Ur mitt mikroperspektiv

Så upplever jag att svenska skolan över lag blivit mycket bättre än det var på den tiden jag gick. På sjuttio- och åttiotalet. Inte allt, men mycket. Jag hade hellre gått i skolan idag. Och jag tror att dottern som numera går i sjuan kan mer om i stort sett allt än vad jag kunde när jag gick ut nian. Kan ju erkännas att hon har lättare för sig, en mamma och pappa som är välutbildade och lever i en annan socioekonomisk grupp än vad jag tillhörde.

Debattartikel i dagens DN tar idag det som jag ser som ett dilemma. Alla barn ska ha samma chans och förutsättningar i skolan. Det är möjligt att de inte har de. Ser man på statistiken så har alla det definitivt inte. Men jag undrar om det bara är skolans "fel". Även om skolor kan säkert göra mer. En hel del beror på värderingar bland skolans personal och vad de känner är möjligt och har resurser för. Styrs vi bara av självuppfyllande profetior?

Vad jag kan se det så finns det med en kultur bland unga grabbar att de klarar sig iallafall. Och de gör ju det. Statistiskt. Flickor har länge fått höra att om de överhuvud taget sak ta sig fram i livet så måste de plugga. Och de gör det. Inta alla men många.

Det ska inte spela någon roll vilken hemmiljö ett barn har. Men vi har olika överlevnadsstrategier. Det finns barn från miserabla familjer som ser det som en utväg. De lyfts sällan fram. De om några är förbilder. Mer förebilder en de som opererar sönder sig och pryder mediavärlden. Och det finns barn sönderpressade av föräldrars och omgivningskrav, med goda förutsättningar som inte mäktar med och gör sitt uppror genom att skita i studier. De på vår tid gamla "obs"-klasserna finns knappast längre. Trots att vad jag hört att det är fler barn med bokstavskombinationer som behöver ett annat stöd än vad en lärare mäktar med och har kunskaper för i ett "vanligt" klassrum.

Tre unga herrar lyftes ur dotterns klass i veckan. De ställde med en sådan oro så de tog all kraft från både eget och andras skolarbete och välmående. Jag är glad att mitt barn går i en skola som har den möjligheten och musklerna. Men ändå känns det som något saknas. De är inga elaka pojkar. Var och en för sig. Men de har fått en gruppkultur som är destruktiv. Är det bara skolans fel att det bildas destruktiva grupprocesser? Vad ger statistiken för bild. Om statistiken påvisar att tjejer pluggar och lyckas väl. Men att killar inte gör det, men klarar sig hyfsat ändå. Vad sänder det för signaler till både grabbarna, lärare, föräldrar och samhälle?