Ja vad gör vi nu?

Jag läser den norska författarinnan Anne Holts artikel i DN om de förfärligt tragiska angreppen den 22 juli i Norge.

Hon skriver om att en gång var han en ung gosse, som vilken som helst. Men sen har saker å ting påverkat honom till den grad att han viger nio år av sitt liv (och får sona i många år för det dessutom) ett brott som är bortom ens värsta mardröm. Och avslutar med det jag tror många undrar:

Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Och vad gör vi nu?

Ser nu att många håller på att demonisera attentatsmannen (jag klarar inte att skriva namnet) och för att även om jag ser att han är skyldig så likt många andra så är han resultatet av en kontex. Men likt Birger Thuresson tar i Tidningen Dagen tar upp tankekedjorna som får vissa att nästan rättfärdiga det absurda och som för mig låter helt orimliga, men som vissa måste upplevas som sanningar. Så undrar jag hur i all värden har de kommit fram till dessa tankekedjor och hur öppnar man för insikt, empati och dialog. Utan att själv traska i fällan.

Det är naturligt att vara arg, sorgeprocessen pågår. I den ingår både gränslös empati och hat. Och många andra känslor. Det kommer ta tid, innan vi ser vart vi landar. Jag hoppas så att empatin övervinner. Om det är något land det ska lyckas i så är det Norge tror jag.

Även Tankesmedjan Konflikt (tycker inte om namnet även om jag förstår det) tar upp att gärningsmannen är som Lasermannen och jämför de vindarna som var i Sverige då och som vi helt verkar glömt bort.

I bloggen Röda Berget tar upp en av lösningarna att vi måste bygga ett samhälle utan rädsla.

Hur bygger man ett sådant samhälle? Anne Holt vittnar om att fler marginaliseras i Norge, i Sverige vet vi hur det är men en borgerlig regering som rätt naivt, enligt mig, pratar om frihet men bygger reservat för de rika blir rika och de mindre lyckligt lottade är förtvivlade. Och sen kallar det morötter. Till och med åsnor är smartare. Utan rädsla tror jag inte det går att leva, men att vara rädd är inte farligt men att inte prata om sina rädslor och ingå som en del i ett större samhälle bygger fler rädslor.

I Jinge.se blogg och särskilt i kommentarsfältet skildras skiljelinjen mellan höger och vänster politik i inlägget om vi har en empatistörd statsminister med tanke på hans i stort sett totala frånvaro det senaste dagarna. (Tror inte Reinfeldt är empatistörd, men han är inte den jag skulle vilja ha med mig i en krissituation för jag tror han skulle ha större fokus på sig själv än att vara med att lösa en situation).

Nåväl, jag tar mig friheten att citera en av kommentatorerna

Wunder on 26 juli, 2011 at 15:31

Hmmmmmm … intressant observation. Behöver dock inte betyda att han är empatistörd. Han kanske bara har problem med att prata om dylikt. Men – du har ju helt rätt att det troligen är så att borgerliga politiker i gemen har mindre empati än socialistiska. Jag tror många går med i SSU och SAP för att de genuint vill hjälpa svaga i samhället – ett tecken på empati. En dylik empati kan ju vara hämmande när man skall ta beslut om effektiva åtgärder. Socialisternas vilja att hjälpa svaga leder ju till ett bidragsberoende. Borgarnas ”alla skall kunna klara sig själva” – attityd å andra sidan leder ju till personliga katastrofer. (puzzelbitars kursivering)

Med växande frustration så har jag upplevt att så fort man pratar om allmännas väl, att ett samhälle kan gå före individen, att vi hör ihop. T ex en skitsak för ett rikt samhälle som vårat att bevara allmännyttan. För de enskilda som behöver allmännyttan för att ha tak över huvud är detta en stor sak, eller för oss som tror idéen. Men vilket bemötande möter man inte av bostadsrättsivrare. Det är sorgligt. Jag är inte inne och skriver hos bostadsrätts organisationerna. Med sanning botas kapitalisten! eller dyligt. Även om jag kanske tycker att de borde läsa en bok som t ex Jämlikhetsanden (nu finns i pocket). Och kan småfnissa för det är så orimligt åt detta:



Nå skulle inte handla om bostäder, om inte boende vore så viktigt för oss och berör mig djupt. Och det är forumet jag möter rasistiska uttalanden. Som att invandrade, och nyinvandrade ska ha en chans att bo i allmänyttan. Med knappt några politiker som vill engagera sig i bostadsfrågan och kampen över att få någonstans att bo. Så kommer vi inte lösa utanförskapen. Med en borgerlig politik som inte har mer empati än gamla tiders fattigstuga och välgörenhetsdonationer (avdragsgilla förstås). Så vart är vi på väg?

Om det är egosimen som vinner så kommer vi alla att förlora.Och egoism växer gott av rädsla.

Så jag blev mycket förundrad över vad som gjorde att expressen och aftonbladet igår hade snarlika bilder på attentatsmatten på väg ut efter häktningsförhandlingen på framsidan, där ena bilden så hade han "röda ögon" andra inte. Tror inte det bara beror bättre fotograf. Och jag förstår inte varför man har behov av att demonisera någon ytterligare. Är det för att vi själva ska slippa ta ansvar? Och bygga på våra rädslor?