid och Sven. De är inte det jag blir arg över. Det är att det beskrivs med förklaras inte. Som någon beskriver det underbara och gudomliga med "det gyllene snittet". Utan att visa hur man räknar ut det så man själv kan använda det. Samtidigt så förstår jag att kärleksekvationer är oerhört knepiga saker. För vissa, som mig - känns det som.
Whatever happened to the funky race? A generation lost in pace Wasn't life supposed to be more than this? In this kiss I'll change your bore for my bliss
But let go of my hand and it will slip on the sand If you don't give me the chance to break down the walls of attitude I ask nothing of you not even your gratitude
And if you think I'm corny then it will not make me sorry It's your right to laugh at me and in turn that's my oppurtunity to feel brave
Because ridicule is no shame Oh, it's just a way to eclipse hate It's just a way to put my back straight Oh, it's just a way to remain sane
Every morning I would see her getting off the bus The picture never drops, it's like a multicoloured snapshot stuck in my brain It kept me sane for a couple of years as it drenched my fears of becoming like the others who become unhappy mothers and fathers of unhappy kids and why is that?
'Cos they've forgotten how to play Oh, maybe they're afraid to feel ashamed to seem strange, to seem insane to gain weight, to seem gay I tell you this
That it takes a fool to remain sane Oh, it takes a fool to remain sane Oh, it takes a fool to remain sane Oh, in this world all covered up in shame (Oh, take it to the stage)
So, take it to the stage in a multicoloured jacket Take it jackpot, crackpot, strutting like a peacock Nailvarnish Arkansas, shimmy-shammy featherboah Crackpot, haircut, dye your hair in glowing red and blue
Do, do, do what you wanna do Don't think twice, do what you have to do Do, do, do, do, let your heart decide what you have to do That's all there is to find
'Cos it takes a fool to remain sane Oh, it takes a fool to remain sane Oh, in this world all covered up in shame Oh, it takes a fool to remain sane Oh, it takes a fool to remain sane Oh, it takes a fool to remain sane Oh, in this world all covered up in shame
Oh, it takes a fool (It takes a fool to remain sane)...
Inget fel på kärleken, kärlek är inte svårt. Men relationer är!
Eller för att kanske vara tydligare. För om det är något område där kommunikation är extremt viktigt tycker jag, men slarvas oerhört med så är det i relationsområdet.
- jag älskar dig, säger du
- jag älskar dig, säger jag
Ändå står man där men en känsla att man inte är hörd eller sedd. För vi har glömt, eller inte vågat, att prata om vad är kärlek för mig och vad är kärlek för dig. Och ännu farligare frågor vi knappt berör utan i stora omskrivningar, vad vill vi med vår relation? Det går väl an om man vill samma saker, eller tror sig vilja samma saker. vilket är ofta i början innan vi ens vet något om vår nya realtion,
"Åhhh vi är så lika, vi tycker både om Kamomillte". Jag har hittat min självfrände. Efter ett år kanske den ene är trött på Kamomillte, eller vill ha variation. Då kommer hoten mot självkänsla och relationen. En har förändrats. Och en är fast. Nu kanske kamomillälskaren som bytt temärke bara är lite less, vill ha variation eller blivit helt mätt på te. Den andre är blir hotad. Var är "våra" kamomillte" stunder. Är han/hon inte intresserad av MIG längre. Den som bytt känner sig kvävd och tycker förhållandet stangerat. Detta var ett exempel om Kamomillte. Det är ju ingen fara på taket om det finns förståelse och vilja samt acceptans. Ett förhållande är många små puzzelbitar.
Jag säger, igen:
- jag älskar dig!
Med säger jag ALLT, men även ingenting. Rädd för att gå djupare att se skillnaderna även om det samtidigt bygger murar som inte har att göra med kärlek utan med rädsla. Där rädslan har bo får inte kärlek plats.
Om någon jag känner skulle läsa detta så vänder texten sig inte till någon speciell. Det är inga dolda budskap. Om du undrar något så kan vi prata om vår relation. Texten ovan gäller nog alla mina relationer.
Sen jag länkade till artikeln i DN om vår andra hälft, så droppar det in nya besökare varje dag. Det gör mig rädd. Kärleken är viktigt, men svår. Eller relationer är viktiga, men svåra. Gamla ryggsäckar av oförätter, brustna förväntningar, viljan att stråla sig i glansen och slippa se sprickorna i ens fasad. Men de man ser tydligast efter ett tag är just de sprickorna när nyförälskelsens glans är borta. Inget fel i det. Att åldras med värdighet är vackert: fråga experterna på Antikrundan. Men få en relation att åldras vackert måste vara en av de svåraste sakerna som finns. Reglerna är få och mycket är tycke och smak.
Jag säger som Thomas Böhm i svd serie om Kärlekskris:
– Det svåra är inte att hitta någon att älska, utan att älska den man har.
Imorgon blir det full rulle i stan. Flera tusen minor, junior och patrullscouter kommer fira Scouternas dag och scouternas 100-års jubilium med tävlingar, prova-på-aktiviteter samt show.
Lite ur programmet:
På Junibacken den största aktivitetskontroll att finnas. Här bygger vi upp en hel by med tält, vindskydd, bro och hinderbana. Prova på smide, läder- och benslöjd, ansiktsmålning och kasta boll.
Vid Skeppsholmen finns tre aktivitetskontroller, två vid Östra Brobänken och en vid Skeppsholmsbron. Kontrollerna vid Östra Brobänken erbjuder optimistjollesegling* och en spännande övning med hansalina och skateboard – ett stycke modern scouting! För vetgiriga och allmänbildade blir det frågesport om scouting vid Skeppsholmsbron. Kom dit och briljera med era kunskaper. * Optimistjolleseglingen flyttas vid behov till Junibacken
I närheten av Strömbron i Gamla stan kommer vi att bygga en karusell av slanor och rep, en klassisk scoutaktivitet som kommer att konkurrera med huvudstadens välkända tivoli.
Två aktivitetskontroller anordnar vi vid Ladugårdsgärdet där miniorscouterna tävlar under förmiddagen. Den ena erbjuder er att prova på torrsegling, d v s att segla på land, ett sätt att träna för riktig blöt segling till havs. Den andra är en hantverkskontroll med knopslagning och makramé.
Juniorscouterna har sitt tävlingsområde på Skeppsholmen.
Från 14.00 drar avslutnings showen och 100-års jubileet igång vid Sjöhistoriska.
Tur att Dagens Nyheter rapporterar vad Vanja sa. Ljudet var bedrövligt. Dock hördes Stefan Sundström och Fjodor bra. Jag rekommenderar LOs lilla kampskiva Med hjärtat till vänster (du kan provlyssna på låtarna via länken).
Fler kampramsor till nästa år, tack! Folkfest är ju trevligt, men var är glöden? Eller hellre, vilka BRINNER??? Är lite lamt. Lovar bot och bättring för egen del. Nu ska det tas i. Dialog och samförstånd i alla ära, men man (jag) måste få ryta i med när det är helt åt h-e. Miljön, skolan, arbeten där man kan leva på sin lön.....områdena är samma som alltid. Men inte desto mindre viktiga!
