tisdag, december 30, 2008

Sorgligt

Att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, eller vid fel plats vid fel tidpunkt.

Platsen som kändes rätt för en månad sen, känns nu totalfel. Även om jag för ett år sen hyste en dröm om att vara där just nu. Var?

Jo Jerusalem, Israel. Även om det är lungt i Jerusalem för tillfället. Eller lugnt och lugnt. Palistinerna och muslimerna strejkar.

Fascinernade land. Som bygger på en historia där mycket av värdegrunden ligger för västländerna. Ett stort inflyttar och nybyggarland. Med enorma kontraster. Delvis supermodernt, delvis misär.
En dröm om en ny värld fri från diskremination för judar, fullt förtryck av muslimer. De kristna som och delar denna lilla maryta av jordens yta som helig mark flyttar. En liten del av jordens yta som varit föremål för konflikter i flera tusen år.

För en månad sen släntrade vi in på American Colony. Exklusivt som få ställen. Vi ville ha lunch i trädgården...men servitörerna vågade inte ta ansvar för att det inte skulle regna och vägrade serverade lunch ute. Vi med små barn med mycket spring i benen, ville inte sitta i matsalen som såg ut som att servitörerna putsat silver i envecka, och nästan skulle mata en så man inte åt på fel sätt. American colony med sin koppling till denna juls snackis. Selma Lagerlöf. Stället där bönderna från Nås landade och hade fotolabb där det kommit många fantastiska historiska bilder från Jersualem för hundra år sen. En stad där vi är många som söker vår historia.

En stad som nu väntar på vedergällning från den massiva försvarsattaken på Hamas raketer från Gaza.

Jag kan inte avgöra vad som är rät toch fel. Bara att bomba andra är sjukt. Att trappa upp våldet istället för att sätta sig vid förhandlingsbordet och lyssna till varandra kan inte leva till något gott. Att oviljna att lyssna och förstå varandra gör att denna konflikt kan inte lösas. Dessutom finns en stark tredje part som inte vet vilket ben den ska stå på vilket knappast brys något om men som vill spela en roll, kristenheten. Som för övrigt skördat mer offer i trakten än någonsin i modern tid.

Två rätt fattiga länder. Israel på grund av statens dyra omkostnader, och palestina och främst gaza för blockad av flertal länder.

Sorgligt med alla dessa religioner som predikar kärlek till nästan men beteer sig helt olikt. Så jag tycker att buddisterna borde få sin plats. Undrar hur de skulle tackla den rabiessmittade hunden som sprang på gatorna i Dahramsala, Indien, för ett par år sen. Befolkningen där blev förstås på helvakt när den strök om kring. Och kastade vatten på den. Men döda fanns inte ens med i deras sinnevärld. Lite sjukt beteende enligt mig.....då. Idag upplever jag det som pågår mellan Israel regierng/militära trupper och de som bor på gazaremsan. Oändligt mycket sjukare.

fredag, december 19, 2008

Minnen - del 4 i serien Ljus i vintermörkret

S och jag har nyss varit och besökt min bror med familj Jerusalem. Och när jag hörde denna låt på jobbets julfest. Så grep den tag i mig oerhört.




Jag och S på platsen där det sägs att Jesus lindades.

Betlehem och Födelsekyrkan tyckte jag om.

måndag, december 15, 2008

Musik - del 3 i Ljus i vintermörker

Egentligen är tips 2 och 3 omkastade.

Lucia firades på Folkoperan, med Glada (lätt trötta, irrieterade och bitska - på ett positivt sätt) änkan.

Paus underhållning blev det.

Märks inte här, men en av de mest skönsjungande Luciatåg jag någonsin skådat.


Gryning - Del 2 i Ljus i vintermörkret



Nästan så att området som gett namnet till uttrycket "västberga-grått" kan vara sprött vackert när solen går upp efter flera veckors bortavaro.

onsdag, december 10, 2008

Julgodis - Del 1 i Serien Ljus i vintermörkret



Julgodis som gjorde succe förra julen var. Till och med hos min mamma som inte äter godis. Mandelmassa i två varianter blandat med rom respektive glögg. Doppade i smält blockchoklad ljus och mörk (den ljusa strulade).

Tidigare har jag jag gjort Chokladtryffel. Men glad för denna variant i Expressen/ Allt om mat - Nougatkulor. Låter så spännande så det är värt att prova i år. Fast det låter som Mozartkulor av vilka dottern och jag precis ätit en gigantisk ask av inhandlad i Wien av nära och kära.

Ingredienser, 25 st
130 g nougat
200 g mandelmassa
200 g mörk choklad
1 msk rapsolja

Tips! Rulla kulorna i kakao istället för att doppa dem i choklad.
Gör så här
1 Skär nougaten i 20–25 mindre bitar. Gör detsamma med mandelmassan.
2 Kavla eller tryck ut mandelmassan till en liten platta och lägg på en bit nougat.
3 Rulla ihop till en kula där mandelmassan täcker nougaten. Gör likadant med resten av mandelmassan och nougaten.
4 Smält chokladen i vattenbad och rör ut chokladen med oljan.
5 Doppa kulorna i den smälta chokladen.
6 Lägg kulorna på en bricka eller skärbräda och ställ kallt att stelna.
7 Lossa försiktigt nougatkulorna från underlaget och lägg i en burk.
8 Förvara nougatkulorna kallt.
Av: Birgitta Trädgård

Denna lockar med. Undrar hur den blir tillsammans med hjortronlikör?

Vit chokladtryffel
1 dl vispgrädde
2 msk sprit, t.ex konjak
400 g vit choklad

Så här gör du:
Häll grädde och sprit i en kastrull. Koka upp och ta sedan från plattan. Dela chokladbitarna och lägg halva mängden i kastrullen. Rör till en jämn smet. Kyl ner i vattenbad. Låt smeten stå svalt, men helst inte i kyl, över natten. Rulla kulor av chokladsmeten, storleken är en smaksak. Smält resterande choklad försiktigt i vattenbad. Chokladen får inte bli varmare än 50 grader. Säkrast att använda termometer! Doppa chokladkulorna i den smälta chokladen och låt dem stelna på bakplåtspapper i svalen. Vid serveringen kan du rulla kulorna i lite florsocker.

Kommentar:
Tycker du bättre om vanlig choklad fungerar receptet lika bra med en god mörk choklad med ganska hög kakaohalt.
Av: Bitte E:son Forsberg


För två år sen kokade jag fudge i olika varianter. Älskar fudge. Men, så besvärligt. Någon som har ett säkert recept?

Jag ska iallafall inhandla en karamelltermometer.

Förbanna inte mörkret

...tänd ett ljus.

Denna klokmening har räddat livet på mig. Trots att jag var så upprörd. - Vadå ljus? Jag hittar ju inte kontakten.

Denna tid känns det nästan likadant. Nu är det tungt så det känns som ren överlevnad. Inte riktigt som de mörka åren. Men på gränsen. Det är tungt nog om vi säger så.

Sen finns det andra överlevnadsord. Den som söker han ska finna...

Eller som det står i Lukas 11:10 "Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet." Lite senare står det i verserna 33-35.
"Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som komma in skola se skenet.

Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din kropp höljd i mörker.

Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker."

Ljust nu är lågan svag. Håller lågan levande genom att ha nedräkning till vintersolståndet och/eller solen visar sig.

Vintersolståndet i år 2008
21 december,12:04 8enligt Wikipedia)

Elva dagar kvar, sen vänder det. Och idag är det nobeldagen och fest och glam i stan. Dock är jag ju inte bjuden...men jag har köpt en ny fin kokbok på morgonen.



Paella=saffran=gult=ljus! Förutom att jag älskar saffran. Köpte t o m en bok om Saffran på bokrean för ett par år sen. Kanske dags att ta fram? Göra en saffransgryta med nyinköpta (falska) saffranet från bazaren i Jerusalem.



Läs om boken Saffran


Kryddbod i Jerusalem, med Saffran. Hm.

Fram med ljuset!

söndag, december 07, 2008

Kloka ord

'Ta ingenting personligt. Inget som andra gör är på grund av dig. Vad andra säger och gör är en projektion av deras egen verklighet, deras egen dröm. När du är immun mot andras åsikter och handlingar behöver du inte längre vara ett offer för onödigt lidande.'
(Don Miguel Ruiz)

Ovanstående citat fick jag på mailen idag.Påminner om mitt favoritcitat av Anais Nin:
"We don't see things as they are, we see them as we are."

söndag, november 23, 2008

Konspirationsteoretikern i mig

Är alldeles matt i diskussionen kring Halal-tv.

Nu ska jag i ärlighetens namn läst mer om programmet än sett det. Men debatten om den är nog så viktig.

Jag bryr mig inte så mycket att olika religösa grupper kommer till tals. Även om de inte representerar den stora massan. Oss sekulariserade svenskar och nysvenskar som har olika traditioner som bygger på olika religioner kristendom, judendom, islam, buddism eller vad det nu kan vara. Kanske även ateism är en form av tro?

Jag beundrar Dilsa Demirbag-Sten oerhört. Och hon för en viktig nyansering.

Men konspirationsteoretikern i mig säger att Halal-tv inte vill visa dessa muslimska tjejers sett att se på världen. Visst är det viktigt. Men för mig känns de som spelbrickor i ett förtryck. Där de själva inte fattar något. Utan spelar framlingsfientliga krafter rakt i händerna. "Se ur knasiga muslimer är och se de vill själv vara underkuvade männen". Och så som Dilsa skriver så blir det den store vite mannen som kan utöva sitt förtryck. Dels blir muslimer väldigt udda om gängse normer i vårt samhälle, dels blir alla kvinnors kamp för att vi alla är människor och ingen är värd mer en någon annan, eller mindre stoppad.

Halal-tv är en ulv i fårakläder. Och jag tror inte ens tjejerna ser det.

Samma fenomen finns i kvinnor som viker ut sig. Jag gör de för att jag kan och vill bejaka min sexualitet. Ja tjosan.....varför gör inte män det då?

Nå här är en feminist som inte är tyst.

måndag, november 10, 2008

Numerologi

Det fanns en tid när jag "hatade" matte. Nu var det kanske inte riktigt så. Jag tyckte det var kul och hängde med bra även om jag inte alls var någon stjärna, till jag var sjuk en period i sexan. Då rasade självförtroendet och sen gick det ständigt utför. I högskolan var det kostnads- och intäktsanalyser och statistikberäkningar som sannolikheter som satte myror i mitt huvud, fick mig att sucka men även börja tycka det är rätt kul. Roligast är nog att se bakom statistiken och våra generella uttalanden och "sanningar".

Jämför gärna denna studie Demand för Sons (pdf)

Med denna artikel från Aftonbladet
Döttrar ökar risken för skilsmässa
Risken att en familj med döttrar splittras av skilsmässa är upp till 10 procent större än för en familj med söner, skriver aftonbladet.se.

