Partnerval

Läste vidare i DNs serie om Våra hälfter. En sak jag kan grubbla ihjäl mig på är partnerval. Egentligen är det nog väninnan som grubblar, för hon är ute i dejtingsvängen. "Det är nog en sån jag vill ha" säger efter att hon mött någon flirt ute, tills nästa helg kommer och det är en annan som dyker upp. Jag har ju gjort mitt val, även om jag ju kan fundera varför jag gjort de valen jag gjort. Men de vissa dagar står helt klart. (puss på dig,älskling)

Artikeln I dag vill kvinnor och män ha självständiga partner gör mig lite fundersam. Självständighet, kontra stark familjekänsla är ett av väninnans och mitt återkommande tema i våra samtal om relationer. Visst är det viktigt med självständighet. Vi är båda rätt självständiga och vill göra saker på vårt sätt, men känslan av samhörighet är viktig för oss med. Men till vilken grad och hur fungerar självständighet och förhållanden ihop? Självständighet har baksidor. Få tid ihop och göra saker tillsammans till exempel. Att bygga gemenskap. Vi vill inte leva parallella liv med vår partner. Det blir alldeles för lätt ensidigt, en anpassar sig och en lever självständigt. Sen har vi svårt att se saker ur andras synvinklar. För oftast ser vi hur den andre väljer, men inte allt den andra upplever att han/hon väljer bort ur hans/hennes synvinkel.

Förhållanden mellan två självständiga personer där man ger varandra utrymme, kan få sig en ordentlig törn när barnen kommer in i bilden. Då lyfts verkligen på locket på ens ryggsäckar. Förväntningar på varandra och på en själv, träffar en hårt eller smyger sig fram. Det behövs samarbete, kommunikation och en vilja att hitta vinna-vinna lösningar. Så man inte fastnar i maktkamper och känslor att aldrig få bli hörd. För högst av alla skriker barnen. Barn är fantastiska och hjälper en ifrån egobubblan, om det vill sig väl ur mitt sett att se saken. Men kan bli till både livs- och relationskris då allt kan skakas om. Min tid, din tid och vår tid. Det är lätt att det blir känslor som allt ditt är mitt, men mitt ger du f-n i.

Frukosten är framdukad, barnen sitter samlad runt köksbordet. Då kommer mannen ut med gympaskorna på.
- jag ska ut och springa.

För något år sen läste jag boken, Det kallas kärlek av Carina Holmberg och den jag tycker den borde läsas av alla. Jag klarade dock inte av att läsa klart den, inte än iallafall. Blev så illa berörd av fällor jag gått i som jag inte kan göra något åt nu. Sen skulle jag hellre vilja läsa en fortsättning. För vad jag kommer ihåg så tog den upp förhållanden där barn inte hade kommit in på banan än. Vi som gick på en del och vill skapa oss en ny bild. Jag upplever att jag famlar lite i blindo. Modell 1 funkade inte, hur gör jag nu?

I vårt samhälle så finns det stora möjligheter att leva ensam med barn, även om det är tufft. Skapar det självständiga individer? Blir vi för självständiga? Min mormor, som gifte sig tidigt men levde i ett äktenskap som ledde till att hon förlupte hemmet. Har tutat i mig sen tidigt.:"Det är viktigt att stå på sina egna två ben. Gör dig inte beroende av en man." Mormor ville iofs skicka mig på hushållsskola med så att jag kunde sköta ett hem (och familj) så helt enkelt är det inte. Det har både varit min lycka och min förbannelse.

Blir helt förfärad när jag hör hur kvinnor slutar dejtar killar bara för han inte bjuder tillräckligt flott. Det finns inte i min sinnevärd. Jag blir tvärtom generad och jag känner jag står i obalans och kan matcha outtalade krav. Förstår mig inte på män heller som tycker att barn och hem är kvinnans ansvar, dessutom komma med krav hur det ska skötas medan de sitter med egen tid och spelar dataspel.

Efter ett intressant samtal med väninnan i morse, som bott flera år i Kina. Är hennes upplevelse att där har de en helt annan utgångspunkt. Mer status. Hur man som partner framstår är oändligt mycket viktigare än hur man är mot varandra. Hur har det blivit så? För enligt oss så är det ganska sällsynt här även om det finns med. Vi har många hemmasnickade teorier. Skulle vara intressant att läsa om. I vårt mångkulturella samhälle. Vänninan säger att hon borde skriva en bok, men egentligen så önskar vi nog oss svar på hur överbrygger man så stora kulturskillander. Och det vet ingen av oss.

Lika barn leka bäst, fast motsatser attraherar?

Och kan någon förklara för mig varför många (män?) är så rädda för familjerådgivning?