Lennartz - lite romantik

Kolla in det här videoklippet: Lennartz - Lite romantik a Tribute to Sigge Hill


Lennartz - Lite romantik


***
Uppdaterad länk.

Videon förgyllde Julfesten och var favorit i repris på Kräftskivan

Julnätkul

Gör en snöflinga

Eller gör en Elf av dig i Elf yourself.

loggad

emotional cities har loggat mig för jag skrev ett inlägg om skraporna.

Jag är arkiverad.

Har haft diskussioner med en kollega, jag tycker de är gula heeeeeeeeeeeeela tiden. Men om man kollar deras sajt, kan man se att det tydligen varierar......hmm. Kollegan tyckte jag var lite grinig.


Tycker det skulle varit roligt ifall det var lite variationer med åldersgrupper och annat på skraporna. Och en egen skrapa till mig. Så det vart lite snyggt blått eller lite variation ialla fall.



Fast idag är det julfest, och måndag....julrött eller måndagsdepp? Blinkande skrapor, vad sägs om det?

Det här med kommunikation är inte lätt

Inte mellan mammor och döttrar, inte mellan döttrar och fäder. Hur är det mellan söner och pappor/mammor?

Varför är det så att så mycket av kvinnors kommunikation lägger stor, kanske störst, vikt vid meta-budskapet. Hur man säger saker kan väga oerhört mycket tyngre än VAD man säger.

Jag vet att min och min mammas kommunikation haltar betydligt ibland (Ja mamma, jag älskar dig). Men det har blivit oerhört mycket bättre från när jag växte upp. Avståndet kanske gjort sitt? Men jag är ju inte bara dotter, jag är ju mamma till en dotter med. Och so det står nedan. Att det blir så starkt ibland, kanske beror på att bandet är så oerhört starkt. Vadå klippa navelsträngen? Kärlekesbanden är oerhört starka, men blir dock till bojjor ibland. Inte lätt att veta gränserna.

Hittade denna oerhört talande artikel från svd 8 mars 2007 häromdagen.

Inga pratar som mor och dotter

Kortkort:
dotterns klagomål: duger inte jag?
mammas klagomål: du stänger mig ute! (duger inte jag?)

Jag var tvungen och titta bakom axeln så att ingen skuggade mig. Men det är nog så att det man sällan är ensam om sina upplevelser. Kanske lika bra att skratta åt det. Eller någon som har tips?

Artikeln bygger på Deborah Tannens bok Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar (Optimal förlag 2007) Engelsk titel: You‘re Wearing That?

Tannen är doktor i lingvi­stik med inriktning på sociolingvistik, professor vid Georgetown University i Washington

Ett utdrag ur bokens första kapitel:

Chapter 1 Can We Talk? Mothers and Daughters in Conversation

My daughters can turn my day black in a millisecond," says a woman whose two daughters are in their thirties.

Another woman tells me, "Sometimes I'll be talking on the phone to my mom, and everything's going fine, then all of a sudden she'll say something that makes me so mad, I just hang up. Later I can't believe I did that. I would never hang up on anyone else."

But I also hear comments like these: "No one supports me and makes me feel good like my mother. She's always on my side." And from the mother of a grown daughter: "I feel very lucky and close with my daughter, and particularly since I didn't have a close relationship with my mother, it's very validating for me and healing."

Mothers and daughters find in each other the source of great comfort but also of great pain. We talk to each other in better and worse ways than we talk to anyone else. And these extremes can coexist within the same daughter-mother pairs. Two sisters were in an elevator in the hospital where their mother was nearing the end of her life. "How will you feel when she's gone?" one asked. Her sister replied, "One part of me feels, How will I survive? The other part feels, Ding-dong, the witch is dead."

The part of a daughter that feels "How will I survive?" reflects passionate connection: Wanting to talk to your mother can be a visceral, almost physical longing, whether she lives next door, in a distant state, in another country-or if she is no longer living on this earth. But the part that sees your mother as a wicked witch-a malevolent woman with magical power-reflects the way your anger can flare when a rejection, a disapproving word, or the sense that she's still treating you like a child causes visceral pain. American popular culture, like individuals in daily life, tends to either romanticize or demonize mothers. We ricochet between "Everything I ever accomplished I owe to my mother" and "Every problem I have in my life is my mother's fault." Both convictions come laden with powerful emotions. I was amazed by how many women, in the midst of e-mails telling me about their mothers, wrote, "I am crying as I write this."

Women as mothers grapple with corresponding contradictions. The adoration they feel for their grown daughters, mixed with the sense of responsibility for their well-being, can be overwhelming, matched only by the hurt they feel when their attempts to help or just stay connected are rebuffed or even excoriated as criticism or devilish interference. And the fact that these pushes and pulls continue after their daughters are grown is itself a surprise, and not a pleasant one. A woman in her sixties expressed this: "I always assumed that once my daughter became an adult, the problems would be over," she said. "We'd be friends; we'd just enjoy each other. But you find yourself getting older, things start to hurt, and on top of that, there are all these complications with your daughter. It's a big disappointment."

Small Spark, Big Flare-up

Especially disappointing-and puzzling-is that hurt feelings and even arguments can be sparked by the smallest, seemingly insignificant remarks. Here's an example that comes from a student in one of my classes named Kathryn Ann Harrison.

"Are you going to quarter those tomatoes?" Kathryn heard her mother's voice as she was preparing a salad. Kathryn stiffened, and her pulse quickened. "Well, I was," she answered. Her mother responded, "Oh, okay," but the tone of her voice and the look on her face prompted Kathryn to ask, "Is that wrong?"

"No, no," her mother replied. "It's just that personally, I would slice them."

Kathryn's response was terse: "Fine." But as she cut the tomatoes-in slices-she thought, Can't I do anything without my mother letting me know she thinks I should do it some other way?

I am willing to wager that Kathryn's mother thought she had asked a question about cutting a tomato. What could be more trivial than that? But her daughter bristled because she heard the implication "You don't know what you're doing. I know better."

When daughters react with annoyance or even anger at the smallest, seemingly innocent remarks, mothers get the feeling that talking to their daughters can be like walking on eggshells: they have to watch every word.

A mother's questions and comments which seem to imply that a daughter should do things another way can spark disproportionate responses because they bring into focus one of the central conundrums of mother-daughter relationships: the double meaning of connection and control. Many mothers and daughters are as close as any two people can be, but closeness always carries with it the need, indeed the desire, to consider how your actions will affect the other person, and this can make you feel that you are no longer in control of your own life. Any word or action intended in the spirit of connection can be interpreted as a sign that the other person is trying to control you. This double meaning was crystallized in a comment that one woman made: "My daughter used to call me every day," she said. "I loved it. But then she stopped. I understand. She got married, she's busy, she felt she had to loosen the bonds. I understand, but I still miss those calls." In the phrase "loosen the bonds" lies the double meaning of connection and control. The word "bonds" evokes the connection of "a close bond" but also the control of "bondage": being tied up, not free.

There is yet another reason that a small comment or suggestion can grate: It can come across as a vote of no confidence. This is annoying coming from anyone, but it's especially hurtful when it comes from the person whose opinion counts most-your mother. Unaccountable as this may seem to mothers, the smallest remark can bring into focus the biggest question that hovers over nearly all conversations between mothers and daughters: Do you see me for who I am? And is who I am okay? When mothers' comments to daughters (or, for that matter, daughters' comments to mothers) seem to answer that question in the affirmative, it's deeply reassuring: all's right with the world. But when their words seem to imply that the answer is No, there's something wrong with what you're doing, then daughters (and, later in life, mothers) can feel the ground on which they stand begin to tremble: They start to doubt whether how they do things, and therefore who they are, really is okay.

You're Not Going to Wear That, Are You?

Loraine was spending a week visiting her mother, who lived in a senior living complex. One evening they were about to go down to dinner in the dining room. As Loraine headed for the door, her mother hesitated. Scanning her daughter from head to toe, she asked, "You're not going to wear that, are you?"

"Why not?" Loraine asked, her blood pressure rising. "What's wrong with it?"

"Well, people tend to dress nicely for dinner here, that's all," her mother explained, further offending her daughter by implying that she was not dressed nicely.

Her mother's negative questions always rubbed Loraine the wrong way, because they so obviously weren't questions at all. "Why do you always disapprove of my clothes?" she asked.

Now her mother got that hurt look which implied it was Loraine who was being a cad. "I don't disapprove," she protested. "I just thought you might want to wear something else."

A way to understand the difference between what Loraine heard and what her mother said she meant is the distinction between message and metamessage. When she said "I don't disapprove," Loraine's mother was referring to the message: the literal meaning of the words she spoke. The disapproval Loraine heard was the metamessage-that is, the implications of her mother's words. Everything we say has meaning on these two levels. The message is the meaning that resides in the dictionary definitions of words. Everyone usually agrees on this. But people frequently differ on how to interpret the words, because interpretations depend on metamessages-the meaning gleaned from how something is said, or from the fact that it is said at all. Emotional responses are often triggered by metamessages.