Slutsatsen kommer från forskare vid universitetet i Berkely.

Forskarna påstår att pappor med söner är mer ovilliga att skiljas - och att söner av allt att döma också kan påverka hela samhällsekonomin. Familjer med söner gör av med mer pengar.
aftonbladet.se
Publicerad: 2003-11-01

Nu är artikeln i aftonbladet ett par år äldre än studien. Men ett hett tips är att gå till studien, läs vad de skriver. Och funkar resonemangen verkligen på svenska förhållanden?

Så nu lever jag efter nummer och har accepterat det. Tycker det är rätt kul. Dessutom kryllar ju vårt nyhetssamhälle av snuttifierade samanställningar som ofta blir helt lösryckta. Och i värsta fall så anges inte någon källa heller så man kan kolla upp och förstå vad nyheterna förmedlar. Det blir mer åsikter som väcker känslor än inlägg som förklarar vår värld.

Ny stegräknare. Som inte nollställs så lätt som min förra som dock har. fördelar som klocka.




TV-serien numb3rs.



Nu lyckas jag sällan se något slut då jag somnar gott på fredagakvällen till programmet. Frustrerande.

Boken Freakonomics är hur intressant som helst och just nu är jag nyfiken på The Undercover Economist

Dagtid är matematik med att få in alldeles för långa texter på för liten yta.


Och nu är jag intresserad av



Ian Ayres
s bok Super crunches

När "rätt" går före ödmjukhet



Jag blir så bedrövad. Inte nog med judar, muslimer som slåss i och om Jersualem. Så slåss ortodoxa armeniska kyrkan och de grekiskt ortodoxa. Nå, den kristna kyrkans historia är rätt blodig, liksom övriga "Abrahams" barn. Men åter till skolbänken för dessa herrar. Fast det vart först finkan.

Bloggen I Gilboas svala skugga skriver om händelsen.

söndag, november 09, 2008

Sällsynt grå novemberhelg


Minns hösten för ett par veckor sen med fikabesök och underbar promenad vid Lyran.

tisdag, oktober 14, 2008

Pengar gör visst skillnad

Vad är det för tokig analys att pengar inte gör skillnad?

DN skriver Mer pengar ger inte resultat

På Sveriges Kommuner och Landstings sajt om rapporten står det dock följande:

"Rapporten Öppna jämförelser - Gymnasieskola 2008 visar att de kommuner som lyckas bäst kan ha såväl låga som höga kostnader.

– Pengar behövs, men det räcker inte för att åstadkomma bra resultat. Det tycks istället vara skolledningens och lärarens kompetens och engagemang som bäst kan förbättra skolans resultat, säger Håkan Sörman."

Lägg till andra undersökning som studievana hemma, mammors utbildningsnivå som motivator för ungdomar, krav som finns på att och hur man pluggar, samt hela kamratkretsens kultur kring studier. Sen möjlighet att få jobb efter gymnasiet.

Klart är ju att lärares motivationsnivå, skolledningarnas engagemang påverkar med. Pengar är inte allt. Undervisningsmetoder, ha lagom antal elever i klassen, och kunna anpassa undervisning i samspel med elever. Hela samhällets syn på undervisning att det (ska) löna sig påverkar med.

Det är många pusselbitar som ska passa för att vår ungdom ska kunna nå framgång senare i livet. Sen finns det stjärnor där gymnasieformen inte passar dem. Som det går alldeles utmärkt för och vars färdigheter väl behövda av samhället inte kommer till uttryck där. För att fostra bra gymnasieelever krävs även grundskolor som inte släpper igenom elever och fångar upp brister samt sätter in åtgärder tidigt. Oavsett vilka föräldrar barna har, var de lever och pengar i gymnasiet.

söndag, oktober 12, 2008

Ris

bästa riset jag har köpt. Kaalar super rice. Svårt att misslyckas med. Och gott - supergott.

fredag, oktober 10, 2008

Pappa finns inte mer

I DN häromdagen stod det om Agneta vars pappa tog sitt liv för femton år sen, och gav henne skulden. Fy. Det är i dagarna 17 år sen min pappa tog sitt liv och det har varit en hemsk resa. Knappt så jag överlevt den själv. Och då fick jag inte skulden av min pappa. Men som god dotter har jag genom åren tagit på skulden själv. En av pappas goda vänner satte mig som syndabock. Jag visste ju att pappa var deprimerad. Nu fick jag ett kärleksbrev av min pappa även om det kändes nästan som ett hån. Det var ingen kärleksfull handling. Artikeln väcker känslor eftersom min pappa tog livet av sig på liknande sätt som Agnetas. Jag slapp dock se honom själv. Jag hade gjort en efterlysning på honom, så det fick vara polisen som fann honom.

Men skulden, den skulden frågorna är många att bearbeta
- jag var själv rätt deprimerad när pappa tog sitt liv, men borde jag inte sökt stöd hos någon släkting istället för att hålla det för mig själv?
- borde jag berättat om en kollegas, kollega som strax innan? Glimten jag såg i min pappas ögon skrämmer mig fortfarande.
- borde jag ha framhärdat det möte han ställde in, och den dagen han antagligen tog livet av sig - 1 oktober 1991 - eller med efterlysning och försening av registrering av dödsbevis så det blev den 17 oktober på gravstenen?
- borde jag ha gjort honom mer delaktig i mitt liv?
- borde jag inte ha börjat vid Universitet och ha kännt att jag gled bort ifrån honom?
- borde jag ha sagt ja på att det skulle bli barnbarn, men jag i ett förhållande i gugning svarade ironiskt att det var tveksamt...

Känslorna sa en sak och huvudet något annat.

Det sorgliga är att vi nog aldrig stått varandra närmre än när det tog slut. Vi var på väg att skapa en vuxen relation och det var en spännande resa. Nu är ju min relation till pappa är ju inte slut för att han lever fysiskt. Lite ensidg men okomplicerad är den inte. Dock inte så intensiv längre. Även om han ständigt är närvarande.

Första året var värst. Fysisk smärta i bröstet hela tiden. Jag ville helst sitta i ett hörn med ett täcke över mig och inte finnas. Sen var det jämna plågor till tioårsdagen passerade. Eller rättare sagt livet överlevdes med studier, ett älskat barn, separation och ett käsnloliv som då blev i totalt kaos. Efter försök att undertrycka smärtan så länge. Ganska precis vid tiordagen var det som något släppte. Då lättade det litet. För då tillät jag mig blir ruskigt arg på honom. Så arg som jag skulle bli om någon annan mördat honom. Och jag sa det högt. Nära och kära har släppt för länge sen. Nya kärlekar i livet har kommit som inte har någon relation förutom att se min sorg och ilska. Relation till pappa är inte tvungen längre. jag måste inte undvika kyrkogården längre, jag måste inte heller gå dit.

Jag är på väg att ta tag i och köpa rara Sanna Hagmans bok. Pappa tog sitt liv.

Efter varit rätt fri från pappas död, så känns det som det börjar bli dags att bearbeta det igen. Inte bara med känslor utan lite mer med huvudet.



Pappa är saknad. Oerhört. Men samtidigt skulle livet nog inte vara enklare, snarare tvärtom. Den biten är faktiskt skönt att slippa. En stor sorg är att dottern inte får träffa honom. Och han henne.

Ta hand om er, och varandra. Självmord lättar ingen smärta. Smärtan flyttar bara till de nära och kära och den minskar inte.

söndag, september 21, 2008

Ur mitt mikroperspektiv

Så upplever jag att svenska skolan över lag blivit mycket bättre än det var på den tiden jag gick. På sjuttio- och åttiotalet. Inte allt, men mycket. Jag hade hellre gått i skolan idag. Och jag tror att dottern som numera går i sjuan kan mer om i stort sett allt än vad jag kunde när jag gick ut nian. Kan ju erkännas att hon har lättare för sig, en mamma och pappa som är välutbildade och lever i en annan socioekonomisk grupp än vad jag tillhörde.

Debattartikel i dagens DN tar idag det som jag ser som ett dilemma. Alla barn ska ha samma chans och förutsättningar i skolan. Det är möjligt att de inte har de. Ser man på statistiken så har alla det definitivt inte. Men jag undrar om det bara är skolans "fel". Även om skolor kan säkert göra mer. En hel del beror på värderingar bland skolans personal och vad de känner är möjligt och har resurser för. Styrs vi bara av självuppfyllande profetior?

Vad jag kan se det så finns det med en kultur bland unga grabbar att de klarar sig iallafall. Och de gör ju det. Statistiskt. Flickor har länge fått höra att om de överhuvud taget sak ta sig fram i livet så måste de plugga. Och de gör det. Inta alla men många.

Det ska inte spela någon roll vilken hemmiljö ett barn har. Men vi har olika överlevnadsstrategier. Det finns barn från miserabla familjer som ser det som en utväg. De lyfts sällan fram. De om några är förbilder. Mer förebilder en de som opererar sönder sig och pryder mediavärlden. Och det finns barn sönderpressade av föräldrars och omgivningskrav, med goda förutsättningar som inte mäktar med och gör sitt uppror genom att skita i studier. De på vår tid gamla "obs"-klasserna finns knappast längre. Trots att vad jag hört att det är fler barn med bokstavskombinationer som behöver ett annat stöd än vad en lärare mäktar med och har kunskaper för i ett "vanligt" klassrum.

Tre unga herrar lyftes ur dotterns klass i veckan. De ställde med en sådan oro så de tog all kraft från både eget och andras skolarbete och välmående. Jag är glad att mitt barn går i en skola som har den möjligheten och musklerna. Men ändå känns det som något saknas. De är inga elaka pojkar. Var och en för sig. Men de har fått en gruppkultur som är destruktiv. Är det bara skolans fel att det bildas destruktiva grupprocesser? Vad ger statistiken för bild. Om statistiken påvisar att tjejer pluggar och lyckas väl. Men att killar inte gör det, men klarar sig hyfsat ändå. Vad sänder det för signaler till både grabbarna, lärare, föräldrar och samhälle?

söndag, augusti 31, 2008

Första övningsuppgiften i Grafisk Design inlämnad

Fleeeeera dagar före sista dagen. *pust*

Trots fyra totala utbrott, så gick det vägen. Visst när man ser alla andras arbeten så vill man ju göra på många olika sätt. Men illustrator tar tid att handskas med.



Självporträtt och ord var uppgiften. Ordet kändes knepigast. Och så väljer jag ett ord som många andra valt. Men jag ÄR ju nyfiken.

tisdag, augusti 26, 2008

Lite väl livat

Vi brukar skämta om Västbergagrått. "Fyra nyanser av grått"

Dock så blir det lite livat emellanåt. Lite väl.

Som rån mot banken. Jag som skulle dit idag.

Betala över internet sa personalen som var råndrabbad till mig. Jo jo, termisnräkningar till högskolan går ju numera att betala via internet. Men vet inte om det är så smidigt. De är gjorda för stämpel!

