Pappa finns inte mer

I DN häromdagen stod det om Agneta vars pappa tog sitt liv för femton år sen, och gav henne skulden. Fy. Det är i dagarna 17 år sen min pappa tog sitt liv och det har varit en hemsk resa. Knappt så jag överlevt den själv. Och då fick jag inte skulden av min pappa. Men som god dotter har jag genom åren tagit på skulden själv. En av pappas goda vänner satte mig som syndabock. Jag visste ju att pappa var deprimerad. Nu fick jag ett kärleksbrev av min pappa även om det kändes nästan som ett hån. Det var ingen kärleksfull handling. Artikeln väcker känslor eftersom min pappa tog livet av sig på liknande sätt som Agnetas. Jag slapp dock se honom själv. Jag hade gjort en efterlysning på honom, så det fick vara polisen som fann honom.

Men skulden, den skulden frågorna är många att bearbeta
- jag var själv rätt deprimerad när pappa tog sitt liv, men borde jag inte sökt stöd hos någon släkting istället för att hålla det för mig själv?
- borde jag berättat om en kollegas, kollega som strax innan? Glimten jag såg i min pappas ögon skrämmer mig fortfarande.
- borde jag ha framhärdat det möte han ställde in, och den dagen han antagligen tog livet av sig - 1 oktober 1991 - eller med efterlysning och försening av registrering av dödsbevis så det blev den 17 oktober på gravstenen?
- borde jag ha gjort honom mer delaktig i mitt liv?
- borde jag inte ha börjat vid Universitet och ha kännt att jag gled bort ifrån honom?
- borde jag ha sagt ja på att det skulle bli barnbarn, men jag i ett förhållande i gugning svarade ironiskt att det var tveksamt...

Känslorna sa en sak och huvudet något annat.

Det sorgliga är att vi nog aldrig stått varandra närmre än när det tog slut. Vi var på väg att skapa en vuxen relation och det var en spännande resa. Nu är ju min relation till pappa är ju inte slut för att han lever fysiskt. Lite ensidg men okomplicerad är den inte. Dock inte så intensiv längre. Även om han ständigt är närvarande.

Första året var värst. Fysisk smärta i bröstet hela tiden. Jag ville helst sitta i ett hörn med ett täcke över mig och inte finnas. Sen var det jämna plågor till tioårsdagen passerade. Eller rättare sagt livet överlevdes med studier, ett älskat barn, separation och ett käsnloliv som då blev i totalt kaos. Efter försök att undertrycka smärtan så länge. Ganska precis vid tiordagen var det som något släppte. Då lättade det litet. För då tillät jag mig blir ruskigt arg på honom. Så arg som jag skulle bli om någon annan mördat honom. Och jag sa det högt. Nära och kära har släppt för länge sen. Nya kärlekar i livet har kommit som inte har någon relation förutom att se min sorg och ilska. Relation till pappa är inte tvungen längre. jag måste inte undvika kyrkogården längre, jag måste inte heller gå dit.

Jag är på väg att ta tag i och köpa rara Sanna Hagmans bok. Pappa tog sitt liv.

Efter varit rätt fri från pappas död, så känns det som det börjar bli dags att bearbeta det igen. Inte bara med känslor utan lite mer med huvudet.



Pappa är saknad. Oerhört. Men samtidigt skulle livet nog inte vara enklare, snarare tvärtom. Den biten är faktiskt skönt att slippa. En stor sorg är att dottern inte får träffa honom. Och han henne.

Ta hand om er, och varandra. Självmord lättar ingen smärta. Smärtan flyttar bara till de nära och kära och den minskar inte.