When Loraine's mother said "I don't disapprove," she was doing what I call "crying literal meaning": She could take cover in the message and claim responsibility only for the literal meaning of her words. When someone cries literal meaning, it is hard to resolve disputes, because you end up talking about the meaning of the message when it was the meaning of the metamessage that got your goat. It's not that some utterances have metamessages, or hidden meanings, while others don't. Everything we say has metamessages indicating how our words are to be interpreted: Is this a serious statement or a joke? Does it show annoyance or goodwill? Most of the time, metamessages are communicated and interpreted without notice because, as far as anyone can tell, the speaker and the hearer agree on their meaning. It's only when the metamessage the speaker intends-or acknowledges-doesn't match the one the hearer perceives that we notice and pay attention to them.

In interpreting her mother's question as a sign of disapproval, Loraine was also drawing on past conversations. She couldn't count the times her mother had commented, on this visit and on all the previous ones, "You're wearing that?" And therein lies another reason that anything said between mothers and daughters can either warm our hearts or raise our hackles: Their conversations have a long history, going back literally to the start of the daughter's life. So anything either one says at a given moment takes meaning not only from the words spoken at that moment but from all the conversations they have had in the past. This works in both positive and negative ways. We come to expect certain kinds of comments from each other, and are primed to interpret what we hear in that familiar spirit.

Even a gift, a gesture whose message is clearly for connection, can carry a metamessage of criticism in the context of conversations that took place in the past. If a daughter gives her artist mother a gift certificate to an upscale clothing store, it may be resented if her daughter has told her again and again, "You're too old to keep dressing like a hippie, Mom." And criticism may be the impression if a mother who has made clear she can't stand her daughter's messy kitchen gives her as a gift an expensive organizer for kitchen utensils. The gift giver may be incensed that her generosity has been underappreciated, but the lack of gratitude has less to do with the message of the gift than with the metamessage it implies, which came from past conversations.

The long history of conversations that family members share contributes not only to how listeners interpret words but also to how speakers choose them. One woman I talked to put it this way: "Words are like touch. They can caress or they can scratch. When I talk to my children, my words often end up scratching. I don't want to use words that way, but I can't help it. I know their sensitivities, so I know what will have an effect on them. And if I'm feeling hurt by something they said or did, I say things that I know will scratch. It happens somewhere in a zone between instinct and intention." This observation articulates the power of language to convey meanings that are not found in the literal definitions of words. It highlights how we use past conversations as a resource for meaning in present ones. At the same time, it describes the distinction between message and metamessage, a distinction that will be important in all the conversations examined in this book.

Who Cares?

While talking casually to her husband, Joanna absentmindedly tugs at a hangnail until the skin tears and a tiny droplet of blood appears. Unthinking, she holds it out before her husband's eyes. "Put on a Band-Aid," he says flatly. Her husband's non-reaction makes Joanna wonder why she showed him so insignificant an injury. And then she realizes: She developed the habit of displaying her wounds, no matter how small, to her mother. Had she shown the ever so slightly broken skin to her, her mother would have reached out, taken Joanna's finger in her hand, and examined it with a soothing grimace. Joanna was looking for that glance of sympathy, that fleeting reminder that someone else shares her universe. Who but her mother would regard so small an injury as worthy of attention? No one-because her mother would be responding not to the wound but to Joanna's gesture in showing it to her. It isn't only, isn't really, concern for the torn hangnail that her mother shares but a subtle language of connection: The tiny drop of blood is an excuse for Joanna to remind her mother "I'm here" and for her mother to reassure her daughter "I care."

Many women develop the habit of telling their mothers about minor misfortunes because they treasure the metamessage of caring they know they will hear in response, though, like Joanna, they may not notice until they get a different response from someone else. This also happened to a student in one of my classes, Carrie, when she was sick with the flu and called home. Carrie usually talked to her mother when she called, but this time her mother was out of the country, so she spoke to her father instead. This is how Carrie recounted the conversation in a class assignment:

Carrie: Hey, Daddy. I'm sick with the flu. It's absolutely awful.

Dad: Well, take some medicine.

Carrie: I already did, but I still feel terrible.

Dad: Well then, go to the doctor.

Carrie: But everyone else at school is sick too. I couldn't get an appointment for today.

Dad: Well then, I'm sorry. I can't help you there.

In commenting on this conversation, Carrie explained that she knows perfectly well to take medicine and go to the doctor when she's sick. What she had been looking for when she called home was a metamessage of caring. In her words: "I am used to talking to my mother and having her fuss and worry over the smallest of my problems." In contrast to her mother's characteristic response, her father's pragmatic approach came across as indifference and left her feeling dissatisfied, even slightly hurt.

Excerpted from You're Wearing That? by Deborah Tannen Copyright © 2006 by Deborah Tannen. Excerpted by permission of Random House, a division of Random House, Inc. All rights reserved.

Från: http://abcnews.go.com/GMA/story?id=1537056

Saffran

Saffransmat, Tasteline har samlat ett par smarriga recept att variera med. Mums.

På bilden: Saffranskryddad fisksoppa med lax och torsk

The Fray How to save a life

Step one you say we need to talk
He walks you say sit down it's just a talk
He smiles politely back at you
You stare politely right on through
Some sort of window to your right
As he goes left and you stay right
Between the lines of fear and blame
You begin to wonder why you came

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

Let him know that you know best
Cause after all you do know best
Try to slip past his defense
Without granting innocence
Lay down a list of what is wrong
The things you've told him all along
And pray to God he hears you
And pray to God he hears you

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
[How To Save A Life Lyrics on
http://www.lyricsmania.com/ ]
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

As he begins to raise his voice
You lower yours and grant him one last choice
Drive until you lose the road
Or break with the ones you've followed
He will do one of two things
He will admit to everything
Or he'll say he's just not the same
And you'll begin to wonder why you came

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life
How to save a life
How to save a life

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life
How to save a life

Stormat

eller visat dottern att man säger till när saker å ting är fel.

Myslördag, vi ser på tv4 lördagsfilm. En andra chans med Nicholas Cage. Reklam och nyheter. Det var en del konstiga brytningar. Vi satt och suckade. Filmen gjorde sig inte med reklamavbrott. Och sista brytningen mitt i slutmonologen. I själva filmens klimax. Så bröts det igen. Och filmen kom inte igen. Aftonbladet skriver om missen och Dagens Nyheter.

Nu är det tittarstorm. Jag har varit med och blåst. Blev faktiskt riktigt arg och skickade iväg ett mejl jag med. Lurad på kvällen sa tablådirektören, som själv blev drabbad. Samma som jag skrev i mejlet. En fortsättning på veckans tema med förseningar i trafik och annat elände. Information är viktig. Då kan man smälta mycket. Iallafall mycket mer än när man känner att andra vet, men inte man själv.

Hade stor lust att bojkotta tv4 efter detta, fast Tilde är bra och blir bara bättre och bättre. Mindre flams och mer och mer tyngd i henne. Och imorse fick vi ju äntligen lite information i söndagsmorgon. Nu har jag sett slutet på webben (tv4 sajt är lite väl rörig så det var varken lätt igår att hitta vart man ska skriva eller idag se information om när de skulle komma med uppföljning), men dottern väntar till kvällspasset. Tidiga visningen missade vi med och såg endast eftertexten. Retligt värre.

För övrigt var lördagen en dag med både elände och bra saker.

Dagens minus:
Pressobryggaren i tusen delar
Kaffe över hela köket
Glasbit i foten
In till stan och upptäcker att pengar och kort finns hemma
Filmavbrottet så klart!

Dagens plus:
Solen
Häftig måne som syntes på dagen, enormt stor
Mysig fika
Hittade en jättekul indisk matuvarubutik på Kammakargatan 40.
Söta små kärlekssamtal från G.
Hittat julklappar till nära å kära (jättesvårt att inte få prata om det)

Tio saker att göra innan man dör

Överleva har varit mitt måtto länge. Inte riktigt sant. Gör ju saker mest hela tiden. Inte bara saker som har med ren överlevnad att göra: jobba, äta, sova...

En sajt på nätet för att göra sin egen lista.

Life List of Cool People I know wiki

Motiverande, men skitläskigt.

Har varit lite veckans tema. I höstmörkret. Man (jag och de jag pratat med) känner att vi alls ägnar tid och kraft åt det man verkligen liv. Ren överlevnad kväver en.

Ett föredrag jag var på i början av veckan var att måla upp den stora bilden. Men bryt ner det i mindre bitar. Sak du hugga ner en hel skog. Ta ett litet område i taget.

Just nu känns även det lilla övermäktigt. Även om det är det jag verkligen vill.

- den eviga städningen
- gå på mässa
- motivera dottern att åka till sin pappa
- åka och träffa kärleken.