Imorse trampade jag rakt in i en bilkrock med. Eller resterna av.

torsdag, augusti 21, 2008

Che Sudaka

blir jag glad av.



Bara önskar jag såg dem i Barcelona, istället för på GAT. Men man kan inte få allt. Eller?

tisdag, augusti 12, 2008

Just nu rullar planeringen för hösten igång

Det kommer bli en tuff höst.

Har ju fullt upp och hinner inte alls med det jag ska eller vill annars. Det kan ju bero på att jag har för många idéer, är för lat, eller är dålig att ta kontrollen över mitt eget liv utan är för snäll (tack kära dotter och ex, som gjort att snäll mer är en belastning än ett något som är eftersträvansvärt).

Metro idag tar idag upp råd från boken ”Bollen är din” av författaren Reinhard K Sprenger. På jobbet kan jag nog glömma. Där är måttot: Vi fixar. Nu. Att skaffa sig kunskaper i förväg, såsom utbildning, ett sätt för mig att få kontroll. Hoppas jag.

1. Allt har ett pris. ”Kan inte” är samma sak som ”vill inte”. Allt har ett pris som du ibland inte är villig att betala.

Nå en av mina stora brister är nog att inte kunna säga nej.

2. Belöning sänker dig. Belöningar och beröm är inte av godo. De är exempel på styrning som sänker din självkänsla. Se i stället till att din energi kommer inifrån dig själv.

Beröm från andra är inte dumt. Men visst borde jag nog bli bättre på sålla alla dåliga samveten och berömma mig själv med.


3. Gnäll inte. Har du gjort ett dåligt val? Välj om i stället för att gnälla.

Nä, gnälla är inte min starka sida. Undrar mer hur man hanterar andra som gnäller.

4. Låt energin komma fram. Se till att din energi kommer inifrån. När du söker en hjälpande hand finner du den alltid i slutet av din egen arm.

Leka fram saker, ger energi.


5. Se till att ta ansvar. Vrede betyder att du skjuter över ett ansvar som är ditt på någon annan.

6. Säg vad du menar. Tänk på att stress bara uppstår när du säger ”ja” och menar ”nej”.

måndag, augusti 04, 2008

Höstaktiviteter

förutom det som finns där med jobb, barn, särbo och familj vänner och ett hem som ständigt står på randen till kaos.

Så har jag skaffat mig en en hobby (till, förutom bloggandet då).

Digital bildbehandling
7.5hp, Ingen undervisning, Kvartsfart (25%)
Fristående kurs
Internetbaserad distansunderv
Högskolan i Jönköping, Ortsoberoende
Antagen

Grafisk design I
7.5hp, Blandade tider, Halvfart (50%)
Fristående kurs
Internetbaserad distansunderv
Högskolan Kristianstad,
Ortsoberoende
Antagen

Grafisk design II
7.5hp, Blandade tider, Halvfart (50%)
Fristående kurs
Internetbaserad distansunderv
Högskolan Kristianstad,
Ortsoberoende
Antagen Med villkoret att jag klarat av Grafisk Design I

Jättekul, jag är eld och lågor. Efter stort trubbel med att jag klantat mig med anmälan och fler år i rad jag missat att anmäla mig till högskopeprovet. Och trots att jag inte skickat in gymnasiebetyget, fast de har ju förstås haft mina tidigare högskolepoäng så behörig är jag ju.

Sen har jag ju ett jobb som kräver rätt mycket tid, men det ligger ju inom området jag studerar. Och hade nog tänkt plocka hem lite lätta poäng. Fast det gör sig inte av sig själv.

Hur jag nu ska få tid? Fast har man kul så brukar det ordna sig.

Lära sig nya saker är kul. Trots att jag nästan redan nu får tentaångest.

onsdag, juli 16, 2008

Om det vore så enkelt

I Aftonbladet skriver debattören Lars Einar Engström om en väg till jämställdhet.

"Skilj dig och få ett jämställt liv"

Visst, för vissa blir det säkert ett "wake-up-call". För andra inte. För vissa fäder som är ansvarskännande innan, kan det till och med bli tvärt om.

Många, med mig, har nog varannan vecka. I teorin. Så fort det är något roligare på gång så åker blir det ingen vecka hos pappa. Visst kanske jag borde säga NEJ. Men vart ska barnet vara då? På gatan? För ändringar kommer typ när allt redan är bestämt och bokat samt. Så någon förhandlingsmån finns inte. Att barnet blir skitledsen och man som som förälder ägnar timmar åt att vara försvarsadvoka åt en som man själv blir besviken åt, där man dessutom bli misstrodd att baktala. Är sorgligt. Borde kanske bli arg. Som tur var växer barnet upp. Och kan önska hur hon själv vill ha det.

Det är min upplevelse av många män (absolut inte alla) att de finns för sina barn i mån av egen tid. Och det är många saker som står överst på listan. Och det är inte jämställdhet. Så skiljer man sig från dessa män så skaffar de sig gärna en ny hjälpreda i hemmet i form av en ny hustru som går in med liv och lust (när man älskar någon så hjälps man åt), tills hon ser att hon hamnar i fällan.

Man borde kanske prata och skriva kontrakt innan. För jag förstår inte riktigt varför man ska behöva skilja sig för att det ska bli jämställt. Även om många par som lever jämställt går åt skogen på den punkten när barnen födes.

Att många kvinnor vill vara hemma längre har jag förståelse för. Första månaderna är många bara en stor mjölkpump. Man behöver läka från förlossning, få homonnivåer rätt i kroppen och ge mat. Andra halvåret är mycket roligare. Då är man piggare själv. Barnet börjar röra sig och brukar vara en väldig charmig krabat. Trots att tandutveckling som gör våra små rätt gnälliga.

Nu tycker jag med att det vore obligatoriskt med att pappor är färldralediga. Beroende på situation. En del mammor är ensamstående redan från början, blivit det tidigt i barnens liv. Eller har en historik med våld och bråk i familjen. Där kanske det inte är önskvärt att ha en delaktig pappa. Tyvärr. Iallafall inte genomgången terapi och ändrat beteende.

Men visst fram för mer jämställt föräldraskap, och parförhållanden. Men det är skam tycker jag om man inte kan hjälpas åt innan. För skilsmässor har många andra konsekvenser. Och det är inte alls säkert det blir mer jämställt.

tisdag, juni 03, 2008

Den friske vill många saker, men den sjuke vill bara en...

...att vara FRISK.

För att vara sjuk måste du ofta vara mycket friskare, allertare och kunnigare än vad du behöver när du är frisk. Det är helt sjukt.

Som frisk äter du lite frukost efter en natts sömn, knatar(cyklar/bil/kommunalt) i väg till jobbet, gör ditt dagsverke, går hem, handlar, lagar middag, kanske motionerar lite, umgås med vänner, går ut och går med hunden. Men oj vad vi ojjar sig. Vilka hör man i samhället. De som är sjuka? Nej inte då.

Med värk blir livet ett annat. Och många lever med värk och lever som friska. Med hjälp av några storsäljare på apoteken. Men alla klarar inte det.

Har du så höga smärtor, att sömnen blir helt för störd, matenlusten försvinner, att handla blir ett h-e. Att det mest enkla blir att som att prestation i likhet med att bestiga Mount Everst (eller åtminstone Kebenekajse). Att därtill slå sig fram genom djungeln av byråkrati via läkare, försäkringskassor, arbetsförmedling. Ett av det svåraste jobben som finns är att vara arbetslös. Att vara sjuk är tufft det med. Va? är du sjuk...ska du ha vård med eller? (Jo jag vet att de finns underbara människor i vården och på arbetsförmedlingar och säkert på Försäkringskassan, men de verkar så stressade, molokna, trötta så det där medmännskliga glöms bort. Och det blir paragrafer, kontroll. Och de möter människor som lider och som nog är rätt uppmärksamhetskrävande men de(vi) är trots allt medmänniskor. Vad har vi för samhälle egentligen och vart är vi på väg? Ska nästa steg bli att den sjuke får hyra sig ett (privat) ombud som hjälper en. Ett yrke för rehabiliterade fd långtidssjukskriva som lyckats få vård, ersättningar, omställningsstöd. Eller ska vi tillbaka (där många andra länder har det ännu). Att sjuka får flytta in till släktingar (om man har några). De kanske kan arbeta lite med hushållsnära tjänster, bilda bolag och få betalt. Samtidgt som släkten kan göra skatteavdrag?

Det är klart att det verkar ju på en del undersökningar att ju friskostigare sjukskrivningsregler vi har, desto sjukare blir vi. Eller? Tror att det är en del i samhället. Jag har mycket oftare gått till jobbet sjuk än varit hemma när jag egentligen är frisk (aldrig). Jag har missat tagit utt vab-dagar när jag haft rätt till det. Var är vi i statistiken? För jag kan inte tänka mig att jag är unik. Och är statistiken rättvis. Vart tar de människor som ramlar ur statistiken. Ökade antalet hemlösa i Stockholm? Inneboende hos släktingar.

Vad kommer hända med all personal från arbetsförmedlingen som är långtidssjukskrivna. Ska de skriva in sig hos sin egen arbetsgivare? Efter vad jag förstått så står de för stora uppsägningar på arbetsförmedlingen, men den personalen kanske ska omskolas till att bli just jobbagenter för arbetslösa sjuka. Mest förundrad är jag folk inte blir förbannande. Är det samma sjuka som att tro att jag blir inte sjuk, jag är ovärderlig för mitt jobb. Glöm det! Den tiden är förbi. Nu förtiden gäller det att se om sitt hus. Bästa sättet är att gå samman. Som enskild har du tyvärr mycket svårare. Alla kan inte vara Erin Bronkovich.

Fast det är klart. Tänker man på tjuvskjutande norrlänningar som inte kan jobba i skogen länge, men jobbar svart med divers annat. Men hur många är sådana? Och självklart så kan ju inte en blind hjärnkirug jobba kvar, men kanske med andra uppgifter? Och ska de fåtalet som kanske utnyttjar systemet/-en, köper falska sjukintyg etc är de inte de som gör att vi får detta system. Finns det inget annat, eller andra sätt...

Tack för debattartikeln, innefrån Försäkringskassan i Aftonbladet. Förändringarna i sjukförsäkringen. Det ger mig hopp om människan. Och om media. Det har varit märkvärdigt tyst.

Jag uppmanar dig att ta dig till Mynttorget:
Saxat från resurs blog

Det kommer att vara program från kl 15 till 19.30. Vi kommer att informera om lagen, dess konsekvenser och sveken. Men trots det tunga temat kommer vi göra allt för att ändå hålla stämningen upp. Du som är drabbad kommer att känna stödet från hundratals, ja kanske tusentals andra! Du är inte ensam! Men det är viktigt att du kommer!

