Äntligen

Går det att blogga via telefonen. Nå kanske inte vilken som helst.

Ja vad gör vi nu?

Jag läser den norska författarinnan Anne Holts artikel i DN om de förfärligt tragiska angreppen den 22 juli i Norge.

Hon skriver om att en gång var han en ung gosse, som vilken som helst. Men sen har saker å ting påverkat honom till den grad att han viger nio år av sitt liv (och får sona i många år för det dessutom) ett brott som är bortom ens värsta mardröm. Och avslutar med det jag tror många undrar:

Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Och vad gör vi nu?

Ser nu att många håller på att demonisera attentatsmannen (jag klarar inte att skriva namnet) och för att även om jag ser att han är skyldig så likt många andra så är han resultatet av en kontex. Men likt Birger Thuresson tar i Tidningen Dagen tar upp tankekedjorna som får vissa att nästan rättfärdiga det absurda och som för mig låter helt orimliga, men som vissa måste upplevas som sanningar. Så undrar jag hur i all värden har de kommit fram till dessa tankekedjor och hur öppnar man för insikt, empati och dialog. Utan att själv traska i fällan.

Det är naturligt att vara arg, sorgeprocessen pågår. I den ingår både gränslös empati och hat. Och många andra känslor. Det kommer ta tid, innan vi ser vart vi landar. Jag hoppas så att empatin övervinner. Om det är något land det ska lyckas i så är det Norge tror jag.

Även Tankesmedjan Konflikt (tycker inte om namnet även om jag förstår det) tar upp att gärningsmannen är som Lasermannen och jämför de vindarna som var i Sverige då och som vi helt verkar glömt bort.

I bloggen Röda Berget tar upp en av lösningarna att vi måste bygga ett samhälle utan rädsla.

Hur bygger man ett sådant samhälle? Anne Holt vittnar om att fler marginaliseras i Norge, i Sverige vet vi hur det är men en borgerlig regering som rätt naivt, enligt mig, pratar om frihet men bygger reservat för de rika blir rika och de mindre lyckligt lottade är förtvivlade. Och sen kallar det morötter. Till och med åsnor är smartare. Utan rädsla tror jag inte det går att leva, men att vara rädd är inte farligt men att inte prata om sina rädslor och ingå som en del i ett större samhälle bygger fler rädslor.

I Jinge.se blogg och särskilt i kommentarsfältet skildras skiljelinjen mellan höger och vänster politik i inlägget om vi har en empatistörd statsminister med tanke på hans i stort sett totala frånvaro det senaste dagarna. (Tror inte Reinfeldt är empatistörd, men han är inte den jag skulle vilja ha med mig i en krissituation för jag tror han skulle ha större fokus på sig själv än att vara med att lösa en situation).

Nåväl, jag tar mig friheten att citera en av kommentatorerna

Wunder on 26 juli, 2011 at 15:31

Hmmmmmm … intressant observation. Behöver dock inte betyda att han är empatistörd. Han kanske bara har problem med att prata om dylikt. Men – du har ju helt rätt att det troligen är så att borgerliga politiker i gemen har mindre empati än socialistiska. Jag tror många går med i SSU och SAP för att de genuint vill hjälpa svaga i samhället – ett tecken på empati. En dylik empati kan ju vara hämmande när man skall ta beslut om effektiva åtgärder. Socialisternas vilja att hjälpa svaga leder ju till ett bidragsberoende. Borgarnas ”alla skall kunna klara sig själva” – attityd å andra sidan leder ju till personliga katastrofer. (puzzelbitars kursivering)

Med växande frustration så har jag upplevt att så fort man pratar om allmännas väl, att ett samhälle kan gå före individen, att vi hör ihop. T ex en skitsak för ett rikt samhälle som vårat att bevara allmännyttan. För de enskilda som behöver allmännyttan för att ha tak över huvud är detta en stor sak, eller för oss som tror idéen. Men vilket bemötande möter man inte av bostadsrättsivrare. Det är sorgligt. Jag är inte inne och skriver hos bostadsrätts organisationerna. Med sanning botas kapitalisten! eller dyligt. Även om jag kanske tycker att de borde läsa en bok som t ex Jämlikhetsanden (nu finns i pocket). Och kan småfnissa för det är så orimligt åt detta:



Nå skulle inte handla om bostäder, om inte boende vore så viktigt för oss och berör mig djupt. Och det är forumet jag möter rasistiska uttalanden. Som att invandrade, och nyinvandrade ska ha en chans att bo i allmänyttan. Med knappt några politiker som vill engagera sig i bostadsfrågan och kampen över att få någonstans att bo. Så kommer vi inte lösa utanförskapen. Med en borgerlig politik som inte har mer empati än gamla tiders fattigstuga och välgörenhetsdonationer (avdragsgilla förstås). Så vart är vi på väg?

Om det är egosimen som vinner så kommer vi alla att förlora.Och egoism växer gott av rädsla.

Så jag blev mycket förundrad över vad som gjorde att expressen och aftonbladet igår hade snarlika bilder på attentatsmatten på väg ut efter häktningsförhandlingen på framsidan, där ena bilden så hade han "röda ögon" andra inte. Tror inte det bara beror bättre fotograf. Och jag förstår inte varför man har behov av att demonisera någon ytterligare. Är det för att vi själva ska slippa ta ansvar? Och bygga på våra rädslor?

Att vissa inte har lärt sig något senaste dagarna...

Vi har genomlevt nyheter med den oerhörda tragedin i Norge sen i fredags strax efter kl 17. Jag har varit som fastnaglad framför TV, dator, Twitter, Facebook och bloggar.

Mycket ohyggligt som när jag läste Twitter nödropen från de norska AUF ungdomarna och Ali Esbati. Långt innan polisen ens kommit dit. Att sen följa hela händelsen och presskonferenserna med några döda till de ofantliga antalet dödade och sårade med engagerade, unga och ungdomarna. Extra rörd känner jag mig som f d politiskt aktiv själv, och med en tonåring som längtar efter att får vara med att påverka tillsammans med andra ungdomar.

Och sen att i samband med Jens Stoltenbergs tal på minnesgudstjänsten under söndagen verkligen blir berörd att det här är nationella trauman även är mångas personliga trauman och vittnesskildringar från överlevande såsom Prableen Kaurs vittnesmål.

Nu börjar analyserna komma.

Det må vara en ensam galenpanna. De som utför terrorister är galna. Särskilt om det är någon som är lik oss. Håller med Mustafa Can en terrorist är nog inte känslokallt utan tvärtom fylld av så starka känslor att det gå över all sans och vett. Förutom att vi nu försöker förstå och vi är många undrar hur just denna är skapt över vad det är som får en terrorist att bli en terrorist. Och hur går extremister går från ord till handling? Denne terrorist har ju hittat en del av sitt stödnätverk via internet.

Och frågorna kommer hur orden som sägs och idag oftare skrivs på internet skapar och stödjer det extrema. Ger det legitimitet. För många av oss vuxna. Vet att säga stopp när vi hör våra ungdomar säga både det ena eller andra som sägs så att vi hör.

När SÄPO säger att de inte vill ha ett övervakningssamhälle utan att du och jag, vi medborgare och vuxna måste ta vårt ansvar. Absolut. Men hur? Och utan att få ett angivarsamhälle.

Det är en sak att träffas och mötas, över generationsgränser och i olika grupper. När får vi tillfälle till det idag? Hela vår nuvarande kultur är målgruppsanpassad, delad i segment och marknadsanpassad.

Dt är en fråga som absolut behöver lyftas känner jag. Hur tar vi debatten på nätet? Det är på nätet vi samtalar, hittar likasinnade och våra motståndare. Delvis över åldersgränser. Internet blir viktigare för alla typer av aktioner, vilket även gör allt blir mer anonymt och samtidigt hårdare. Många av de nyanserna vi människor har går förlorade i skriven text jämfört med ett samtal öga till öga.