Det är det jag vill. Rätt små saker som kan kännas överstigliga. Bara att bryta ner i mindre delar. Att sitta här främjar inte något av det som står på dagens lista.

Varde ljus

...snön har kommit, kaoset är här. Men ljust vart det. Tack.

Funderar på vem som ska vinna november månads ljustävling.

Hötorgsskraporna
Globen
Baren på Yasugari, Hasseludden

Inte det bli solen. Eller?

Fler tävlande är välkomna att ställa upp. Har du något förslag?

Jag är på tvärs

Stockholm är glatt, eller skraporna blev gula igår. Jag var inte gul. Var iofs inte lila heller.

Tänk om skraporna blir gula fram till februari?

Måste erkänna att jag tycker inloggningsproceduren var lite omständig, men visst kan det vara bra att få en loggbok hur man mår.....och få en diskussion hur man tolkar måendet. Beroende på vem jag jämför sig med så har jag det jättebra, jämfört med andra är det katastrof. Grönt var mellanfärgen, och grönt är inte min favoritfärg...

Själv tycker jag nog om lite ljusspel och variation av färger.

Kanske det kunde varit en skrapa för män, en för kvinnor, en för yngre, en för äldre och hmm...finnas en för turister.

Färgerna:
Röda skrapor: Stan är på topp.
Orange skrapor: Stan mår riktigt bra.
Gula skrapor: Stan är rätt så glad.
Gröna skrapor: Varken/eller
Turkosa skrapor: Stan mår sisådär.
Blåa skrapor: Stan är ”feeling blue”.
Violetta skrapor: Stan totaldeppar.

Från City.

Lycka finns

I alla fall så har BBC en hel sajt om begreppet Lycka Happiness som komplement till en tv-serie.

Jakten på lycka

Är det en Sisyfos-uppgift?

"Happiness is always a delusion

Our shelves are groaning with books on how to find joy, but psychoanalyst Adam Phillips thinks we are chasing an impossible dream. In fact, sanity involves learning to enjoy conflict, he tells Stuart Jeffries.

Själv lever jag med Tage Danielssons Utan Tvivel Är Man Inte Klok.

Så visst acceptera olyckan/galenskapen (mindfullness) eftersträvar jag, men ändå lyckan kanske finns....har ju kännt den. Även om det är en flyktig känsla.

Hur mår du? eller visa hur du mår.....

DN skriver om konstnären Erik Krikortz och projektet Emotional cities (Känslosamma städer).

"Via www.emotionalcities.com välkomnas man att registrera sin dagsform på en sjugradig skala, från mycket ledsen till väldigt glad. Dessa känslolägen motsvaras av en färgskala från violett till röd, och kopplas till färgad belysning av fasaderna på de fem höghusen vid Hötorget i Stockholms city", skriver moderna museet i sitt pressmeddelande.

Så nu gäller det att fundera, hur mår jag...egentligen? Eller vilken färg vill jag lysa upp skraporna med. Kanske allt blir grått......? Så som när flera färger blandas ungefär jämbördigt och den beryktade novemberfärgen. Fast jag har en känsla att den inte var med. Lila var tydligen dystert. Vad säger det om globen som lyst rosa (lila, tycker jag då) i en månad.

Fast än så länge visar sig naturen i sin färgprakt. Höstlövsorange är värmande för själen. Måtte måtte löven vara kvar några dagar till.

Lycka?

Nu är det snart Lyckokonferens i Göteborg berättar Expressen.

Definitionen av lycka är summan av hur man mår, och hur positivt man värderar sitt liv.

5 myter om vad som gör oss lyckliga:
• Utseendet
• Vackra villor och heminredning
• Ungdom
• Lata semestrar, där vi ligger på stranden utan att göra någonting
• Höga inkomster

Faktorer som påverkar vår lycka:
• Kärleksrelationer
• Vänner
• Arbetet
• Demokrati och fred
• En socialt och fysiskt aktiv fritid

Och ett väsentligt och...

"Och naturligtvis spelar även medfödda psykologiska faktorerna en stor roll."

Nu tror jag att mycket ligger i förväntningar. Och går att träna. Till exempel med stöd av Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig

Sinnesrobönen
Gud, giv mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Själv är jag lycklig för att jag lärt mig att göra kortkommande vid styckeformattering i Adobes program InDesign. Visserligen dagen efter jag skulle behövt det. Men jag har ivrigt delgett mina kollegor tipset, och förhoppningsvis besparat dem ett moment mindre och minskat risk för musarm. Även hos mig själv.

Tror nog jag får undersöka detta närmre. Får mer frågetecken än lösningar. Tidningarna skriver så trubbigt. För även om kärleksrelationer kan vara underbara, så ger det ofta upphov till en massa trubbel. I bästa fall utvecklande i värsta fall, invecklande och kanske förgörande. Det som ger oss lycka, torde ju vara källa till våra största olyckor med. Då kan fasta saker som pengar, hus och en lat semester vara bra att gömma sig bakom.

Ny bok har kommit av Lycka och lidande Bengt Brülde m.fl. Lycka och lidande -
Begrepp, metod och förklaring.

Värdefulla vida vingar

En grå oktober söndag. Vad gör man?

Går en liten promenad i hopp om att de gula löven ska ge en lite ljus? Ramlar in på lokalt hak för att få i sig lite varm mat? Ramlar förbi kyrkan, för att se om deras retreater och stilla dagar (och man inser att man är en dag för sent ute)?

Jo.

Ramlade förbi Markuskyrkan. Efter att ätit en wok (som inte var något att hurra över).

Sånggudtjänst med Lina Sandell-tema. Lina som skrivit min favoritpsalm framför alla andra.

Bred dina vida vingar....

Jag blev nyfiken, och drog med stackars G in i kyrkan.

Det har varit en tokhektiskt höst. Behöver stillhet. Inte stillheten man får i soffan framför TVN, men stilla aktiviteter som lugnar. Och jag skattar mig lycklig att jag har min käre G, som följer med mig.

Fast behållningen blev nog när vi sjöng lite andra psalmer. Som denna underbara av Ingemar Ohlsson.

Du vet väl om att du är värdefull
Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du vet väl om att du är värdefull ...

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om att du är värdefull ...


Efter en vecka som gått i religionens tecken på hemmaplan. S hade prov i religion i fredags. Var det extra roligt att komma till kyrkan. Det är ju inte så att jag är där varje vecka precis. Så skönt att höra prästen berätta att kyrkan verkligen gått från att vara den som lägger rättesnören (och dömer) till vara den som står där med breda vida vingar och hjälper oss att komma ihåg att vi är värdefulla, för vår egen skull.

Efter det är Chokladglass med chili och varm äppelpaj med nötter, inte så dumt. Att prästen tidigare hälsade på oss särskilt efter gudstjänsten och tyckte det var så kul att det kom ungdomar dit, gör ju inte besöket mindre värt.

Dans förlänger livet

Fast det händer alldeles för sällan.



Hittade denna gamla goding på youtube, den finska discoskolan.

Ojj då

Livet traskar på, höst.

Råkade pinga att jag skrivit ett inlägg, som jag inte har. Bäst att skriva.

Just nu är det bara höst. Önskar vara ute på dagtid, och kanske arbeta när det är mörkt. Höstdagjämningen har varit. Och jag försöker sätta upp delmål så vintermörkret inte blir så ofantligt mörkt.

Nyfödd

Kom vid lunch direkt ifrån tryckeriet.

Stolt, men vågar inte riktigt titta efter ifall alla tår är på plats. Boken får duga ändå.

Vilket tarotkort är du?

You are The Hierophant

Divine Wisdom. Manifestation. Explanation. Teaching.

All things relating to education, patience, help from superiors.The Hierophant is often considered to be a Guardian Angel.

The Hierophant's purpose is to bring the spiritual down to Earth. Where the High Priestess between her two pillars deals with realms beyond this Earth, the Hierophant (or High Priest) deals with worldly problems. He is well suited to do this because he strives to create harmony and peace in the midst of a crisis. The Hierophant's only problem is that he can be stubborn and hidebound. At his best, he is wise and soothing, at his worst, he is an unbending traditionalist.

What Tarot Card are You?
Take the Test to Find Out.

Kommentar: Hmm............

Facebook

En ny era?

Efter att ha varit ifrån en del communitys där man varit mer eller mindre anonym. Lunarstorm, skunk och vildavebben. Var ett tag sen, orkade inte med att hålla vänner och mig själv uppdaterade. Nu har jag ramlat in på Facebook. ditlurad av vänner. Känns lite konstigt att inte gömma sig bakom ett litet nick. Inte för att jag känner att jag behöver gömma mig eller har behov av ett hemligt liv.

Total brist på bilder på mig själv upptäckte jag att jag hade. Väldigt få där jag är själv. Denna bild blev det i presentationen. Ni observerar väl mitt grymma leende. Det är egentligen inget leende utan ett *grrrrrrrr* för jag leker tiger med min brorsson som inte alls ville vara med på bild.