Program:
15.00 Handikapprörelsen " Sveriges sjukförsäkring är i fara"
(Talare: Töres Theorell, Lars Bagge,
Kia Mundebo, Jenny Fjell, Tomas Fager, Lena Nordquist, Pelle Kölhet)
17.00 RESURS och OMM presenterar Påskuppropet
17.30 LO Sabba inte sjukförsäkringen
18.25-19.30 RESURS/OMM Trampa inte på min kompis. Drabbade och deras företrädare framträder.
För ett mänskligare Sverige!



Vi ses!
..sen blir det raska steg till vårruset. Knäskadad som jag är. Och trott att jag skulle tränat innan till detta evenemang. Men det får bli avstampet istället! Ny knävänliga skor är inköpta. I panik = inte plånbloksvänligt.

fredag, maj 23, 2008

Odla din lycka


Man kan lära sig att bli lycklig
skriver DN
Lyckan är till stor del genetiskt programmerad. Men med lite övning går det att bli en lyckligare människa, visar ny forskning. Annika Nilsson har läst boken "The how of happiness" av Sonja Lyubomirsky och ny forsking från Timothy Bates vid universitetet i Edinburgh.


Några bra tips

Uttryck tacksamhet.
Odla optimism.
Gör snälla saker.
Vårda sociala relationer.
Utveckla strategier för att handskas med svårigheter.
Lär dig att förlåta.
Njut av livets glädjeämnen.
Sträva mot att uppnå dina mål.
Praktisera religion och andlighet.
Ta hand om din kropp.

Själv läser jag (eller släpar boken fram och tillbaka till jobbet i hopp att läsa) Lyckoformeln eller Vad vetenskapen kan lära oss om lycka av Stefan Klein. Jag återkommer. Spontatn känner jag att lite tid att läsa och ta hand om röran hemma skulle bidra till att jag skulle känna mig lyckligare. Men jag är absolut inte olycklig. En träff på restaurang med goda (och gamla) väninnor igår ger mig energi. Dotter var glad för hon hade ramlat över att de var allmän plantering i vårt lilla centrum. Och höra sin något tonårsbuttra dotter säga: - Mamma, det var faktiskt kul. Det ger mig lycka.

tisdag, maj 20, 2008

Det är synd om människorna!

och vi lever i en sjuk värld. Där vi gör oss sjukare än vad vi egentligen är. Inte alltid men ofta tror jag

Svd har en bokreflektion av Merete Mazzarellaartikel i ämnet - Ta en tablett mot blyghet. Lite rörig tycker jag artikeln är. Fast det kan ju bero på mig just nu, då medans jag håller på med alla all korrektur på försäkringsböcker och annat material om vårt sjukförsäkringssystem. Och de försämringar som står inför dörren. Inte konstigt med alla försämringar heller. Där vi kanske har en syn att vi kanske är så sjuka som våra ideal som inte tillåter att vara mänskliga heller.

Artikelförfattaren tycker jag dock raljerar lite över att vi alla nu äter lyckopiller. Och verkar ha gjort må dåligt/deppigt/blyghet till sjukdomar. Hon må ha andra erfarenheter. Jo jag kan med tycka att s k lyckopiller skrivs ut lite lättvindligt och inte med den ett omfattande reahbiliteringsprogram. För tabletterna hjälper inte om det inte är fel med seratoninbalansen, lika lite som Viagra inte hjälper om man inte alls känner lust. Dock är jag själaglad att det finns. Likaväl som insulin finns för diabetiker. Och lyckopiller ger sällan någon lyckokänsla utan fungerar mer som en flytväst när man känner att man är ute på alldeles för djupt vatten på ett strmande hav och inte ser land någonstans.

Men liksom för många andra diagnoser hjälper sällan tabletter enbart. Det behövs mer. Som att se över sin livssituation, vid depression behövs en terapuet, motion, se över matvanor och förväntningar och krav. Och som det skrevs om härom veckan. Ett träningsprogram - individuellt utformat - att bearbeta och få hjälp med känslan bearbeta och få stöd i att inte bara lägga sig ner i sängen och "spela död". Var är förresten debatten om de barnen som drabbades av den formen stresssyndorm idag? Särskilt nu när debatten går hög om papperslösas rätt till sjukvård eller inte.

Nåväl, det finns guldkorn i artikeln väl värda att begrunda.

"Vi har helt enkelt fått ett nytt människoideal: ”Managern, entreprenören, säljaren och konsulten – en flexibel person med ledaregenskaper som kan övertyga och entusiasmera andra om vad det nu än vara månde – är ett mönster för den lyckade människan som spritt sig från den amerikanska kontinenten.” Det är ett människoideal som har sitt pris, konstaterar Svenaeus vidare: blyghet hör ju nämligen – väl att märka: i sina mindre handikappande former – ofta ihop med karaktärsegenskaper som anspråkslöshet, förmåga att lyssna och uppmärksamhet på andras behov. Jag tror att många av oss som har vänner som börjat äta antidepressiv medicin har uppfattat att de blir mind­re empatiska än förut. (En annan sak är ju sedan att också människor som går i psyko­analys kan bli våldsamt självupptagna – åtminstone för en tid.) Jag känner för övrigt flera som äter antidepressiv medicin och som uppfattar att de i någon mening är avskurna från sina känslor: en kvinna som miste sin bästa vän klagade över att hon inte kände det hon fann att det hade varit naturligt att känna, att hon var avskuren från sin sorg. På liknande sätt kan medicinerna beröva oss vår sprallighet – och vår förmåga att bli förälskade. Vill vi det?"

Till Merete har jag följande boktips:
Social fobi : att känna sig granskad och bortgjord av Anna Kåver

Klart att Social Fobi ökar när kravet blir att att vi ska vara otroligt utåtriktade. De flesta av oss kanske är normal extroverta eller introverta. I många situationer funkar vi alldeles utmärkt. Den vanligaste specifika fobin är att framträda inför t ex en klass. Många är de som vid de tillfällena tar någon typ av beta-blockera för att stänga av hjärtrusningen för att ha möjlighet att ens ställa sig framför en grupp. Även professionella skådespelare finns i denna grupp. Så det syns inte alltid utanpå. Anna Kåvers och Åsa Nilsonnes utmärkta böcker om DPT, framförallt älskar jag boktiteln Att leva ett liv, inte vinna ett krig : om acceptans . För det flesta av är ju blyghet något vi lever med. Och vi funkar. För vissa blir det rejäla handikapp. Fast det är ju stort när man kommit så långt att man accepterar sin egen blyghet. I en omvärld som inte gör det.

Om man går i terapi för sin blyghet och/eller depression så är det lite som att lära sig gå igen och få en balans mellan sig och andra. Jag skulle nog inte säga att en person som går i terapi är mer jagcentrerad än en person som lever under depression eller med grav ångest. Det om något styr andra. Och gör personer självcenterade. Många av dessa person har kanske dessutom en dålig självkänsla/självförtroende så de följt alla andra än sitt eget hjärta alldeles för länge. Så det är klart att när en person som kanske länge tjänat andra, börjar gå i terapi för att få balans så kan det upplevas väldigt obehagligt för omgivningen. Det blir drastiskt i vändningarna och terapueten/medicinen/sjukdomen får bli syndabocken.


Flodhästen på arbetsplatsen
(och Vardagsrummet) av Tommy Hellsten. Beskriver utmärkt fem överlevnadsstragier som vi ofta tar till när vi kommer från en destruktiv hemmiljö (kommer någon från en bra hemmiljö???).

Kvinnors vrede - om självutplåning till självinsikt av Harriet Lerner. Finns tyvärr inte på svenska längre (kolla bibliotek). Skulle önska att den var lite mer könsneutral skriven med. Nu var det länge sen jag läste den. Min främsta lärdom från den boken. Är att ställa sig lite vid sidan av och fundera på frågan "Vems är problemet?". När t ex din mamma ringer och beklagar sig över din syster inte har gjort något åt henne. Det får en säkert att upplevas som lite kall för att man antar ett annat perspektiv.

För alla som inte orkar igenom tjocka boken Svåra samtal av Douglas Stone. Den är absolut inte dålig, men kanske lite väl detaljrik. För dig som känner att du har lite bråttom. Konsten att föra konstruktiva samtal vid konflikter från fantastiska webbplatsen Arbetskonflikt från Göteborgs universitet. Mycket bra för människor i depression och ångest, men jag tror även för dem som möter människor som har ångest/depression.

För alla som kastar ur sig begrepp som att jag är deppig. Snälla använd er av andra ord. För mig är depression en sjukdom. En dödlig en. Ja jag vet att det är en sinnesstämning när någon upplever motgångar - inre eller yttre. Men det de ord vi väljer att använda oss av till vardags förtar och ger upphov till att riktiga depressioner eller ångestsyndrom inte tas riktigt på allvar. Och det är något man kan ta sig i kragen och arbeta sig igenom. Om det vore så enkelt så skulle vi nog inte ha självmord. Eller så många pillerätare eller långa väntetider till terapi. För många är även de som inte medicinerar, eller vägrar terapi. Men depression och ångest går inte över för det. Då finns det ju andra mediciner. Akohol, droger eller missbruk av arbete, sex, städning eller alla de som bara tappar lusten till livet och sitter framför TVn med disken växer. De senare gör man nu till underhållning och visar städpatruller som kommer och hjälper dem att rensa i röran. Vilket gör att de förtalas. Hjälp där de borde fått hjälp långt innan. Det tragiska är att ingen av oss går in och hjälper våra medmänniskor. Vart har medmännskligheten tagit vägen. Vila av våra vardagshjältar skrivs det om. Vilka egenskaper är det som lyft fram. Skit i andra, var framåt, en entreprenör.....

Ja vad blir baksidan. För allt har en baksida. Eller?

Vill vi ha det så? Hur hittar vi vinna-vinna lösningar.

En sista bok om att leva med depression, även om man själv är en som har som proffession att hjälpa andra och hur nära anhöriga kan bli medberoende. Är Underströmmar av Martha Manning.

tisdag, april 29, 2008

Räknar stegen

Jag har blivit med stegräknare.

Efter en vedervärdigt stilla vinter (även höst). På grund av trasslande knä, med tillhörande ryggont. Så vart det panik. Nu vart det uppenbart att förra årets kläder stramade betänkligt. Efter att ha ramlat förbi mamma och R förra veckan så blev jag inspirerad. R hade fått en stegräknare. Hmm, det har jag ju flera av....varav den jag fick på McDonlads låg i bokhyllan. Fyra år insåg jag att den legat där. Den var prydd med OS symboler. Förra OS. Det var då jag gjorde illa knäet senast vilket med fick till följd att vågen tog glädjueskutt uppåt.

Nåväl. Efter en underbar lördag på stan i lördags. Blev vi inregnade på Clas Ohlson. Det var iofs rätt bra för vi hade en del smått och gott som behövde inhandlas. Bland annat stegräknare, med överfallslarm. Nittionio riksdaler fattigare var ju inget att bråka om.

