Det är synd om människorna

Under vintern har jag varit förundrad över all ytlighet i media. Bantning, Britney-skandaler och Bildts kavaj.

Men helt plötsligt verkar journalistkåren vaknat. Eller är det jag själv?

Jag borde vara glad. Men känslan blir som Stringberg uttryckte sig.

"Det är synd om människorna."

Maciej Zaremba ångar på i Dn om lärarhögskolan i dagens artikel är om Queer-teorin som verkar vara det enda politiskt korrekta sättet att tänka på lärarhögskolan. Men det låter som artikelförfattaren är oerhört kritisk till det. Men kanske framförallt ett synsätt där den som är kränkt har rätt. Och att det är den enskildes känsla som dominerar. Undrar om lärarhögskolan inte blandar ihop det. Var är diskussionen mellan moral/etik kontra juridik. De är sammankopplade, ibland översensstämmande och ibland inte. Det verkar vara en enda soppa så som det framställs i artikeln.

När jag läste på universitetet så ordnade vårt Ämnesråd en suverän föreläsnings serie på ämnet. För oss studenter som läste både juridik och beteendevetenskapliga ämnen. Det var ett par jätteviktiga föreläsningar. Kommer tyvärr inte ihåg vad han hette som just hade föreläsningen om skillnaden mellan moral/etik kontra juridik.

På ett sätt blir jag glad att många av våra blivande lärare är så idealistiska. För femton år sen så förstod flera av mina kursare inte värdet att diskutera jämställdhet (läste arbetsrätt). "Det är ju jämställt!" Jämställdare än tidigare, men inte jämställt. Inte ens idag. Femton år senare. När jag började var jag med oerhört idealistisk. Med rätta. Världen var rätt svart och liv och studietiden var en resa. Livet fick många nyanser. Där kom jag till universitet och skulle få svaren. Men jag lämnade med många fler frågor. Men ändå stärkt. För även om svaren uteblev, så öppnade studierna en ny värld. Mer svårtolkad men ändå klarare.

Genom morgontv kunde jag nog äntligen se vad det var det är när man inte når varandra med mohammedbilderna kontra rätten till fri publicering. Ena pratar äpplen och den andra pratar päron. På det sättet lär ingen lösning nås. Det är inte mot publiceringen som bilar står i brand. Utan känslan av maktlöshet och räknas som andra klassens medborgare.

Åter till artikeln: Att utgå från att alla par är hetrosexuella. Är det diskriminering? Min erfarenhet att det inte bara är vad man säger. Utan hur med, som spelar roll. Jag kan tycka att det är lite överdrivet att anmäla det första man gör. Vore det inte i första steg uppmärksamma läraren och/eller studenten att hur man uttrycker sig faktiskt spelar roll. Av artikeln framkommer det inte vad som faktiskt gjorts.

Reagerade vidare på att en av stunderna reagerat på uttrycket "lilla vän". Tycker jag är sunt. För det är nedsättande. Oftast.

Artikelförfattaren har höjts till skyarna. Jag undrar lite varför. De är rätt långa (där en del bloggare just kommerterar att de är långa, men väl värda och läsa) men enligt mig rätt färgade av artikelförfattarens åsikter eller starka funderingar. Jag tycker de inte alls ger några svar. Utan väcker fler frågor. Kanske ett underlag för en bok eller avhandling?

Fast jag har länge undrat över lärarhögskolan. Tycker man ska ha höga krav på en så viktig grupp som lärare. Nu hjälper det ju ofta inte att man har excellenta lärare. Min dotters lärare är helt suveräna efter vad jag kan bedöma. Klart att allt kan alltid bli bättre, men de är bra. Det krävs fler pusselbitar för att en lärare ska kunna uttöva sitt arbete med. En vettig skolorganisation, kringresurser, material osv. Många lärare har inte det idag.

Men efter att ha läst artikeln så verkar de behöva ett par föreläsningar och framförallt diskussioner av Berit Ås teori om härskartekniker . De tycker jag blivande lärare behöver känna till. Dels för att de kommer att möta det som personer och dels för att reflektera över det om hur man själv agerar.

Kanske sveriges elitlärare som är är i klass 9A i Johannesskolan i Malmö, bör kallas in till lärarhögskolan nästa termin?

Imorse så debatterades återigen kunde jag nog äntligen se vad det var det är när man inte når varandra med mohammedbilderna kontra rätten till fri publicering på morgontv. Ena pratar äpplen och den andra pratar päron. På det sättet lär ingen lösning nås. Det är inte mot publiceringen som bilar står i brand. Utan känslan av maktlöshet och räknas som andra klassens medborgare. Den enskilde konstnären som är där för att försvara sig och sina verk. Har ju ett halt annat perspektiv. Borde det inte vara politiker som är där och frågan vara hur för vi bukt med diskriminering av muslimer?

Den enskilde konstnären, ger uttryck och gör en bild/tolkning på sina känslor om islam och/eller hur de framställs i media. De visar en bild av extremister och terrorister som i Islams namn tar sig frihet att göra saker som inte är tillåtet enligt islam. Men vi (läs: media, västvärlden) jämställer gärna alla muslimer med dessa terrorister. Inte undra på att de känner sig kränkta. Med rätta kan jag tycka. Lika kränkta som vi kan (och får) känna oss, när de bränner svenska flaggan, ambassader, eller sätter enskilds egendom i brand eller ännu värre dödhotar etc. För här har vi faktiskt rätt att publicera bilder. Juridiskt. Sen är det olagligt att diskriminera och utöva rasism. Fast konstnären har inte fattat att hans bild som kanske vill visa på vilken bild vi har, blir ytterligare en kränkning. Att publicera en bild på mohammed är inte olagligt. I vårt land. Men att utöva rasism är. Så är det ett uttryck för rasism att publicera bilder på mohammed. Särskilt med bomber i turbanen. Är det rasism? Vad är det för bild som media målar upp för oss om kvinnor, muslimer, homosexuella, överviktiga, samer, psykiskt sjuka, unga etc?

Plats, ligg i korgen känns det som. Du ska inte tro att du är något.

Nå jag ÄR glad att debatten är uppe på bordet. För som min lärare i pedagogik uttryckte det. Det man inte kan beskriva, kan man inte heller förändra.