Man kanske ska göra som ungdomarna, träna "poser".



...hmm, digitalkameran skapar en egovärld med. Tänkte inte på det.......

Fina bilder vs. skratta åt eländet.

Här skulle fina bilder in. S har drabbats av fotonojja, ivrigt påhejjad av mig. Det är roligt med bilder. Dock är det svårt att ta sig tid att ladda ur bilderna ur kameran, för att inte tala om att bränna dem från datorn. För så många datorkraschar man varit med om så blir det precis som TV-reklamen. Rätt tomt när man vill ha bevis för att man har en historia.

Håller idag dock till godo med.



Källa: Jan Berglin i SvD

Minnet är bra - men kort

Så står det på SVTs sajt för programmet Hjärnstorm

Blev så intresserad när de sa att programmet skulle börja, men naturligtvis glömde jag se det.

Tack och lov kan man se det på webben.

Första programmet handlar om, vad var det nu......ja just det Minnet.

Nästa (imorgon) om Kroppsspråk.

The Scary Guy

Varför är det för vissa så skrämmande med att vara vänlig, visa respekt och kärlek?

The Scary Guys hemsida.

Och wiki om Scary.

Är det så som i boken Lycka TM av Will Ferguson att världen går under (som vi känner den) ifall vi skulle bli lyckliga och det gör att vi både är kvar i olyckan?

Kaffe - för och nackdelar

Det gäller att ta det (lite) lungt med kaffet.

Trots de nya rönen som kom förra veckan om att tre koppar kaffe är bra för kvinnor (undrar varför det inte har samma effekt på män?). GP har en artikel om undersökningen som "rekommenderar" tre koppar kaffe per dag för att skjuta upp problem med demens kvinnor(fortfarande bara) ...

Överdosering av koffein är dock inte att leka med. Följande exempel skriver SvD om:
Tonåring överdoserade kaffe

I min pressobryggare finns bara Franskrostad. På jobbet är just nu favoriten "vanligt" kaffe som jag toppar med mellanmjölk.

Publik

Jo, ibland hamnar publiken på bild med. Särskilt när slumpen råkar sig så att Grannen och goa vännen L, hamnar på raden framför. Det brukar vara konstigt att man inte möter fler som man känner igen. Fast denna dag mötte vi ju L, jag mötte en bloggare som jag anföll trots att vi aldrig träffats samt goa vänner vi för två år sen var på bröllop hos. Så nog möter man "folk" på stan.

Parkteatersommar

Orionteaterns ensemble med Cose fan tutte, Vita bergen, 8 augusti



Burn out punks, Rålambshov 8 augusti

(SE dem på Stockholms kulturfestival. Det är mäktigt med eld!)

Peter Barlach med sin föreställning Heliga familjen Under eken, 9 augusti

Ainbusk singers i Vita bergen, 10 augusti. Med heeeeeeelt underbara Marie Nilsson
Här är kören!

En lättnandens suck!

Mardrömsjobbet, kom från tryckpressen.

Ser bra ut och det tyckte även cheferna, trots att jag naturligtvis genast såg ett fel.

Undrar om det finns en bok som är felfri. Jag och tryckeriet lyckades igår morse iallafall ta bort några småfel i sista sekunden.

Sömlösheten som varit hela sommaren, med det ena tokfelet efter det andra i detta projekt hoppas jag är över även om nästa projekt står för dörren. Nu kan jag lägga det till handlingarna, eller in i bokhyllan.

Här ska firas!

Ja just det, vi har ju redan ätit glass på jobbet idag. En Tip Top! Jättegod.

Man ska fira när man kan lägga jobben till handlingarna. Bara städa i jobbmappen bland alla konstiga versioner. Den är stökig. Sen kan vi arkivera.

Vårruset 2008

Nu tar jag sats. Försiktigt med onda knäet, men ändå. Tanken är att jag med träning ska undvika händelser som igår i möjligaste mån och bygga upp musklerna som håller knäet på plats. Har en knäoperation bakom mig, och även om de görs smidigare idag. Så står det långt ner på listan på saker jag vill uppleva här i livet. Hellre träning.

Började idag med att gå två busshållplatser i väntan på bussen.

Vårruset 2008

Änglar finns!

Mitt djupaste och varmaste tack,

till de som hjälpte mig vid perrongen vid Årstaberg kl 7.00 i morse, när mitt trilskande knä hoppade ur led lite mer illa än "vanligt" och inte hoppade tillbaka igen av sig själv. (Smärtan var fruktansvärd och jag var så nära att svimma, med risk för ytterligare skador).

Tack "kung-fu-killen" för massage och klicket tillbaka i leden och tack du andra som stannade upp och bara fanns.

Det känns för lite, men

TACK!

ps. nu ömmar ledbandet men jag kan röra mig. Lovar att resten av sommaren se till att jag kommer igång med träning. Efter ett par dagars vila.

Teater är kul!

Parkteatern är en livslina på sommaren. Med gott sällskap och fint väder är det inte mycket som slår en sådan sommarkväll.

Så klart, behövs det bra teater med. Men det brukar det vara.



Här ses Repeteras: Fröken Julie.








Lite upprepning, men det tål att upprepas.

Gladlistan!

Behövs förtydligande. Efter Mysans påpekande.

Detta ÄR min gladlista. Ja, lite lam är den kanske. Den har säkert utvecklingspotential.

Bifogar gärna tipset om programmet Sommar med Mia Törnblom om självkänsla som gick häromdagen. Var med förvåning att jag såg på nätet att vi växt upp nästan på samma ställe, samtidigt. Nå jag har läst boken, men tyckte bättre om hennes radioprogram.

Jag har ju tidigare fått rådet att skriva ner tre saker varje dag du är nöjd med just den dagen. Hua, prestationsångest. Men idéen är god.

Tror jag börjar med att förtydliga denna blogg.

Här är en sak som gör mig glad (lite suddig bild tyvärr), pistagenötter osaltade. Inköpta i söndags. Uppätna på tisdagen.



Egentligen är inte brist på att se ljuset eller att och ha glädje i livet. Mitt problem är nog att även om jag inte är sprudlande glad, fnittrig så blir många trötta på mig för jag hela tiden försöker lyfta fram något positivt. När jag väl klagar. Så är det inte bra heller. Otränad som jag är. Läste en undersökning i våras, där om det är något som förenar människor så är det att klaga över något. Skrämmande för en som mig, som har lite svårt för människor som ältar samma sak om och om igen. Okey och älta om man försöker och/eller leta lösningar. Men att ta upp samma sak år ut och år in utan att göra något. Ger mig myrkrypningar. Tur att jag lärt mig lugnande andningsteknik.

Att inte se mörkret i livet är inte heller bra. Yin å yang. Det ena kan inte finnas utan det andra. Gäller att hitta balansen bara......

Nu ska jag försöka hitta något bra med dagen bara.

Klagan

Härom dagen, så höll jag på att skriva världens eländigaste inlägg om allt som jag tycker är elände. Bara början på listan ser ut så här. Ingen ordning på vad jag tycker är eländigast.

- träna mer
- vikt
- stökigt hem
- vänner jag borde höra av mig till
- vännen som ockuperar min telefon
- slöa barn
- brist på pengar
- brist på ork
- brist på massor av annat
- helt knasiga människor
- klimathotet
- platsannonser
- kameran jag köpte säljs nu ännu billigare

Men bristen på anonymitet gör mig blyg. Inte bra för nära och kära alltid när man skriver i affekt. Förövrigt så vill jag nog inte se eländet.

Det är inte därför jag har denna blogg. Inte för att skriva av mig eländet, utan tvärtom. Hjälpa mig att SE att det finns ljusglimtar och mer vardagsbetraktelser som inte är kolsvarta. Nog för jag tror på att skriva av sig elände och göra det stora svarta mörkret synligt så det kan bli hanterbart med.

Sen upptäckte jag att förra veckan nattsvärta livssyn var ett utslag av pms med (skriver upp pms på eländeslistan med). Det är fasligt vad livet känns tungt de dagarna. Fast jag undrar över är de svarta känslorna som är det verkliga och övriga är en lögn, vet inte om jag vill ha reda på sanningen.

mer om kagan på nätet:
http://www.klaga.nu/

Idag väljer jag att skratta åt eländet. Någon dag kanske jag tar mig mod och går genom eländet.

Repteras: Fröken Julie

Så vart det lördag, sommarvärme och parkteatern.

Plats: Under Eken, Djurgården.

Repeteras: Fröken Julie, med Petra Brylander och Mattias Linderoth.

Omdöme: Underbart! Förutom skratten så går tankarna runt.

Ni som har vägarna förbi Malmö Dramatiska närmaste tiden. Se denna!

Såg att de skulle sätta upp Kalla det vad fan du vill efter boken av Marjaneh Bakhtiari. Låter oerhört spännande! Vill se!

