Om det vore så enkelt

I Aftonbladet skriver debattören Lars Einar Engström om en väg till jämställdhet.

"Skilj dig och få ett jämställt liv"

Visst, för vissa blir det säkert ett "wake-up-call". För andra inte. För vissa fäder som är ansvarskännande innan, kan det till och med bli tvärt om.

Många, med mig, har nog varannan vecka. I teorin. Så fort det är något roligare på gång så åker blir det ingen vecka hos pappa. Visst kanske jag borde säga NEJ. Men vart ska barnet vara då? På gatan? För ändringar kommer typ när allt redan är bestämt och bokat samt. Så någon förhandlingsmån finns inte. Att barnet blir skitledsen och man som som förälder ägnar timmar åt att vara försvarsadvoka åt en som man själv blir besviken åt, där man dessutom bli misstrodd att baktala. Är sorgligt. Borde kanske bli arg. Som tur var växer barnet upp. Och kan önska hur hon själv vill ha det.

Det är min upplevelse av många män (absolut inte alla) att de finns för sina barn i mån av egen tid. Och det är många saker som står överst på listan. Och det är inte jämställdhet. Så skiljer man sig från dessa män så skaffar de sig gärna en ny hjälpreda i hemmet i form av en ny hustru som går in med liv och lust (när man älskar någon så hjälps man åt), tills hon ser att hon hamnar i fällan.

Man borde kanske prata och skriva kontrakt innan. För jag förstår inte riktigt varför man ska behöva skilja sig för att det ska bli jämställt. Även om många par som lever jämställt går åt skogen på den punkten när barnen födes.

Att många kvinnor vill vara hemma längre har jag förståelse för. Första månaderna är många bara en stor mjölkpump. Man behöver läka från förlossning, få homonnivåer rätt i kroppen och ge mat. Andra halvåret är mycket roligare. Då är man piggare själv. Barnet börjar röra sig och brukar vara en väldig charmig krabat. Trots att tandutveckling som gör våra små rätt gnälliga.

Nu tycker jag med att det vore obligatoriskt med att pappor är färldralediga. Beroende på situation. En del mammor är ensamstående redan från början, blivit det tidigt i barnens liv. Eller har en historik med våld och bråk i familjen. Där kanske det inte är önskvärt att ha en delaktig pappa. Tyvärr. Iallafall inte genomgången terapi och ändrat beteende.

Men visst fram för mer jämställt föräldraskap, och parförhållanden. Men det är skam tycker jag om man inte kan hjälpas åt innan. För skilsmässor har många andra konsekvenser. Och det är inte alls säkert det blir mer jämställt.