Så nu stegas det. Eller kör med en testperiod. Redan på lördagkvällen blev det 1500 steg bara på att springa mellan soffa och köket. På söndagen blev det över 16 000. Då hade jag förstås tvättstugan vilket kanske gav några extra steg. En av de få gånger jag kunde glädjas lite åt att jag har långt till tvättstugan.

Igår, måndag, blev det bara upp mot 6 000 steg. Men då var jag och hämtade cykeln jag köpte i söndags till dottern/mig. Så lägg till en cykeltur med mig som är totalt otränad. så är det typ 60 000 steg. Med tanke på att jag cyklade fel ett par gånger med. Nu får jag och dottern göra schema om cykeln. Tills jag lagat andra cykeln. Och införskaffat hjälmar.

onsdag, april 09, 2008

Skyll inte ifrån dig, Svensk!

Utropar Aftonbladet och Ann Heberlein, hon är teologie doktor vid Lunds universitet, forskare och föreläsare.

För oss med den formen av Jesuskomplex som gärna tar på oss all världens synder så känner jag inte alls igen mig. Men visst skulle det vara bra om några fler tog på sig delar av ansvaret.

Fast jag tycker ofta syndabocksletade är av ondo. Visst måste man veta vad som gått snett, och hur samt vad man kan göra för att undvika det i framtiden. Upplever sällan att det finns EN syndbock. För övrigt är det så enkelt att vara efterklok. Ofta är det misskommunikation och missförstånd som leder till häxjakt på syndabockar - i alla fall att det är någon annans fel än jag själv. (Nu pratar jag inte om brott eller fall där man är i ett syfte att vara grym, eller medvetet föringa folks tankar, viljor och känslor. Eller att kära dottern äter upp godsakerna som jag uttryckligen sparat till ett visst tillfälle).

Fast ibland är det bästa att ta till humorn och skratta åt eländet.

Medan jag skriver detta har jag fått påbackning om att frimärken lossnat från en trycksak vi har gjort som ska postas. Det var lätt att ordna så nu är de fastlimmade med permanent lim. Dock är alla kuverten skrivna med NON-permanent penna. Fast jag av chefen fick order att det var just denna penna som det skulle skrivas med och ingen annan. Resultatet är att kuverten måste hanteras varsamt. Vems fel? Jag hoppas de hinner torka in så att det blir mer permanent än non-permanent. Nästa gång det blir ett liknande uppdrag kommer jag iallafall att kolla och protestera innan. Nu upptäckte jag det när allt var klart.


Nu kan jag inte säga om svenskar är sämre eller bättre än någon annan på det här att skylla ifrån sig. Eller kristna vs. någon annan tros uppfattning. Fast det finns ju delar inom katolska tron som jag tycker kan vara teoretiskt tilltalade: (ber om ursäkt ifall jag har fel bild av hur det kan gå till)

Bikt - erkänd din synd - be tio Ave Maria = du är förlåten av Gud.

Vår svenska kyrka har light varianten. Vi erkänner våra synder och blir förlåtna - av Gud.

Sen om våra medmänniskor vill förlåta oss, eller om vi kan/vill förlåta oss själva. Det är oerhört mer komplicerat. Ibland kanske det inte är förlåta man bör koncentrera sig på utan ett accepterande a la Mindfulness.

Jag hoppas och ber en bön att inbjudningarna "håller". Och tar på mig min del i ansvaret.


Suckar lite och hoppas jag en dag kan skratta åt det.

söndag, april 06, 2008

Man har inte roligare

än man gör sig.

säger hon som är koffienhög. Och allmänt uppivarv efter en dag med Högskoleprovet.

Ritch, ratch....50 minuter hit, 50 minuter dit. rast, kaffe,sol, vatten,toalet, panik förjag inte har kolocka, snabbis till pressbyrån och värsta kön, klocka med dödksappar inhandlades, försenad, springade, panik, svåraste delen, ifyllnad bara för att, rast, sushi, kaffe, träsmak, håller andan, rast.....

Nu flaschar alla svar förbi huuvdet. de haninte smältas. Kollat svaren på nätet och tror jag är rätt nöjd. Om nu nomineringesskalan håller och jag inte ligger ett poäng under istället för över som jag nu tror......även om jag är arg för alla jag missade så är jag överlycklig att jag hade några rätt. Kändes som jag tippade matcher i ungerska ligan stundtal. Men hörde en tjej på tunnelbanan nämna sitt resultat och hon hade 20 poäng under. Samtidigt som jag såg provkamrater till mig svarat delvis HELT annorlunda än jag, gjorde mig ju fundersem även om jag tyckte inte jag kunde svarat annourlunda. Jag gjorde mitt bästa. Men med önskan att jag kunde vara bättre.

Inte för jag vet vad eller om jag ska söka någon kurs. Fattar ännu mindre vad provresultet visar för de kurser jag vill söka. Men men.

Och en stilla undran från en som arbetat med statisik, gjort massor av diagram och idag använder det för att ge illustrationer. Diagramdelen är åt skogen. Så ser och visar man inte professionella diagram idag.

Diagram är en illustration för att visa grafisk en text eller en tabell. Och ofta mycket tydligare än exemplen. Skitidagram som den som gjort dem borde skämmas för. Inte spridas till 43 000 personer.

Nåja allmänt konstalde frågeställningar till texter med. texterna i läsförståelse var många rätt intressanta. Skulle jag ägna timmar åt att diskutera. Matematik i skolan och streching, eller fåglars flyttvägar. eller varför inte frågan Vad är konst? Frågorna och svarsalternativen skulle jag aldrig kunna komma på. Inte ens de de anser är de rätta.....ja ja.

Sen kan jag undra hur relevant ett prov är som där det inte direkt går att plugga in vad som komma skall. Men lära sig hur de (Hsv) vill ha svaren. vilken typ av inlärning tyder det på. Är det inte just den de varnar efter på universiteten att de du sturande inte är reflekterande nog? Fast jag förstår att det är omöjligt att ha mer uttömmande och komplexa frågeställningar när så många gör proven. Men undrar om kanske inte proven behöver anpassas efter utbildningar lite mer. Förstår inte alls hur provet visar något om vad som är lämpligt för en av kurserna jag kanske ska söka.

Men jag ska väl inte klaga, verkar som jag ligger bland de översta 10 %.

tisdag, april 01, 2008

Inomhus skidåking?

Hammarbybacken ska glasas in!

En av mina saker på min att-göra-lista-men-det-glömmer-jag jämt-bort måste få prioritet. Fika i Hammarbybacken. Denna pärla. Det är urhäftigt att åka skidor och ha stan för sina fötter. Trots att liften går mycket långsammare än att åka ner, inklusive paus för att beundra utsikten. Och med dåliga knäns så får det numera bli promenader.

Något säger mig att det kanske inte är så brått trots allt! ;-)

Vd:n har fått nog av dåliga vintrar. En VD vid namnt "Cidmee Nott". Men hur trovärdigt är det?

De mest lustiga artiklar dyker upp just på dagens datum. För ett par år sen skulle det bli playa nedanför slottet. Inte så tokigt, om det nu är fint väder någon sommar.....

Men idéerna kanske inte är så dumma? Var rätt kul att förra helgen ha massa skidåkare utanför dörren på väg till spåret i Nackareservatet. Om det är snö känns det som jag bor i en vintersportort.

Hade varit kul att bo i en badort med. Men klarade kanske av den känslan med somrarna i Bredäng. Campingen gjorde att förorten blev en riktig roligt plats med massor av italienare och tyskar. Saknar vatten. Men snö är ju inte dumt det heller.

Vårkänslor

Fler artiklar dyker upp i tidningarna just nu om flirtande och partnerval. Vårkänslor hos journalisterna, eller kanske hos mig som göra att jag ser dem?

I Aftonbladet och Expressen konstateras att män är Flirt-analfabeter och inte fattar när (vi) kvinnor flirtar. Det förklarar faktiskt en hel del. Skillnad i en del humor och litteraturval kanske? Ronny och Ragge stilen hajar killar. "-ska vi pöka?", typ....

.

Kanske inte så konstigt att mina signaler inte uppfattas. Hur ska man göra?

Jag hamnar i då i grubblerier, som alltid - efter att ha läst tonvis med fackböcker om relationer. Litteratur som vänder sig oftast till kvinnor (hur många män köper denna litteratur). Är det bara vi kvinnor som ska ändra på oss? Förstå männen.....och anpassa oss?

I SvD stod det i höstas att om att generna styr partnervalet. Vi väljer våra pappor. Iallafall bland flugsnappare. Men nog har jag letat efter "pappa" med. Och även om min pappa var bra på många sätt. Så finns det ju sidor hos män som jag inte skulle vilja återuppleva. Men gör. Gång på gång. Så alla män som kanske inte har kontakt med sina barn, eller döttrar. Ni är otroligt viktiga. Och ni kvinnor som inte låter barnen träffa sina pappor. Pappor är viktiga. På gott och ont. (Liksom mammor).

Pip pip!

onsdag, mars 19, 2008

Blommor för förkylda



Enchinea

Tack mamma som visade mig det. Först i form av Esberitox, nu mest i form av Friggs Echinacea brustabletter. Varning om du är allergisk. Men för mig hjälper den. Inte så att jag inte blir förkyld. Men ofta mycket lindrigare och kortare tid.

Försöker just nu mota bort förkylningen så inte en storhelg ska gå i sjukdomstecken. Håll tummarna! Sova mycket är ju bra med.

tisdag, mars 04, 2008

”Vad menar du med det?”.

Träning pågår.

Såg Elaine Bergqvist på morgon-tv. Jättebra.

Bäst var nog resonemanget att många av oss använder oss (eller möter personer som använder sig av det) av härskartekniker av oförstånd, okunskap och sällan för att vilja någon illa. Riktigt bra metod med att bemöta upplevda härskartekniken med frågan

-
”Vad menar du med det?”

Önskar jag vetat det tidigare, för ungefär tio år sen. Så enkelt så jag rodnar. Fast ändå inte.

Just nu sitter min fd chef bakom ryggen som ständigt sa "Lilla Gumman" - och fortfarande gör - till mig. Enormt frustrerande. Särskilt när hon var lönesättande chef. Men det var och är inte så enkelt att bemöta heller. För hon vill väl, men i det säger hon att jag är äldre än dig och hålla mig på plats. "Lilla gumman" blir som blöta kläder som kladdar sig fast och begränsar mina rörelser. Det är som en vuxen som tilltalar ett barn. Svarar man då på fel sätt och ifrågasättande - till och med men den rätt oskyldiga frågan vad någon menar - bekräftar man rollen som "barnet" ifrågasätter "föräldern/auktoriteten", så man behöver bädda en del där man kommer i vuxen som talar till en annan vuxen. Vilket kan vara svårt med med en chef (eller någon annan) som ser sig som en föräldertyp (uppslagsord: transaktionsanalys) . Jag har iallafall svårt för det. Att min faster/mamma eller någon väninna kallar mig "lilla gumman". Har jag inget problem med, kan till och med uppskatta det.

