och vi lever i en sjuk värld. Där vi gör oss sjukare än vad vi egentligen är. Inte alltid men ofta tror jag
Svd har en bokreflektion av Merete Mazzarellaartikel i ämnet - Ta en tablett mot blyghet. Lite rörig tycker jag artikeln är. Fast det kan ju bero på mig just nu, då medans jag håller på med alla all korrektur på försäkringsböcker och annat material om vårt sjukförsäkringssystem. Och de försämringar som står inför dörren. Inte konstigt med alla försämringar heller. Där vi kanske har en syn att vi kanske är så sjuka som våra ideal som inte tillåter att vara mänskliga heller.
Artikelförfattaren tycker jag dock raljerar lite över att vi alla nu äter lyckopiller. Och verkar ha gjort må dåligt/deppigt/blyghet till sjukdomar. Hon må ha andra erfarenheter. Jo jag kan med tycka att s k lyckopiller skrivs ut lite lättvindligt och inte med den ett omfattande reahbiliteringsprogram. För tabletterna hjälper inte om det inte är fel med seratoninbalansen, lika lite som Viagra inte hjälper om man inte alls känner lust. Dock är jag själaglad att det finns. Likaväl som insulin finns för diabetiker. Och lyckopiller ger sällan någon lyckokänsla utan fungerar mer som en flytväst när man känner att man är ute på alldeles för djupt vatten på ett strmande hav och inte ser land någonstans.
Men liksom för många andra diagnoser hjälper sällan tabletter enbart. Det behövs mer. Som att se över sin livssituation, vid depression behövs en terapuet, motion, se över matvanor och förväntningar och krav. Och som det skrevs om härom veckan. Ett träningsprogram - individuellt utformat - att bearbeta och få hjälp med känslan bearbeta och få stöd i att inte bara lägga sig ner i sängen och "spela död". Var är förresten debatten om de barnen som drabbades av den formen stresssyndorm idag? Särskilt nu när debatten går hög om papperslösas rätt till sjukvård eller inte.
Nåväl, det finns guldkorn i artikeln väl värda att begrunda.
"Vi har helt enkelt fått ett nytt människoideal: ”Managern, entreprenören, säljaren och konsulten – en flexibel person med ledaregenskaper som kan övertyga och entusiasmera andra om vad det nu än vara månde – är ett mönster för den lyckade människan som spritt sig från den amerikanska kontinenten.” Det är ett människoideal som har sitt pris, konstaterar Svenaeus vidare: blyghet hör ju nämligen – väl att märka: i sina mindre handikappande former – ofta ihop med karaktärsegenskaper som anspråkslöshet, förmåga att lyssna och uppmärksamhet på andras behov. Jag tror att många av oss som har vänner som börjat äta antidepressiv medicin har uppfattat att de blir mindre empatiska än förut. (En annan sak är ju sedan att också människor som går i psykoanalys kan bli våldsamt självupptagna – åtminstone för en tid.) Jag känner för övrigt flera som äter antidepressiv medicin och som uppfattar att de i någon mening är avskurna från sina känslor: en kvinna som miste sin bästa vän klagade över att hon inte kände det hon fann att det hade varit naturligt att känna, att hon var avskuren från sin sorg. På liknande sätt kan medicinerna beröva oss vår sprallighet – och vår förmåga att bli förälskade. Vill vi det?"
Till Merete har jag följande boktips:
Social fobi : att känna sig granskad och bortgjord av Anna Kåver
Klart att Social Fobi ökar när kravet blir att att vi ska vara otroligt utåtriktade. De flesta av oss kanske är normal extroverta eller introverta. I många situationer funkar vi alldeles utmärkt. Den vanligaste specifika fobin är att framträda inför t ex en klass. Många är de som vid de tillfällena tar någon typ av beta-blockera för att stänga av hjärtrusningen för att ha möjlighet att ens ställa sig framför en grupp. Även professionella skådespelare finns i denna grupp. Så det syns inte alltid utanpå. Anna Kåvers och Åsa Nilsonnes utmärkta böcker om DPT, framförallt älskar jag boktiteln Att leva ett liv, inte vinna ett krig : om acceptans . För det flesta av är ju blyghet något vi lever med. Och vi funkar. För vissa blir det rejäla handikapp. Fast det är ju stort när man kommit så långt att man accepterar sin egen blyghet. I en omvärld som inte gör det.