Besöksräknaren galopperar

Nu har jag gjort det igen, utan att riktigt tänka mig för. Länkat till artiklar i SvD och DN. Första gången fick jag "hjärtsnörp" angående inlägget om Kvartersbion. Denna lilla blogg var ju min lilla hemlighet. Efter det drabbades jag av besöksräknardjävulen. Vad kul det var att bli läst (även om det skulle vara roligt ifall jag fick kommentarer med - fast jag vet hur svårt det är att kommentera). Tiden som följde så nästan tvingade mig att hitta något att länka till. Men så funkar jag ju inte. Beröring med en artikel måste komma först, annars kan jag inte skriva alls.

Nå tiden gick och jag glömde bort första chocken.

Nu såg jag ett par artiklar som jag tyckte skulle passa att referera i min andra blogg Skrivtips. Och vips! Besöksräknaren gör jätteskutt. Det är kul, men oerhört läskigt. Fler och fler länkar till Skrivtips, vilket är oerhört smickrande men även totalt prestionsångestladdande. Lite lustigt att det är väldigt få som går emellan de olika bloggarna man har. Fast det är rätt skönt. För det visar ju två rätt olika bilder av mig.

Detta inlägg, är till för att skriva av mig! Skriva av sig är bra, när trycket inom en är för stort.

På radion är det Sommar och Göran Zachrission.

Gamla stan

från söders höjder.

Kusiner

...rätt så söta!

Gott, behöver inte vara dyrt

Systembolagets beskrivning.

Concha y Toros hemsida.

Tror jag ska bli mitt sommarvin. En dröm om värme, denna gråa sommar. Drickes med måtta förstås.

Beroende?

70%How Addicted to Blogging Are You?

NÄ!!

Hm, förnekelse gör ju bara att jag misstänker att jag är djupare fast i bloggträsken än jag själv vill erkänna.

Tjurrusning i Pamplona

Nog för att jag tvivlar på mänskligheten ibland, Tjurrusningen i Pampolona gör mig dyster. förstår inte ens att det blir rubriker. "Man skadad av tjur". Ja om man ställer upp i ett lopp med ett gäng stressade tjurar efter sig. Är det inte meningen? Att man testar faran. Och risken är rätt stor. Friklättring, speedway, cykellopp. Det är en lek med döden. Förstår inte att man blir förvånad efteråt.

Finns ju andra tokigheter vi som människor ägnar oss åt. MINST lika tokigt, men mindre riskabelt.



Bild från: Free people Association

Tänk om vi ägnade samma kraft åt att göra världen bättre istället!

Kanske kan jag få en förklaringen i denna bok om människan om varför vi gör de mest konstiga saker, med livet som insats?



Ett föredrag via TED med Steven Levitt.

Även om min tilltro till att en ekonom kan förklara mänsklighetens mysterier är relativt små. Fast spelteori är intressant och har gett Nobelpris.

magiska under

så vart det klart, DN presenterar följande lista:

Världens sju nya underverk är:

1. Kinesiska muren
Jo ditt vill jag.

2. Petra i Jordanien, en av världens äldsta städer
Ja dit vill jag med.

3. Kristusstatyn i Rio de Janeiro
Ja dit vill jag med. Men om jag tycker det är ett underverk byggt av mänsklig hand. Nej. Men en gudomlig utsikt verkar det vara.

4. Machu Picchu, högt upp i Perus berg
Ja, ska lägga mig i träningsläger för att klara av höga höjden bara.

5 Chichén Itzá i Mexiko
Jo, efter att ha sett hur de byggt dessa fantastiska byggnader och civilisation mitt ute i ingenting. För att de hittade vatten från enorm grottsystem är fantastisk. Ja, det är okey....och ja, dit vill jag med.

6. Colosseum i Rom
Har varit, men kan tänka mig att åka igen.

7. Taj Mahal i Indien
Har varit, fantastisk byggnad (gravmonument). Men underverk.....nja. Är ju bara halvfärdigt dessutom.

Har glömt bort vad jag röstade på, Ankhor i kambodja tror jag och statyerna på påskön.

Visst är sju ett magiskt tal, men efter som tiden har gått så kanske vi borde ha fler underverk på listan. Världsarvslistan börjar ju bli millång. Fast sju är ett sånt tal som det blir längre så minskas hjärnans kapacitet att komma ihåg det drastiskt. Jämför med telefonnummer.

Här är de övriga finalisterna.

- Akropolis
- Alhambra
- Angkor
- Statyerna på påskön
- Eiffeltornet
- Hagia Sophia
- Kiyomizu Templet
- kreml
- Slottet Neuschwanstein
- pyramiderna (De enda av de ursprungliga sju underverken som står kvar. DET om något är anmärkningsvärt.)
- Frihetsgudinnan
- Stonhenge
- Operahuset i Sidney
- timbuktu (inte musikern utan staden i Mali)

07.07.07

Rätt tjusigt datum. Nya sju underverk ska koras. Röstade för ett tag sen. Men kan inte komma ihåg vad jag har röstat på.

Nu väntar jag på vilka ska bli.

Mors pioner

 

Bloggtips

Motherwitch är tillbaka, hennes blogg är en jag följt och ständigt återkommer till. Inte bara för kampen mot pedofiler. Utan för att få en inblick i livet som tonårsmorsa. Jag är ju inte där ÄN, men snart. Hon får mig att skratta åt eländet. Och det är skönt! Även om jag förstår att det ligger en hel del smärta bakom en del av inläggen.

sommarkväll

Frid.

sommar

...och obligatoriskt pizzabakning.


För att inte tala om det obligatoriska stoppet på vägen


...till eller ifrån affären.

sommarkväll

Mitt hjärta tillhör....

Nu har jag lekt med kameran och bildbehandlingsprogrammet. Hjärtat återfinns på mitt badrumsfönster.

Ny kamera

Nu är det rea på stan, och jag kunde inte hålla mig. Oväntade pengar från en konstklubb på tidigare jobb jag haft blev en kamera att göra egna konstverk med.

Här är första bilden, ett fint fat vi har på vårt fikabord på jobbet. Lite knasig balans i bilden, men jag sköt från höften....typ. Kollegan som är fotograf bland mycket annat tyckte det var en fin bild iallafall. Han är snäll han.

Hans Rosling om hälsa och välfärd

Såg för drygt ett år sen en föreläsning på SVT24 med Hans Rosling. Sen dess är han ofta i mina tankar. Önskar att ALLA fick se hans föredrag.

Nu finns möjligheten.

TED Ideas worth spreading

Hans Rosling: Debunking third-world myths with the best stats you've ever seen

"Hans Rosling debunks myths about the so-called "developing world" using extraordinary animation software developed by his Gapminder Foundation. The Trendalyzer software (recently acquired by Google) turns complex global trends into lively animations, making decades of data pop. Asian countries, as colorful bubbles, float across the grid -- toward better national health and wealth. Animated bell curves representing national income distribution squish and flatten. In Rosling's hands, global trends -- life expectancy, child mortality, poverty rates -- become clear, intuitive and even playful".

Tack Åsa Nilsonne, som gjorde att jag fick se länken och nu kan titta på föredraget om och om igen.

Konsten att lyssna

Svd har just nu en liten serie om lyssnadets konst på Idag-sidorna. Eller jag vet inte, verkar vara mer om hur vi pratar. För vi vill ju inte prata om inte någon lyssnar, eller? Vad är viktigast att vi får det sagt det vi vill eller att någon lyssnar? Att skriva om lyssnande är inte lätt, för lyssnandet är det som sker inom oss. Hur skriver man om det kortfattat i artikelformat? För lyssna är inte bara att lyssna.

Att jag som mamma säger att det är tufft med mössa har inte samma effekt som om hippa idolen säger det. Även om vi säger samma sak så beror det mycket hur vi vill lyssna på den som pratar. Att mottagaren vill lyssna är viktigt för den som vill göra sig hörd. För att att viljan ska komma måste det finnas förtroende och/eller auktoritet. Att inte lyssna är inte lätt, eller få någon att lyssna på oss. Fördomar, förutfattade meningar, kulturella skillnader och genus ställer upp hinder för lyssnandet. Att inte lyssna är även en raffinerad metod för att osynliggöra någon a la Berit Ås Härskartekniker.

Läsa är ett sätt att lyssna, hjärnan hinner ofta med att reflektera. Fast skrivandet idag ger inte samma tid för reflektion. Vips, så skickar vi på ett liten ögonblick iväg ett SMS, mail eller ett blogginlägg. Skriva kan vara fantastiskt för att uttrycka sig. Men det är trubbigt. Vi ser inte hur mottagaren tolkar det vi skriver, så vi vet sällan om hur vårt budskap landar. Så även lyssna kan vara svårt om vi intehar ne dialog med varandra. Som när vi använder oss av skrift.