Så gör du den fula maktgrodan synlig (Sydsvenskan).

Såg att boken Säg Nej Med Gott Samvete : - och säg ja till mer tid, mer glädje och till det som är viktigast för dig!

finns med på bokrean. Finns ju pocket med.

Sen finns ju de som använder och njuter av att använda sig av Härskartekniker bl a Energitjuvar. Men som så mycket annat så går det sällan att ändra på andra. Så det gäller att identifiera mönster och se över om hur man bäst bemöter. Och ibland är det bäst att fly än illa fäkta. Får nog trava till bokaffären och köpa boken Härskartekniker.

torsdag, februari 28, 2008

Härskartekniker

Blev jättenyfiken Elaine Bergqvist om sin bok om "Härskarteknik".

Fula knep för att få makt

Särskilt med artiklarna som just DN och Maciej Zaremba om kränkhet. Kanske något som kurslitteratur på Lärarhögskolan. Risken finns förståss att anmälningarna kommer öka lavinartat.

Skrev ju om Berit Ås och hennes härskartekniker. I samband med tidigare artiklar. Och nog för att härskartekniker är jätteintressant, men ännu intressantare hur man kom komma förbi dem. Lite fundersam blir jag också att Eleine och artikeln målar upp något nytt att att Berit Ås härskartekniker skulle vara explicit något för män förtrycker kvinnor. Där tror att alla är eniga idag. Att en som använder sig av härskarteknik har inget kön. Sen kan det vara systematisk att män använder tekniker mot kvinnor, äldre mot yngre, medelålders mot äldre......och tonåringar mot föräldrar. ;-)

Elaines sju olika härskartekniker
Projiceringsmetoden. Du klagar på något men får själv skulden för det du påtalar. Den som använder denna metod tror sig ofta vara allvetande, lida av ett Messiaskomplex.

Komplimangsmetoden. En vänlig härskarteknik som inleds med en komplimang. Syftet är att få dig att göra något utöver det förväntade, men kvar blir en olustkänsla trots komplimangen.

Stereotypmodellen. Du blir bestraffad eller negativt särbehandlad när du gör något utöver det som förväntas.

Självförvållad härskarteknik. Du ger ett osäkert intryck med ditt tonläge och kroppsspråk. Du förminskar dig själv och det du säger, "härskaren" får därmed ett överläge.

Uteslutningsmetoden. Du blir inte sedd när du borde bli sedd, i ett samtal eller i en debatt, eller när till exempel ditt tal på bröllopet "glöms bort".

Hierarkimetoden. Innebär att man använder ett överläge eller ett underläge för att tysta någon. Det kan vara chefen som förtrycker sina anställda, men faktiskt också tvärtom.

Tidsmetoden. Många använder tid för att tysta ned andra: "Jag är äldre än vad du är" eller "Jag har varit med längre i det här gänget än vad du har varit".

Härskartekniker enligt Berit Ås

1. Osynliggörande Att tysta eller marginalisera oppositionella personer genom att ignorera dem. Exempel: Någon tar upp det du just sagt som om det vore en egen idé eller tar ordet trots att du just börjat prata. På ett möte börjar de andra skrapa med stolarna, bläddra i sina papper, viska eller gäspa när du får ordet.

2. Förlöjligande Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför grupp anmärka på persons yttre är ett sätt. Exempel: En kollega skrattar åt ditt uttal och säger att du låter som en person i en kul tv-serie (när du hade något viktigt att säga). Att kalla en avdelning med många kvinnor på för ”hönsgården”.

3. Undanhållande av information. Att utestänga någon eller marginalisera dennes roll genom att undanhålla den väsentlig information. Exempel: Du förstår att dina kollegor haft ett möte där du borde ha varit med. Beslut som skulle fattas på ett möte har redan fattats tidigare i informella sammanhang, där inte alla berörda haft tillträde.

4. Dubbelbestraffning. Att försätta någon i en situation där personen nedvärderas och bestraffas oavsett vilket handlingsalternativ den väljer. Exempel: Du är noggrann med dina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om du snabbar på får du höra att du slarvar. En man beskylls för att inte ta ansvar för hem och barn, gör han det så beskrivs han som omanlig. En kvinna som väljer att vara hemma med sina barn före att gå på ett kvällsmöte betraktas som oseriös, går hon på mötet får hon höra att hon är en dålig mamma.

5. Påförande av skuld och skam. Att få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något de utsätts för är deras eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Exempel: Trots att du inte informerats om det där mötet får du höra att du själv borde tagit reda på när det var. Ingen lyssnar på vad du säger på mötet och du känner att du uttryckt dig på ett dumt eller otydligt sätt. En kvinna som sextrakasseras har sig själv att skylla med tanke på det sätt som hon klär sig.

6. Objektifiering av kvinnors kroppar. Att kommentera eller diskutera kvinnors utseende i irrelevanta sammanhang.

7. Våld eller hot om våld. Att utnyttja sin fysiska styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller att visa att den möjligheten finns.

Verktyg för att se och identifiera härskartekniker från umeåkommun (pdf)

Italienska

Vet inte vad det är med Italienska. Det går rysningar längs ryggen när jag hör det. Å då kan jag bara ett å annat ord.



Sen läste jag att Eros Ramazotti var på väg hit för att uppträda. Härligt.

ps. Att skriva av sig migränen funkade lite igår. Det blev bättre. Idag är migränen lindrigare. Och jag har har laddat med Ibumetin.

onsdag, februari 27, 2008

Migrän

Behöver alla tips i världen så jag överlever denna dag. TOKmycket att göra. Mina tankar går till om jag skulle klarar på sin höjd att ta mig till vilrummet en stund. Nog för jag kan ha migrän, men denna omgång tillhör en av de värre. Måste skriva av mig. Tar just nu till alla medel. Allt från Ibumetin, Voltaren (vet inte var ibumetinen jag hade i handen tog vägen för minnet blir lika med noll), kaffe, banan, mat trots illamående, håller hårt i huvudet för att det inte ska sprängas och sträcker på mig och rör på ryggen. Nu måste jag skriva av mig. Det kanske hjälper?

Surfandes ut en kortis till kvällstidningssidorna och magen vänder sig nästan när man ser all blippande reklam. Var tvungen att tömma min papperskorg för kollegan slängde apelsinskal och alla ljud ekar i skallen. Nästan så man kan ansöka om att få vara med i Heroes, alla sinnen blir på spänn och jag känner mig full av alla intryck. Samt värk. Synen spelar spratt. Hela skärmen gungar lite lätt. Sjösjuka på torra land?

Är dock hur mallig som helst för min omslagsbild till boken Sjöväder. Nu gick den ut som annons i en tidning på 360 000 exemplar. Redaktören var glad att den var instoppad i tidningen och jag bara att jag finns publicerad. Att fota har trots allt varit en barndomsdröm. En av alla man aldrig satsade på. Trots det det så har ju en av mina bilder blivit publicerad. Dock skruvar det upp min önskemål:

Vill ha bättre kamera NU! Och vill bara fota.....får nog ta en trisslott eller något.

lördag, februari 23, 2008

Så gott att må gott igen



Tog mig ut i spåret idag. Sista låten i örat under tiden jag öppnade dörren till hemmet. Var Peter LeMarc med låten Så gott att må gott igen.

Solen sken och jag kan gå igen!

Ja sitter å tittar ut från min fönsterkarm
Ja känner en vindpust andas på min arm
Men nånting i luften vet inte va det e
Det doftar som sommarn trots att hösten e här.

Åh det slår mig
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Åh, det känns som såå länge sen
Ååååhhh, det är så gott å må gott igen

Allt detta glömda det som ja alltid minns
Är bortblåst bland molnen som om det inte finns
Ja den där ändlösa ängslan den går nån annanstans
Ja sitter i ett fönster önskar mig ingenstans.

Åh det slår mig
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Åh, det känns som såå länge sen
Ååååhhh, det är så gott å må gott igen

Ja sluter mina ögon å ja ser det ja ser
Hur vinden drog som en rakkniv å skar mej ner
Det enda sanna var sorgen å en gråt som bara kom
Som att långsamt kvävas å tappa allt förstånd
Ifrån ett vidöppet fönster blickar jag bara ut
Snart kommer nog regnet men också det tar slut
Ja sörjer inget jag saknar e glad för det ja har
E bara lycklig att jag lever att ja finns kvar

Åh det känns som,
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det känns som så länge sen (så länge sen)
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen

Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det känns, det känns som så länge sen (så länge sen)
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen

onsdag, februari 20, 2008

Svåra samtal


Hur Man Pratar Om Det Som Betyder Mest

Hur pratar man om det som betyder mest?
Alla måste vi ibland genomföra besvärliga eller svåra samtal med kollegor på jobbet eller våra närmaste. Oavsett hur framgångsrika, duktiga och självsäkra vi kan känna oss vid andra tillfällen, finns det alltid vissa situationer och samtal vi fasar för. Det kan röra sig om att löneförhandla med chefen, diskutera ett personligt problem med en kollega eller bryta upp från ett förhållande.

Vår oförmåga att hantera svåra samtal på ett riktigt sätt har ett högt pris: ansträngda förhållanden, minskad produktivitet, problem i familjer och arbetslag. Samtalen vi drar oss för att genomföra tömmer oss på energi, ger oss en hård klump i magen och tar tid och kraft från det vi egentligen vill åstadkomma. Vissa av oss tar på ett hårt yttre skal för att undvika svåra samtal helt och hållet. Båda tillvägagångssätten leder till frustration, ilska och ouppklarade konflikter.
Den här boken visar på ett konstruktivt sätt hur du kan agera när du måste diskutera något av känslig eller besvärlig natur. Den pekar på olika metoder och ger dig konkreta råd.

Om författarna:
De tre författarna är alla verksamma vid Harvard Law School där de undervisar i förhandlingsteknik. Doug Stones specialområde är konfliktlösning. Han arbetar också med Harvardstudenter i projektgrupper rörande alkoholism, våldtäkt, depressioner och självmord. Han har även ett förflutet som författare av TV-komedier. Bruce Patton arbetar med Harvards externa utbildningar i förhandlingsteknik. Som medlare har han bland annat varit verksam i Sydafrika där han arbetat med Nelson Mandela. Sheila Heen har specialiserat sig på konfliktlösning i frågor rörande kön, ras och etnisk tillhörighet.

Det är med glädje jag ser att Lärarhögskolan ligger under Stockholms Universitet. Där Universitets rektor ger lärarna sitt stöd. Själv känner jag nog mer som HBT-sossens inlägg om Att vara en god pedagog. Tankvärt.

Kom i livlig debatt på lunchen med. Det är den som är kränkt som har rätt. Ja den har rätt i att inte bli ignorerad med sin känsla/händelse. Det betyder inte alltid andra har gjort något fel heller. Svårt ämne som berör. Och behöver diskuteras ständigt.