Om man går i terapi för sin blyghet och/eller depression så är det lite som att lära sig gå igen och få en balans mellan sig och andra. Jag skulle nog inte säga att en person som går i terapi är mer jagcentrerad än en person som lever under depression eller med grav ångest. Det om något styr andra. Och gör personer självcenterade. Många av dessa person har kanske dessutom en dålig självkänsla/självförtroende så de följt alla andra än sitt eget hjärta alldeles för länge. Så det är klart att när en person som kanske länge tjänat andra, börjar gå i terapi för att få balans så kan det upplevas väldigt obehagligt för omgivningen. Det blir drastiskt i vändningarna och terapueten/medicinen/sjukdomen får bli syndabocken.
Flodhästen på arbetsplatsen (och Vardagsrummet) av Tommy Hellsten. Beskriver utmärkt fem överlevnadsstragier som vi ofta tar till när vi kommer från en destruktiv hemmiljö (kommer någon från en bra hemmiljö???).
Kvinnors vrede - om självutplåning till självinsikt av Harriet Lerner. Finns tyvärr inte på svenska längre (kolla bibliotek). Skulle önska att den var lite mer könsneutral skriven med. Nu var det länge sen jag läste den. Min främsta lärdom från den boken. Är att ställa sig lite vid sidan av och fundera på frågan "Vems är problemet?". När t ex din mamma ringer och beklagar sig över din syster inte har gjort något åt henne. Det får en säkert att upplevas som lite kall för att man antar ett annat perspektiv.
För alla som inte orkar igenom tjocka boken Svåra samtal av Douglas Stone. Den är absolut inte dålig, men kanske lite väl detaljrik. För dig som känner att du har lite bråttom. Konsten att föra konstruktiva samtal vid konflikter från fantastiska webbplatsen Arbetskonflikt från Göteborgs universitet. Mycket bra för människor i depression och ångest, men jag tror även för dem som möter människor som har ångest/depression.
För alla som kastar ur sig begrepp som att jag är deppig. Snälla använd er av andra ord. För mig är depression en sjukdom. En dödlig en. Ja jag vet att det är en sinnesstämning när någon upplever motgångar - inre eller yttre. Men det de ord vi väljer att använda oss av till vardags förtar och ger upphov till att riktiga depressioner eller ångestsyndrom inte tas riktigt på allvar. Och det är något man kan ta sig i kragen och arbeta sig igenom. Om det vore så enkelt så skulle vi nog inte ha självmord. Eller så många pillerätare eller långa väntetider till terapi. För många är även de som inte medicinerar, eller vägrar terapi. Men depression och ångest går inte över för det. Då finns det ju andra mediciner. Akohol, droger eller missbruk av arbete, sex, städning eller alla de som bara tappar lusten till livet och sitter framför TVn med disken växer. De senare gör man nu till underhållning och visar städpatruller som kommer och hjälper dem att rensa i röran. Vilket gör att de förtalas. Hjälp där de borde fått hjälp långt innan. Det tragiska är att ingen av oss går in och hjälper våra medmänniskor. Vart har medmännskligheten tagit vägen. Vila av våra vardagshjältar skrivs det om. Vilka egenskaper är det som lyft fram. Skit i andra, var framåt, en entreprenör.....
Ja vad blir baksidan. För allt har en baksida. Eller?
Vill vi ha det så? Hur hittar vi vinna-vinna lösningar.
En sista bok om att leva med depression, även om man själv är en som har som proffession att hjälpa andra och hur nära anhöriga kan bli medberoende. Är Underströmmar av Martha Manning.