Internet är ändå bara ett redskap. När det vill sig väl ett väldigt bra redskap. Men hur använder vi det?

Inte ens vår kvartersblogg går fri från "påhopp". En blogg där vi som vill försvara vår rätt att bo i Stockholms Allmänytta. I ett bolag som byggt och ägt fastigheten i 60 år, först var det hot (möjlighet för vissa) om ombildning till bostadsrätt, och nu står vi inför försäljning till ett privat bolag (möjlighet för andra). Där vi iallafall idag står sida vid sida med f d bostadsrättsivrare i vårt område. Då många trots allt vill behålla allmännyttan då man ser att Stockholm som stad behöver utveckla allmännyttan inte avveckla den. Förutom att vi känner oss svikna av Stockholm stad, med styrande politiker i spetsen, som inte respekterar vi vi 1½ år innan hade en omröstning som klart utvisade att vi ville behålla allmännyttan. (Rättare sagt är att köpstämman inte vart beslutsmässig iofs). Så mycket för det vallöftet om valfrihet!

Och då träder de anonyma in som kör sina mantra som avslutas med "Med kunskap botas kommunisten!"

Enfaldigt upprepar de budskapet. Utan någon dialog som helst.

Så HUR tar man då debatten med de som inte vill föra en debatt? Som bara är ute att måla ut skräck (om det så är mot marxister, kommunister, muslimer, eller kristna...).

Vi har försökt föra ett samtal. Iallafall när de kommit in på våran "gård".

Vilka är det som uppenbarligen rätt medvetet går in på bloggar/tidningar/forum för att föra sin agenda utan samtal, som använder härskartekniker, är anonyma?

I min enfald, så trodde jag att förra veckans meningsutväxling skulle upphöra efter helgen fått sig någon tankeställare. Men idag fanns det nya inlägg med samma mantra.

Så hur gör man, censurerar eller envist låter sitt kommentarsfält hålla öppet så omvärlden får beskåda hur de skjuter i eget mål? Eller stöttar man då att det är tillåtet att bete sig som en idiot och det får efterföljare?

Mustafa Can i SvD När skräcken dövas med skräck

Vår gårdsblogg: Understensbloggen och senaste inlägget om hur drömboende

I hyresrättsforum finns de de som driver att Svenska Bostäder ska stänga dörren för invandrare, arbetslösa andra personer med svagare inkomster som många äldre pensionärer. Är det inte det man gör nu när man säljer ut över 1000 lägenheter till det privata. Och satsar på 122 lägenheter i Hammrbysjö stad istället. Jag vill inte måla upp skräckscenarier för Stockholms kommunfullmäktige som ska ta detta beslut i september. Jag ber bara alla att tänka efter vad är de det tar beslut om egentligen. Vem håller i taktpinnen och vilka resultat får det.

Tanken om Allmännyttan som något där religion, hudfärg, inkomst, utbildning inte spelar någon roll nedmonteras i en skrämmande fart. Där vi bygger murar spelar vi mörka krafterna i rakt i händerna. Tänk efter två och tre gånger innan politiska beslut tas, vad leder det här till, vill du ha ett sånt samhälle...

Och avslutningsvis så skriver jag som Jonas Gardell sa och twittrade:

Tänd gärna ett ljus men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva lågan måste brinna!

Det ständiga trätoämnet Tjej o. pojkläder

En mamma skrev i ett irriterat blogginlägg om att det skiljde flera cm i omfång mellan killkläder och tjejkläder. Valsade runt som en löpeld på FB igår.

Idag har de stora drakarna uppmärksammat inlägget. (DN och SvD

Från en som många gånger handlat killlkläder till den normalviktiga dottern, för att tjejkläder många gånger inte gått att komma i oavsett man köpt flera nummer för stort.