Var sak har även sin form. På storreklamtavlorna är orden få och bilderna stora. I radannonserna under köp/sälj är det så smått att vi får ta fram förstoringsglaset. Det finns saker vi säger i slutna rum och andra som sker offentligt. En gammal tumregel är ju att beröm ger man inför grupp och kritik i enskildhet. Inte alltid lätt att hålla, och viss kritik bör tas öppet så de ger budskap till fler samt att en del beröm kanske bör tas enskilt beroende på effekter på gruppen som kan göra att de inte känner sig sedda och kanske börjar motarbeta.

Hur vi säger saker påverkar lyssnandet med. Det kommer sällan fram i skrift. STORA bokstäver, fet eller kursiv stil. Kan påverka hur vi uppfattar det vi skriver. Min älskade, betyder inte alltid min älskade, doftande av hjärta och romantik. Kroppspråk och tonläge påverkar även. Vad vi inte säger, påverkar även det.

Till lyssnande tillhör även att reflektera och återkoppla så den som pratar känner sig hörd. Som att ge en kram till den som känner sig ensam, ge mat till barnet som är hungrigt eller applådera artisten som framfört en sång.

Hur ofta lyssnar du i förhållande till hur ofta du pratar? Vi vill alla bli lyssnade på, när lyssnade du på någon senast? Och när gav du återkoppling?

(Det är fritt att lämna kommentarer i bloggen, som återkoppling).

solen måste ha tagit rejält igår....

....det var med stor förvåning jag i morse såg nyheterna om Ballongkaoset, vilket även rapporteras flitigt i tidningarna idag. Som DN skriver om olyckorna när ballongerna överraskades av regnovädret och några krockade och rände rakt in i idrottsplatsen hemma.

Bloggaren Stationsvakt tror han var ögonvittne till nödlandingen. Själv konstaterar jag att jag totalmissade det. Ändå har jag idrottsplatsen runt hörnet. Hur van kan man bli vid luftballonger?

Nytorps gärde brukar vara luftballongs tillhåll på sommaren. Och det är ett sommarevenemang att se dem starta eller landa. Om det nu inte slutar så tokigt som igår.

Riskfritt är det ju inte, de har tidigare landat på tunnelbanespåret, strukit precis över trädtopparna och även fastnat i träd i närheten. Gärdet ligger lite i en sänka, så det behövs kraft och vindar. Vilket inte är så lätt att beräkna alltid. Bloggen Digital spegling har bilderna strax innan nedslag. Tänk om jag bodde så, mitt scoop blir nog mest betande rådjur från min balkong.

Jag står nog iallafall helst på marken och tittar, men det är något vackert och lite magiskt med luftballonger. När de är i luften!

La familia.....

Bara måste delge vår för tidiga midsommar måltid, då vi i är inte är alla på plats.

Helgens fotograf hittade till slut även sig själv. Kul!




Bilder ÄR kul och vara bakom kameran är roligare än framför.
Så jag saknar min "gamla" Canon! Jag vill med kunna ta bra bilder.

Ett två tre....

Badåret börjar rekordtidigt! Tjejerna njöt. Så härligt med sommar efter vinter.

Relationer fascinerar

På tidningen MåBra sajt har de elva myter om relationer, värda att fundera på. Dels kanske man försöker leva efter goda råd som är fel och dels så är relationer alltid i utveckling så man kan aldrig slå sig till ro.

Här presenterar vi elva vanliga myter:

• Man ska aldrig somna osams.
  

  Sanningen: Det är precis vad man ska. Trötta och irriterade riskerar ni att säga saker som förlänger striden och förstör nattsömnen, enligt familjesociologen Paul C Rosenblatt som intervjuat 88 par.
  Lämna grälet, helst också rummet. Ligger du kvar kommer du bara att fortsätta smida på argument mot din partner.

Jag behöver ofta paus i ett bråk, annars känns det som jag förgås. Att sova på saken är inte dumt. Fast först måste jag nog komma till läget. Ok, vi bryter men vi tar upp det här igen.

• Barn gör förhållandet starkare.

  Sanningen: Inget hotar ett förhållande mer än att få barn. Det är då de flesta par söker hjälp hos familjerådgivningen. Undersökningar visar också att lyckan följer en U-kurva där den dystra bottenperioden består just av småbarnsåren, enligt familjerådgivaren Ann-Marie Furhoff. Klara svackan med hjälp av barnvakter, egen partid och en kvart om dagen med prat på tu man hand för att bevara förtroligheten.

De är underbara de små liven, men ack vad de sätter en på prov. Och sånt man snyckt packat ner i ryggsäcken ploppar upp som gubben-i-lådan.

• Lyckliga par löser konflikter på ett konstruktivt sätt genom att lugnt och sansat turas om att prata och lyssna.

  Sanningen: Århundradets myt och många parterapeuters favorit! Kärlek växer inte vid ”sammanträden” utan genom vänskap, respekt, hänsyn och omtanke i vardagen, enligt världens främste parforskare John Gottman.

Nåja, destruktiva gräl där bare en får utrymme främjar nog inte relationer, heller.

• Man ska alltid vara uppriktig och säga vad man känner och tycker.
  

  Sanningen: ”Ärliga” människor är ofta okänsliga och sårar andra. Bäst hållbarhet har de förhållanden där man väljer sina ord och bryr sig om varandras känslor.

Nä alla sanningar ska man inte säga, för de speglar ens egen sanning och man kanske har fått allt om bakfoten.

• Båda måste alltid få utrymme för sina egna behov.

  Sanningen: Lika viktigt är att tänka på är vad förhållandet behöver! Tid? Mera lust och nöjen? Något nytt? Det rådet ger psykologen Harville Hendrix, mannen bakom Imago, en metod för bättre relationer.

Klart ett förhållande inte kan bestå av två individer som lägger en massa energi på egna aktiviter och inget på tiden ihop.Varför då vara ihop?

• Man ska inte klaga på varandra.

  Det leder bara till bråk och dålig stämning.
  Sanningen: Tvärtom: klaga mer om något känns fel eller gör dig besviken. Men uttryck dig klart, konkret, specifikt och genast. ”Jag trodde att vi skulle ha en mysig kväll. Och så bjöd du hem Olof. Jag är besviken.”

Klart man ska ta upp det som bekymrar en. Men sikta framåt med. Hur vill man bli behandlad framöver. Kanske ta fram almanackan och planera att man har en myskväll.

• Man ska prata ut med sin partner, försöka förklara och få honom att förstå
  
  
• Sanning: Kommunikation handlar till 85 procent om att lyssna och bara till 15 procent om att prata själv. Promenera ihop – det underlättar lyssnandet enligt grundaren till eHarmony.com, Neil Clark Warren.

Lyssna är bra och fråga mycket, det gör att den andre känner sig hörd och viktig. Kanske han/hon börjar lyssna på dig med då?

• Kärlek uttrycks bäst genom rosor, kärleksord och svärmeri i solnedgång.

  Sanning: Människor känner sig älskade på olika sätt. Berätta hur ni vill bli bekräftade, rekommenderar Tomas Enhager, personlig coach i Må Bra. Är det genom att göra saker ihop, kärleksgåvor, öm beröring eller sex?

Så vanligt att vi kör bekräftelse via någon norm t ex blommer. Eller för att vi själva tycker om något. Knepet är att ta reda på ens förhållande behov. Och vad som gör honom/henne glad.

• Man ska bli älskad för den man är och inte behöva ändra sig.

  Sanningen: Din personlighet kan du inte förändra men dina vanor och ditt beteende. En förändring hos dig sätter i gång en kedjereaktion: din partner, ert samspel, era känslor för varandra förändras, enligt dr Phil.

Hörde någon gång att i relationer beror ca 20 % på personligheten och 80 % på samspelet mellan människor. Så ofta finns det stora marginaler att ta av ifall vi vill. Frågan är om man alltid vill? Ett annat citat från dr Phil och andra psykologer brukar vara att: Vill du ha rätt, eller vill du vara lycklig.

• Man måste få lika mycket som man ger.

  Sanningen: En måttstock på tjänster och gentjänster är ett tecken på olösta spänningar och problem. Viktigt är att det finns en anda av generositet och rättvisa. Man litar på att den andre vill en väl och gör sitt bästa.

Amen. Och ändå så lever så många i förhållanden där mycket är helt snett?

• Ett lyckligt förhållande är lugnt.

  Olyckliga förhållanden är bråkiga och stormiga.
  Sanningen: Bråk kan stärka kärleken – om ni avstår från att häva ur er elakheter, enligt Anthony E Wolf i boken Why can’t you shut up. Adrenalinet gör att ni mer energiskt kan försöka hitta lösningar på problemet. Det kan också öka tryggheten: ”Jag kan visa alla mina känslor – ändå finns han/hon kvar och försöker förstå”.

