Feminist som skällsord

Ja fortsättning på föregående artikel. Angående att känna sig kränkt.

Per Ström är på hugget igen. I debattartikeln

”Kvinnor görs till offer”

Ingressen lyder: " Feminism som leder vilse. Tidningar och etermedier framställer kvinnor mer drabbade än de är och män blir oftast lyckligt lottade i rapporteringen. Men verkligheten ser inte ut så. Författaren Pär Ström har granskat fyra nyheter, som medier vänt upp och ned på för att kvinnor ska bli offer."

Som feminist blir jag minst lika upprörd när kvinnor frammålas som som offer, när det kanske är flest män som drabbas. Ta det våldet som män utövar mot varandra. Det är mycket större risk att pojkar blir brottsoffer (och förrövare) än flickor.

Förstår inte påhoppen mot feminister. Är det för att de upplevs som en homogen grupp och män inte är organiserade. Det finns ju många både kvinnor och män som feminister. Dvs som lyfter debatten och tar upp kvinnofridsbrott och diskriminering i arbetslivet. Det betyder ju inte att det finns tillfällen där män inte blir diskriminerade. Ta män inom barnomsorg t ex.

Och vad vill Per Ström egentligen. En maktkamp? Är vi inte fast i samma tragglande och fastnar i pajkastning mot varandra istället för att se varandras synvinklar och hitta ett samhälle som är hållbart för alla. Jag förstår att många män blir kränkta så som de ibland målas upp i media. Och kvinnor och barn som offer. Både som offer och som objekt.

Men är det verkligen feminister som skriver dessa rubriker? Är det inte journalister och/eller redigerare? Vad vill de? Vill de ha jämställdhet eller vill de sälja tidningar? Vem vinner på schablonartade stereotyper?

Mitt boktips till Per Ström är: Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Tycker den visar rätt tydligt att det båda könen är förlorare idag. Och många barn i relationen till sina pappor. Och pappor med. Och förhoppningsvis så kommer vi att skratta åt att det kunde ges ut en bok som Gunilla Bergströms Familjens projektledare säger upp sig

Bara för att det tradionnelt varit så och vår bild är både på oss själva och från andra att kvinnans är hemmets domän och arbetslivet/karriären männens. Så finns det många män som är familjens projektledare idag. Och många fler kvinnor idag som kanske tar karriären med större lust än familjeriet. Förhoppningsvis så blir vi mer sterotyper och blir mer mångfacetterade än vad som hittills getts utrymme åt. Även om det såklart ligger en trygghet i att ha en fast mall att gå efter. Även om man vantrivs i den roll man blivit tilldelad.

Och det kommer behövas mycket kommunikation när man träffar en ny partner. Vad vill man med sitt partnerval, hur vill man leva etc. men hur enkelt är det om kärleksbacillen drabbar oss och allt vett går ur knoppen?