Konsten att kunna föra konstruktiva samtal vid konflikter. En artikel som i stort sett är en sammanfattning av ovanstånde bok. Läs!

Läs även:
Tumregler för konstruktiv kommunikation i konflikter och


Läs även Sju tumregler vid en konfliktsituation och Är jag bra eller dålig? Om prestige och självkänsla i konflikter

Skulle kunna rada upp varenda artikel från Arbetskonflikt. Sveriges bästa sajt.

Jag är inte så säker på att

....att det är så skadligt med domedagsprofetierna som både bloggvärlden och i viss mån Maciej Zaremba målar upp i sista artikeln om kränkningar och upplevd kränkning på lärarhögskolan i Stockholm?

Jaktscener från Lärarhögskolan

Ingressen lyder:

"Visst är det jobbigt när andra inte tycker som man själv. Men är det också kränkande? Och ger det rätt till skadestånd? Maciej Zaremba försöker förstå varför vi är så lättkränkta nu för tiden. Och vad som händer när en lärarhögskola inte vågar försvara sina lärare."

Jag tycker det är bra att folk ger uttryck för att de är kränkta. Det tycker jag är ett steg framåt, samt att det finns lagar som stärker den.

Men det kan ju inte vara så enkelt att någon säger att den är kränkt. Vad är kränkade då och om man vill kan ju det mesta kränka? Att symbolerna för damtoaletter diskriminerar tjejer som aldrig har kjol?

Dock verkar lärarhögskolan sakna en handlingsplan, känd av både studenter och lärare. Som varje skola ska ha och det är rätt höga krav på våra skolor idag. Med rätta!

Samtidigt så borde nog lärarna vara tydligare med att när det är undervisning och diskussion. Lärare är människor de med. Utrymme att få göra fel måste alla få göra, och utrymme att lära och korrigera. Även lärare.

Igår kväll möttes jag av att dottern (och hennes klass) bråkar just nu med deras lärare för att de inte får läsa boken
Parfymen eller Låt den rätta komma in. Jag är helt med läraren. Det är inte böcker för 12-13 åringar även om har de flesta sett barnförbjudna filmer i åratal. Tror en del i klassen egentligen skulle säga nej fast just nu vill de börja vara större än vad de är. Jag har sagt till dottern att hon gärna får läsa böckerna iallafall. Men i skolan avgör läraren. Nu känner de sig kränkta. Suck!
Tycker det är bra att han sa stopp. Däremot var missen att han nästan lovade en av böckerna innan. Vilket gör att han fick nästan 30 tonårsmonster mot sig och uttryckte att en kunde byta skola. Inte smart. Särskilt när denna elev känner ett stort utanförskap och gjort massor av hyss, men är på väg in och har lugnat ner sig betydligt. Läraren har dock många andra otroliga fördelar. Fast en av bristerna är nog att han är för snäll. Vilket gör att man ibland lovar mycket mer än man kan hålla.

Rekommenderar igen alla som är roade och oroade över konflikter. Göteborgs Universitets utmärkta sajt Arbetskonflikt.
Baskunskaper i mellanmänskliga konflikter. Särskilt för alla på på lärarhögskolan. Just nu när nog många känner sig extra kränkta att det skrivs en hel del negativt om en skola som de går på.

Vet inte om de läser konfliktkunskap på lärarhögskolan, men de skulle verkligen behöva kurser idet. För kraven är hårda på dem att hantera konflikter i klassen, mellan klasser och bland lärarkollegor. Om det inte finns arbetsro och konflikter är lösta. Spelar det ingen roll ifall man som lärare inte kan svenska. För eleverna kommer ändå inte lära sig något.

Sen får vi nog inte underskatta alla amerikanska kriminal/advokat serier på tv. Och att många fler idag kommer från kulturer där det är vanligare att anmäla. Medias inflytande?

Verkar dock som Maciej och många av bloggarna blir oerhört kränkta över att personer bli kränkta. Lite lustigt faktiskt!

Jag blir kränkt för att du blir kränkt.

Man kan ju som enskild fundera över vissa saker när man känner att man går igång: Vill man ha rätt eller vill man vara lycklig. Fast det är bra att ta strid med ibland och borde göras mer. Jag är oerhört nyfiken på vad som skulle ha hänt ifall man öppnat en dialog med studenterna och lyssnat på dem och försöka visa olika sidor av saken. Det vill säga. Och om studenterna begärrt samtal med läraren/skolan. Var finns utrymme för lärande på lärarhögskolan?

Mitt syfte (för att vara tydlig) jag vill inte kränka någon. Jag är lika nyfiken - tror jag - som Maciej är på det här med "kränkhet". Det blir man med en tonåring hemma. För jag ska på föräldramöte ikväll och kände att det kanske är bäst att fråga om det var okey det jag hade på mig till tonåringen. Vi tonårsföräldrar är iofs pinsamma bara genom att finnas till. Men jag fick ett okey. Denna gång!

Iofs upplevde hon det nog som en grov kränkning igår när jag hotade med datorförbud ifall läxan inte gjordes. Men den makten har jag. Och inget jag skäms för. Tar inte till det ofta, är beredd att genomföra det. Ett samtal kommer komma till om att styra upp vissa saker.

måndag, februari 18, 2008

Det är synd om människorna

Under vintern har jag varit förundrad över all ytlighet i media. Bantning, Britney-skandaler och Bildts kavaj.

Men helt plötsligt verkar journalistkåren vaknat. Eller är det jag själv?

Jag borde vara glad. Men känslan blir som Stringberg uttryckte sig.

"Det är synd om människorna."

Maciej Zaremba
ångar på i Dn om lärarhögskolan i dagens artikel är om Queer-teorin som verkar vara det enda politiskt korrekta sättet att tänka på lärarhögskolan. Men det låter som artikelförfattaren är oerhört kritisk till det. Men kanske framförallt ett synsätt där den som är kränkt har rätt. Och att det är den enskildes känsla som dominerar. Undrar om lärarhögskolan inte blandar ihop det. Var är diskussionen mellan moral/etik kontra juridik. De är sammankopplade, ibland översensstämmande och ibland inte. Det verkar vara en enda soppa så som det framställs i artikeln.

När jag läste på universitetet så ordnade vårt Ämnesråd en suverän föreläsnings serie på ämnet. För oss studenter som läste både juridik och beteendevetenskapliga ämnen. Det var ett par jätteviktiga föreläsningar. Kommer tyvärr inte ihåg vad han hette som just hade föreläsningen om skillnaden mellan moral/etik kontra juridik.

På ett sätt blir jag glad att många av våra blivande lärare är så idealistiska. För femton år sen så förstod flera av mina kursare inte värdet att diskutera jämställdhet (läste arbetsrätt). "Det är ju jämställt!" Jämställdare än tidigare, men inte jämställt. Inte ens idag. Femton år senare. När jag började var jag med oerhört idealistisk. Med rätta. Världen var rätt svart och liv och studietiden var en resa. Livet fick många nyanser. Där kom jag till universitet och skulle få svaren. Men jag lämnade med många fler frågor. Men ändå stärkt. För även om svaren uteblev, så öppnade studierna en ny värld. Mer svårtolkad men ändå klarare.

Genom morgontv kunde jag nog äntligen se vad det var det är när man inte når varandra med mohammedbilderna kontra rätten till fri publicering. Ena pratar äpplen och den andra pratar päron. På det sättet lär ingen lösning nås. Det är inte mot publiceringen som bilar står i brand. Utan känslan av maktlöshet och räknas som andra klassens medborgare.

Åter till artikeln: Att utgå från att alla par är hetrosexuella. Är det diskriminering? Min erfarenhet att det inte bara är vad man säger. Utan hur med, som spelar roll. Jag kan tycka att det är lite överdrivet att anmäla det första man gör. Vore det inte i första steg uppmärksamma läraren och/eller studenten att hur man uttrycker sig faktiskt spelar roll. Av artikeln framkommer det inte vad som faktiskt gjorts.

Reagerade vidare på att en av stunderna reagerat på uttrycket "lilla vän". Tycker jag är sunt. För det är nedsättande. Oftast.

Artikelförfattaren har höjts till skyarna. Jag undrar lite varför. De är rätt långa (där en del bloggare just kommerterar att de är långa, men väl värda och läsa) men enligt mig rätt färgade av artikelförfattarens åsikter eller starka funderingar. Jag tycker de inte alls ger några svar. Utan väcker fler frågor. Kanske ett underlag för en bok eller avhandling?

Fast jag har länge undrat över lärarhögskolan. Tycker man ska ha höga krav på en så viktig grupp som lärare. Nu hjälper det ju ofta inte att man har excellenta lärare. Min dotters lärare är helt suveräna efter vad jag kan bedöma. Klart att allt kan alltid bli bättre, men de är bra. Det krävs fler pusselbitar för att en lärare ska kunna uttöva sitt arbete med. En vettig skolorganisation, kringresurser, material osv. Många lärare har inte det idag.

Men efter att ha läst artikeln så verkar de behöva ett par föreläsningar och framförallt diskussioner av Berit Ås teori om härskartekniker . De tycker jag blivande lärare behöver känna till. Dels för att de kommer att möta det som personer och dels för att reflektera över det om hur man själv agerar.

Kanske sveriges elitlärare som är är i klass 9A i Johannesskolan i Malmö, bör kallas in till lärarhögskolan nästa termin?

Imorse så debatterades återigen kunde jag nog äntligen se vad det var det är när man inte når varandra med mohammedbilderna kontra rätten till fri publicering på morgontv. Ena pratar äpplen och den andra pratar päron. På det sättet lär ingen lösning nås. Det är inte mot publiceringen som bilar står i brand. Utan känslan av maktlöshet och räknas som andra klassens medborgare. Den enskilde konstnären som är där för att försvara sig och sina verk. Har ju ett halt annat perspektiv. Borde det inte vara politiker som är där och frågan vara hur för vi bukt med diskriminering av muslimer?

Den enskilde konstnären, ger uttryck och gör en bild/tolkning på sina känslor om islam och/eller hur de framställs i media. De visar en bild av extremister och terrorister som i Islams namn tar sig frihet att göra saker som inte är tillåtet enligt islam. Men vi (läs: media, västvärlden) jämställer gärna alla muslimer med dessa terrorister. Inte undra på att de känner sig kränkta. Med rätta kan jag tycka. Lika kränkta som vi kan (och får) känna oss, när de bränner svenska flaggan, ambassader, eller sätter enskilds egendom i brand eller ännu värre dödhotar etc. För här har vi faktiskt rätt att publicera bilder. Juridiskt. Sen är det olagligt att diskriminera och utöva rasism. Fast konstnären har inte fattat att hans bild som kanske vill visa på vilken bild vi har, blir ytterligare en kränkning. Att publicera en bild på mohammed är inte olagligt. I vårt land. Men att utöva rasism är. Så är det ett uttryck för rasism att publicera bilder på mohammed. Särskilt med bomber i turbanen. Är det rasism? Vad är det för bild som media målar upp för oss om kvinnor, muslimer, homosexuella, överviktiga, samer, psykiskt sjuka, unga etc?