Det är just den konsten, att få vara hel. Utan att få den skull känna sig som att man alltid är den som bråkar eller att man inte har utrymme att bråka om sånt man känner man behöver. En artikel i ämnet har Svd haft Änglar är fördjävliga att leva med.

Grattis Linne

Liksom Linne tycker jag att Linnea är en gudomligt söt blomma. Och farmor hette Linnea i andra namn så nyfiken på honom är stor. Nog för jag tyckte mycket om min farmor men hon hade inga större likheter med blomman.

Nu är det endast ett par dagar kvar för dig som vill se Nationalmuseets utställning Blomsterspråk och inte hunnit ännu. Se den. Frossa i blommor. Sista dagen är på söndag den 27 maj. Carl von Linne verkar finns överallt och i år är det ju mer än vanligt. Jag vill så gärna åka till hans Hammarby. Nån gång kanske jag kommer dit?

Även ett par hundralappar till i plånboken skulle sitta fint. *s*

Nu är det Linne-år, men idag är det födelsedag. 300 år. Grattis!



Porträtt målat av Alexander Roslin (Nationalmuseet, Stockholm, kommer ha en särskild utställning med hans porträtt, 27 september 2007 – 13 januari 2008)

Partnerval

Läste vidare i DNs serie om Våra hälfter. En sak jag kan grubbla ihjäl mig på är partnerval. Egentligen är det nog väninnan som grubblar, för hon är ute i dejtingsvängen. "Det är nog en sån jag vill ha" säger efter att hon mött någon flirt ute, tills nästa helg kommer och det är en annan som dyker upp. Jag har ju gjort mitt val, även om jag ju kan fundera varför jag gjort de valen jag gjort. Men de vissa dagar står helt klart. (puss på dig,älskling)

Artikeln I dag vill kvinnor och män ha självständiga partner gör mig lite fundersam. Självständighet, kontra stark familjekänsla är ett av väninnans och mitt återkommande tema i våra samtal om relationer. Visst är det viktigt med självständighet. Vi är båda rätt självständiga och vill göra saker på vårt sätt, men känslan av samhörighet är viktig för oss med. Men till vilken grad och hur fungerar självständighet och förhållanden ihop? Självständighet har baksidor. Få tid ihop och göra saker tillsammans till exempel. Att bygga gemenskap. Vi vill inte leva parallella liv med vår partner. Det blir alldeles för lätt ensidigt, en anpassar sig och en lever självständigt. Sen har vi svårt att se saker ur andras synvinklar. För oftast ser vi hur den andre väljer, men inte allt den andra upplever att han/hon väljer bort ur hans/hennes synvinkel.

Förhållanden mellan två självständiga personer där man ger varandra utrymme, kan få sig en ordentlig törn när barnen kommer in i bilden. Då lyfts verkligen på locket på ens ryggsäckar. Förväntningar på varandra och på en själv, träffar en hårt eller smyger sig fram. Det behövs samarbete, kommunikation och en vilja att hitta vinna-vinna lösningar. Så man inte fastnar i maktkamper och känslor att aldrig få bli hörd. För högst av alla skriker barnen. Barn är fantastiska och hjälper en ifrån egobubblan, om det vill sig väl ur mitt sett att se saken. Men kan bli till både livs- och relationskris då allt kan skakas om. Min tid, din tid och vår tid. Det är lätt att det blir känslor som allt ditt är mitt, men mitt ger du f-n i.

Frukosten är framdukad, barnen sitter samlad runt köksbordet. Då kommer mannen ut med gympaskorna på.
- jag ska ut och springa.

För något år sen läste jag boken, Det kallas kärlek av Carina Holmberg och den jag tycker den borde läsas av alla. Jag klarade dock inte av att läsa klart den, inte än iallafall. Blev så illa berörd av fällor jag gått i som jag inte kan göra något åt nu. Sen skulle jag hellre vilja läsa en fortsättning. För vad jag kommer ihåg så tog den upp förhållanden där barn inte hade kommit in på banan än. Vi som gick på en del och vill skapa oss en ny bild. Jag upplever att jag famlar lite i blindo. Modell 1 funkade inte, hur gör jag nu?

I vårt samhälle så finns det stora möjligheter att leva ensam med barn, även om det är tufft. Skapar det självständiga individer? Blir vi för självständiga? Min mormor, som gifte sig tidigt men levde i ett äktenskap som ledde till att hon förlupte hemmet. Har tutat i mig sen tidigt.:"Det är viktigt att stå på sina egna två ben. Gör dig inte beroende av en man." Mormor ville iofs skicka mig på hushållsskola med så att jag kunde sköta ett hem (och familj) så helt enkelt är det inte. Det har både varit min lycka och min förbannelse.

Blir helt förfärad när jag hör hur kvinnor slutar dejtar killar bara för han inte bjuder tillräckligt flott. Det finns inte i min sinnevärd. Jag blir tvärtom generad och jag känner jag står i obalans och kan matcha outtalade krav. Förstår mig inte på män heller som tycker att barn och hem är kvinnans ansvar, dessutom komma med krav hur det ska skötas medan de sitter med egen tid och spelar dataspel.

Efter ett intressant samtal med väninnan i morse, som bott flera år i Kina. Är hennes upplevelse att där har de en helt annan utgångspunkt. Mer status. Hur man som partner framstår är oändligt mycket viktigare än hur man är mot varandra. Hur har det blivit så? För enligt oss så är det ganska sällsynt här även om det finns med. Vi har många hemmasnickade teorier. Skulle vara intressant att läsa om. I vårt mångkulturella samhälle. Vänninan säger att hon borde skriva en bok, men egentligen så önskar vi nog oss svar på hur överbrygger man så stora kulturskillander. Och det vet ingen av oss.

Lika barn leka bäst, fast motsatser attraherar?

Och kan någon förklara för mig varför många (män?) är så rädda för familjerådgivning?

Äntligen, körsbärsblom

Har letat så, men laddad kamera och de otroligt vackra blommande körsbärsträden har inte varit förenliga. Nu är kameran laddad - äntligen, dock så såg jag bara de vita träden och så vart det motljus. Men de fastnade iallafall.

Nu är det vår, släpp fångarne loss!

Nu väntar jag bara på sol och värme.

ja, vad var det jag sa.......

Hade en lista på tio låtar som var inte urusla i lördagens ESC final.

Ryssland, Ungern, Finland.......och Ukraina , jag kunde ju inte låta bli att dansa till låten även dottern försökte hindra mig. Och kan After Dark så duger väl Svedranka? Serbien, som vann, hon hade ju en häftig powerballad och så sött med hjärtat i slutet. Serbiens Lotta Bromée? Hon låg ju inte på min top-5 men väl på min top-10. Det var väldigt jämt bland mina top 10, låtarna var olika så de hade olika kvalitéer.

Så skönt att det inte var så mycket avklätt iår utan mer melodi och sång. Visst fanns det där. Tyckte ryskorna bevisade att man kan osa glödhett även om man är påklädd, om än i skolflicksdress. Knappt så jag hörde vad de sjöng.

The Ark är ju en av mina favoriter även utanför melodifestivalsammanhang, så känns det inte som de kom de nog inte till sin rätt i det forumet. Dottern och hennes kamrater har verkligen stört sig på att han kastar jackan. "Stripparen" kallas han för. Ola Salo berättade i något medium att det symboliserade frihet. Jo, det kan jag förstå. Men schlagerfansen lyssnar inte på texten, det kommer senare. Lite för intellektuella är de nog. Hoppas dock the Ark tycker det varit värt allt slit och får lön för mödan samt att fler hittar till dem. Visst är det kul att många tycker om en EN gång, men kanske bättre att hitta sina trogna. Vid några få tillfällen blir det hype och det blir symbios, läs ABBA.

Sen det här med fiasko. Förstår inte det. Om det finns något som bäddar för att komma högt i finalen så är det att ha varit med i semifinalen. Så om man inte vinner, eller möjligtvis kommer två i en jämn strid så är det helt klart bra att vara med och kvala nästa år (om man satsar på en BRA låt). Fast just nu känns det som senaste årens schlagerhype är död. På gott och ont.

Grattis Serbien! Kul att se öst och väst tillsammans, hoppas vi så småningom kan förenas med.

Och snälla England och Frankrike, det är rätt sorgligt att se er. Särskilt när vi vet att ni om ni ville verkligen skulle sopa banan med oss andra. Fast ni kommer nog aldrig vinna för att "vi" är nog grymt avis att ni aldrig behöver kvala.

Tycker dock att något med röstningen är skev. Dock inte att öst håller ihop. Vi i Norden röstar ju på varandra med. Någon som skrivit någon avhandling på vad vi röstar på, egentligen.......? Jag funderar vidare.

Sen media, hur får de hålla på helt vansinnigt på nöjes och sportsidor. Är allt kåserier nuförtiden (kanske alltid har varit, men nu är det så tröttsamt att det inte ens är värt att läsa).

melodifestival och röstning

Slötittade på kvalomgången till melodifestivalen igår. Tycker om och är mot min vilja lite fascinerad av detta schlager-kollo, som Ola Salo fyndigt benämnde det. Men röstningen känns urkonstig. Hur röstar de som röstar? Röstar man på grannlandet? En artist man känner? Röstar de på den låt de tycker om, eller är det taktikröster på de länder man tror minst ska hota ens egna lands bidrag? Eftersom vi inte får rösta på oss själva.

Själv blir jag betagen av bidrag som känns ärliga, t ex Ungern och Irland. Även sommarpop a la Greklands Ricky Martin-kopia väcker danslusten (och minnen från herr Martins monsterhit). Att jag dessutom tycker jag mycket om Grekland och jag får en liten bit av det hem i vardagsrummet gör nog att jag faller lite lätt.

Kommer inte rösta på lördag, fattade igår inte varför och blev mer fundersam när programledarna satt och hejjade på olika bidrag. Luuk tutade på Estland och Norge hejjades det på, varför? Varför betala för att någon ska vinna. Tycker alla borde vinna och de är ju redan vinnare. Och se de länder som har stående platser som England. Jag säger bara, *suck*:

Nå jag är lite tudelad. Förstår att det är bra att engagera tittarna och det är kul och se länder som vi aldrig får se på topplistorna annars. Länder som knappt existera i vår nyhetsbevakning överhuvudtaget trots vi är Europa. (EU-funderingarna kan jag ta en annan gång).

Med Ishockey-VM, denna folksport som går i kanal som inte går till folket, fick mig på andra tankar. Tänk om man skulle skicka sms (och betala) för att få Sverige att vinna i Ishockey med? Undrar hur det skulle gå då?

Fast i veckan såg jag en artikel i Svd om att i år ska det utses Sju nya underverk. Några har jag besökt. Är tveksam till att jag skulle kalla vissa byggnader underverk. Taj Mahal t ex. Visst är det fantastisk och vårdas ömt. Men mosken som ligger precis till vänster om Taj Mahal är inte alls i samma skick (den är sällan med på bilderna). Och utanför Taj ligger en STOR kåkstad med många, många, många extremt fattiga människor som dragits dit i jakt på överlevnad på de turister och pilgrimer som besöker Taj Mahal.

Men många mäktiga byggnader finns det i världen. Jag tror jag framförallt är fascinerad över hur människor kan bygga hela städer på de mest omöjliga ställen. Här är ett ställe jag skulle vilja besöka. Och som jag tycker är underverk, men som jag inte sett på någon lista.

Varlaam Monastery, as seen from the Great Meteoron (photo: Neil Carey).

Hjärnkollaps?

Svd börjar ny serie på Idag-sidan Håller våra hjärnor på att svämma över?
foto: Jan Berglin från dagens Svenska Dagbladet (Se fler bilder där)

En dag som denna när migränen står och lurar bakom höger pannlob säger jag helt klart JA!

nu blir jag snart arg

DN fortsätter och skriver om kärleken. Astrid och Sven har hållt ihop sitt äktenskap sen 1943, De är fruktansvärt söta och härliga med sin tro där tron att man är varandras part verkar vara en viktig ingrediens för att då hållt ihop. Det har inte funnits något alternativ.

Jag är helt övertygad att kärlek finns, även om man kan bryta ner kärlek i bl a begär och bekräftelse. Men jag undrar fortarande hur har Astrid och Sven tacklat motgångar. Har de inte haft motgångar? Det hade varit jätteintressant att läsa om. Att de lyckas hålla ihop är beundransvärt. Att min mormor lyckades bryta upp från ett dåligt äktenskap på tiden där Astrid och Svens synsätt var dominerande var med beundransvärt. Att hålla ihop är inte alltid det rätta. Och det tar tid att lära känna en annan person, och sig själv i förhållande till den personen.

Vem vill inte ha det som Astrid och Sven. De är inte det jag blir arg över. Det är att det beskrivs med förklaras inte. Som någon beskriver det underbara och gudomliga med "det gyllene snittet". Utan att visa hur man räknar ut det så man själv kan använda det. Samtidigt så förstår jag att kärleksekvationer är oerhört knepiga saker. För vissa, som mig - känns det som.

Min favorit med The Ark

Här är texten så du kan sjunga med:

It Takes A Fool To Remain Sane lyrics

Whatever happened to the funky race?
A generation lost in pace
Wasn't life supposed to be more than this?
In this kiss I'll change your bore for my bliss

But let go of my hand and it will slip on the sand
If you don't give me the chance
to break down the walls of attitude
I ask nothing of you
not even your gratitude

And if you think I'm corny
then it will not make me sorry
It's your right to laugh at me
and in turn that's my oppurtunity
to feel brave

Because ridicule is no shame
Oh, it's just a way to eclipse hate
It's just a way to put my back straight
Oh, it's just a way to remain sane

Every morning I would see her getting off the bus
The picture never drops, it's like a multicoloured snapshot
stuck in my brain
It kept me sane for a couple of years
as it drenched my fears
of becoming like the others
who become unhappy mothers
and fathers of unhappy kids
and why is that?

'Cos they've forgotten how to play
Oh, maybe they're afraid to feel ashamed
to seem strange, to seem insane
to gain weight, to seem gay
I tell you this

That it takes a fool to remain sane
Oh, it takes a fool to remain sane
Oh, it takes a fool to remain sane
Oh, in this world all covered up in shame
(Oh, take it to the stage)

So, take it to the stage in a multicoloured jacket
Take it jackpot, crackpot, strutting like a peacock
Nailvarnish Arkansas, shimmy-shammy featherboah
Crackpot, haircut, dye your hair in glowing red and blue

Do, do, do what you wanna do
Don't think twice, do what you have to do
Do, do, do, do, let your heart decide
what you have to do
That's all there is to find

'Cos it takes a fool to remain sane
Oh, it takes a fool to remain sane
Oh, in this world all covered up in shame
Oh, it takes a fool to remain sane
Oh, it takes a fool to remain sane
Oh, it takes a fool to remain sane
Oh, in this world all covered up in shame

Oh, it takes a fool
(It takes a fool to remain sane)...

forts. kärlek

Inget fel på kärleken, kärlek är inte svårt. Men relationer är!

Eller för att kanske vara tydligare. För om det är något område där kommunikation är extremt viktigt tycker jag, men slarvas oerhört med så är det i relationsområdet.

- jag älskar dig, säger du

- jag älskar dig, säger jag

Ändå står man där men en känsla att man inte är hörd eller sedd. För vi har glömt, eller inte vågat, att prata om vad är kärlek för mig och vad är kärlek för dig. Och ännu farligare frågor vi knappt berör utan i stora omskrivningar, vad vill vi med vår relation? Det går väl an om man vill samma saker, eller tror sig vilja samma saker. vilket är ofta i början innan vi ens vet något om vår nya realtion,

"Åhhh vi är så lika, vi tycker både om Kamomillte". Jag har hittat min självfrände. Efter ett år kanske den ene är trött på Kamomillte, eller vill ha variation. Då kommer hoten mot självkänsla och relationen. En har förändrats. Och en är fast. Nu kanske kamomillälskaren som bytt temärke bara är lite less, vill ha variation eller blivit helt mätt på te. Den andre är blir hotad. Var är "våra" kamomillte" stunder. Är han/hon inte intresserad av MIG längre. Den som bytt känner sig kvävd och tycker förhållandet stangerat. Detta var ett exempel om Kamomillte. Det är ju ingen fara på taket om det finns förståelse och vilja samt acceptans. Ett förhållande är många små puzzelbitar.

Jag säger, igen:

- jag älskar dig!

Med säger jag ALLT, men även ingenting. Rädd för att gå djupare att se skillnaderna även om det samtidigt bygger murar som inte har att göra med kärlek utan med rädsla. Där rädslan har bo får inte kärlek plats.

Om någon jag känner skulle läsa detta så vänder texten sig inte till någon speciell. Det är inga dolda budskap. Om du undrar något så kan vi prata om vår relation. Texten ovan gäller nog alla mina relationer.

Sen jag länkade till artikeln i DN om vår andra hälft, så droppar det in nya besökare varje dag. Det gör mig rädd. Kärleken är viktigt, men svår. Eller relationer är viktiga, men svåra. Gamla ryggsäckar av oförätter, brustna förväntningar, viljan att stråla sig i glansen och slippa se sprickorna i ens fasad. Men de man ser tydligast efter ett tag är just de sprickorna när nyförälskelsens glans är borta. Inget fel i det. Att åldras med värdighet är vackert: fråga experterna på Antikrundan. Men få en relation att åldras vackert måste vara en av de svåraste sakerna som finns. Reglerna är få och mycket är tycke och smak.

Jag säger som Thomas Böhm i svd serie om Kärlekskris:

– Det svåra är inte att hitta någon att älska, utan att älska den man har.