Plats, ligg i korgen känns det som. Du ska inte tro att du är något.

Nå jag ÄR glad att debatten är uppe på bordet. För som min lärare i pedagogik uttryckte det. Det man inte kan beskriva, kan man inte heller förändra.

söndag, februari 17, 2008

Feminist som skällsord

Ja fortsättning på föregående artikel. Angående att känna sig kränkt.

Per Ström är på hugget igen. I debattartikeln


”Kvinnor görs till offer”


Ingressen lyder: " Feminism som leder vilse. Tidningar och etermedier framställer kvinnor mer drabbade än de är och män blir oftast lyckligt lottade i rapporteringen. Men verkligheten ser inte ut så. Författaren Pär Ström har granskat fyra nyheter, som medier vänt upp och ned på för att kvinnor ska bli offer."

Som feminist blir jag minst lika upprörd när kvinnor frammålas som som offer, när det kanske är flest män som drabbas. Ta det våldet som män utövar mot varandra. Det är mycket större risk att pojkar blir brottsoffer (och förrövare) än flickor.

Förstår inte påhoppen mot feminister. Är det för att de upplevs som en homogen grupp och män inte är organiserade. Det finns ju många både kvinnor och män som feminister. Dvs som lyfter debatten och tar upp kvinnofridsbrott och diskriminering i arbetslivet. Det betyder ju inte att det finns tillfällen där män inte blir diskriminerade. Ta män inom barnomsorg t ex.

Och vad vill Per Ström egentligen. En maktkamp? Är vi inte fast i samma tragglande och fastnar i pajkastning mot varandra istället för att se varandras synvinklar och hitta ett samhälle som är hållbart för alla. Jag förstår att många män blir kränkta så som de ibland målas upp i media. Och kvinnor och barn som offer. Både som offer och som objekt.

Men är det verkligen feminister som skriver dessa rubriker? Är det inte journalister och/eller redigerare? Vad vill de? Vill de ha jämställdhet eller vill de sälja tidningar? Vem vinner på schablonartade stereotyper?

Mitt boktips till Per Ström är: Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Tycker den visar rätt tydligt att det båda könen är förlorare idag. Och många barn i relationen till sina pappor. Och pappor med. Och förhoppningsvis så kommer vi att skratta åt att det kunde ges ut en bok som Gunilla Bergströms Familjens projektledare säger upp sig

Bara för att det tradionnelt varit så och vår bild är både på oss själva och från andra att kvinnans är hemmets domän och arbetslivet/karriären männens. Så finns det många män som är familjens projektledare idag. Och många fler kvinnor idag som kanske tar karriären med större lust än familjeriet. Förhoppningsvis så blir vi mer sterotyper och blir mer mångfacetterade än vad som hittills getts utrymme åt. Även om det såklart ligger en trygghet i att ha en fast mall att gå efter. Även om man vantrivs i den roll man blivit tilldelad.

Och det kommer behövas mycket kommunikation när man träffar en ny partner. Vad vill man med sitt partnerval, hur vill man leva etc. men hur enkelt är det om kärleksbacillen drabbar oss och allt vett går ur knoppen?

Jag är kränkt

Läser artikeln Först kränkt vinner i Dagens Nyheter Maciej Zaremba. Om kränkta studenter på lärarhögskolan. Verkar som om lagen om likabehandling blivit ett vapen personer tar till när de blivit underkända. Inte så konstigt. Mer förvånande att man inte gör konsekvenseranalyser och ser både hot och möjligheter så fort vi gör något. Lite naivt.

Apråpå artikeln så är det klart det är ett problem om man ska undervisa i ett språk och har missat det grundläggande.

Det har dock alltid funnits personer som känts sig förfördelade och kränkta och tagit medel för att göra sig större än vad de är. Likaväl som de finns de som har dålig självkänsla och aldrig ser att de bidrar eller har ett syfte. På något sätt kan jag känna att det är sunt att man säger att man upplever sig kränkt (det är både en känsla och tillstånd). Många av oss blir kränkta dagligen men det är ofta så institutionaliserat att vi inte ser det. Rasism och stereotypa synsätt på kön, familj, bakgrund, utseende och sexuell läggning. Det finns. Frågan är väl mer om vad man orkar ta tag i. Eller tar man tag i saker när man först ser att man har något att vinna på det?

Dottern som är 13 år och är i värsta åldern där allt är kränkning - men egentligen ett uppvaknande och undrande till hur världen funkar och sunt ifrågasättande om varför det är som det är och funderingar hur det borde vara. Att ifrågasätta är sunt. Men att tro att man alltid har rätt är inte lätt. Vissa saker blir inte rätt heller även om det är rätt, förrän gruppen är övertygad att det är rätt. Vi är ju sociala varelser och ingår i ett sammanhang. Vad som är rätt och fel påverkas av en grupp. Men enskilda har ibland mer rätt en en grupp. Dock inte alltid.

Senaste veckans värsta kräkning här hemma har varit skolan, enligt dottern. När lärarna kommer på att barnen behöver något dagen efter. Säg gympakläder. Men barnet som har pappavecka har gympakläderna hos mamma. Alla bor inte nästgårds heller. Det kan vara papper som behöver skrivas på oxå. Orsaken är att lärarna utgår från en samhällsnorm att barn bor i ett hem, när halva klassen pendlar. Blir barnen kränkta? Nja. Oförstående och bekväma lärare. Att det krävs framförhållning. Men även vi föräldrar och barn behöver ju visa förståelse för skolan med. De har kanske trettio olika familjesystem att hålla reda på. Lärare är ju människor de med. Även om vi verkar tro att de är supermännsikor (en del lärare verkar nog tro det med tills de brakar igenom).

Sen möts jag av att Ni svenskar är ju så konflikträdda. Öhhhhhh. Jag kan nog tycka att svenskar har nog precis likamånga konflikter som alla andra människor i olika kulturer. Men att det kan ta sig olika uttryck, beroende på hur det ser ut. Hur man haft det hemma och lärt sig. Kan inte säga att mitt liv varit konfliktfritt. Tvärt om. Livet är fullt med konflikter. Där tillvägagångsätten sett rätt olika ut. Allt från undvikande, men även rättsliga åtgärder och t o m död. Om jag, vi vore konflikträdda så borde vara följden av om vore rädd för konflikter. Utåtagerande högröstade konflikter eller maktkamper ja. De har jag inte sett så många av. Där den starke ska böja sig för den som är starkast, mest högröstad de har jag inte sätt så många av. Konflikterna har varit mycket mer raffinerade eller hårda. Passar det inte så vänder man ryggen. Och pratar med alla utom med den man har konflikt med. Så rädsla att ta tag i och lösa konflikter, ja där kan jag skriva under. Så många nära och kära som slutar pratar med varandra. För missförstånd, små saker och väldigt mycket känslor om att man känner sig kränkt och orespekterad. Där man kanske inte sagt till.....

Jag upplever att du kränker mig när du säger/gör så.........

och bjuder in till ett samtal och hitta lösningar.

Så som dottern säger i varannan mening just nu till mig. Jag är glad att hon säger till och uttrycker vad hon tänker och känner. Det har jag kämpat med länge. Baksidan på myntet är att hon uttrycker att hon säger att jag kränker jag henne för allt. Från när jag väcker henne på morgonen, frågar om hon vill ha hjälp med läxan tills jag säger att det är sängdags. Nu när jag skriver hur jag upplever det. Så är det säkert en kränkning med.

Men dottern kan jag ta. Ibland iallafall. Jag kan sätta mig ned och få gehör för hur jag upplever det med. Och vi kan skratta åt oss själva. Men så är humor min överlevnadsstrategi. Att skratta åt eländet.

Sen finns det en tankeväckande boktitel. Kränkta människor samarbetar inte av Lena Nevander Friström (underbar människa och föredagshållare). Jag har bara tjuvläst den i affären, men med en trettonåring så är det nog hög tid att ta tag i att läsa den.

För jag upplever det så att så fort någon känner sig kränkt. Så gäller det att inte att gå i försvar. Om man nu inte söker konflikt. Man måste möta personen där den är. SE den. Ha ett samtal. Att prata fakta, vara logiskt osv är ett sätt MEN man måste prata på en annan nivå med. Och ha ett samtal ur andras eller sin egen synvinkel med.

Så man får utgå från att Lärarstudenterna får ju sin dröm krossad. Förlorar ansiktet mot vänner, familj och sin släkt. Det är klart de reagerar starkt. Särskilt kanske om man inte har jante hårt skriven på sig och reagerar med flykt. Om man känner sig diskriminerad kansk man dessutom reagerar hårdare än man skulle göra ifall det var en enskild händelse. Men när saker staplas på varandra. Så blir man rätthaverist. Inte för att det är kul. utan för att man vill bli sedd.

Var lite förvånad över att att artikeln handlade om lärarhögskolan. Med tanke på att lärarna som kommer jobba med tonåringar. De kommer möta exakt samma sak i sin vardag. Inte vara själv med elever. Tänka på varje stavelse. Möta elever som känner sig kränkta för diverse saker och tvingas släppa igenom elever för att man inte vill anklagas. Men dessa elever kanske varit så redan tidigare. Och har det som överlevnadsstrategi. Inte omöjligt. Nu kändes artikeln som om det var personer med annan kulturell bakgrund, sexuell läggning etc som använde sig av detta. Där tror jag det ligger ett problem. Fler har den strategien i att få till sig fördelar. Men det märker vi inte lika tydligt. För de passar för övrigt in i mainstream mallen. Svensk, familj osv.

Dramaqueens finns överallt. Även bland män.

Och varför är många nedsättande ord just kvinnliga ord?

Jag kan ju tycka att man inte borde tävla i vem som är mest kränkt, eller vem som kränker vem. På lärarhögskolan verkar de behöva en psykolog och inte jurister. Eller att båda har jurister och de möts i medling. Även om artikeln tar upp en av det mest grundläggande och problematiska i mellanmänskilga relationer så undrar jag om inte artikeln (i all välmening) är ytterligare en kränkning och en maktdemostration. En grundläggande dos om hur människor är och agerar tror jag skulle vara en bra kunskap att läsa och lära sig för lärare och alla andra. Kanske rent av att terapi skulle ingå som hos psykologer?

För övrigt så utan konflikter hade vi nog inga braskande rubriker i tidningen. Och vi människor skapar gäran konflikter när vi verkar ha tråkigt. Har vi inga egna större konflikter så gottar vi gärna oss i andras - och gör dem till våra egna.

Välj ett valfritt ämne:
Avbildning av Mohammed vs. pressfrihet.
Sjukskrivna vs. Försäkringskassan
Kändisar vs. press
Operasångaren vs. resten av världen