Och dagis genuskunskap var under all kritik. De hade inte ambition, vilja eller intresse att ta tag i att så fort man kom på morgonen så stod kompisarna och granskade vilken kjol/klänning dotra hade på sig. Klänning i all ära (jag har kjol idag) men det finns tillfällen det inte är bra. Räddningen var då Indiska som ofta hade lekvänliga tights med tunika. Och när jag var ung älskade jag deras herrskjortor. Nu har de bara damkläderna kvar. Synd. Jag saknar deras sköna barn och killkläder. Även om de har en del lustiga saker, så är de affären med mest sköna kläder. Man skulle nästan kunna tro att Indiska är hovleverantör till oss kvinnliga anställda. Hyfsade priser, sköna och mjuka med lite kul inslag.

Och som en kommentar i blogginlägget så kan man undra varför kläderna som råkat bli kvar i garderoben som är uppmärkta till i storlekar att M idag är lika med L för ett par år sedan. Inte växer väl kläderna av tvätt eller?

Nu mera är jag ju tonårsmamma. Behöver inte förfasa mig över barnavdelningarna. Har fullt upp med vuxenavdelningarna.

- skor, emellanåt tror jag att jag skulle blivit skodesigner. Skor som går att gå i och håller, samt är bekväma.
- eller bli chef på H&M och ta tag i konceptet Diveded. För vilka är de till för med största storleken 40. Kläder i storlekar för 12-14 åringar, modeller för 25-åringar ute på party. Nä.

Blyga barn är inte alltid blyga

De (vi) har bara ett annat sätt att förhålla sig till gruppspel. Tror jag.

SvD har en artikelserie
”Det blyga barnet har ofta stenkoll”

Kan det vara så att den som har koll på andras sätt att agera, blir ett hot. Mot de som agerar utan att tänka, eller som känner sig så små så att de måste slåss för sin plats i rampljuset. Och därför blir blyghet eller den som står vid sidan av och tittar på när de andra slåss för uppmärksamhet, som känner att de inte behöver vara med i det spelet ett hot?

Uj så jag och dottern brottats med detta. Om fördomarna. Och inte alltid från de som är uttåtriktade själva utan andra blyga personer som inte har tagit sig tid att analysera och förstå sin del.

- Skolan: "Du måste prata mer"
- Pappa: "Hon säger ju inget. Kan hon prata"

Å jag då: Visst har vi arbetat med att hon inte ska gömma sig bakom mig, lite bekvämligheter att skjuta över saker på mig. Dottern är inte världens mest utåtagerande unge. Det är jag väl medveten om. Men blyg. Njaaaa absolut inte sjukligt blygt. Hon upplever själv inte att hon är blyg. Även om hon uppfattas så. Jag upplever henne inte heller som särskilt blyg.

Men hon behöver vissa saker för att göra sin stämma hörd.
- att hon känner att hon blir lyssnad på.

Senaste utvecklingssamtalet så var "tysthet på lektionerna" inte lika framträdande som det varit alla år hittils.

Orsakerna är om jag får spekulera.

Om hon känner ämnet är viktigt för henne personligt och värderingsmässigt som t ex miljöfrågor eller samhällsfrågor så pratar hon. Utan att ta hänsyn till om andra tycker likadant som henne. Är det blyghet? Det kan säkert upplevas som det.

Och visst kan tystnad eller hålla sig utanför vara ett sätt att inte riktigt ta ansvar eller lite snålt att dela med sig. Rent av kanske lite överlägsen attityd mot den övriga gruppen. Man vet ju själv iallafall vad som är rätt. Låter kanske elakt mot de blyga, men jag tillhör skaran själv så jag vågar skriva det. Och det kommer ofta efter man känner att man kanske inte duger för att man inte är med i kampen om uppmärksamheten. Uppmärksamhet för vadå?

Det är inget nytt fenomen heller. Mamma fick på 60-talet samtal med föreståndaren på dagis.

Puzzlan, vill inte leka med de andra små tjurarna. Hon sitter helst och läser en bok. Det var inte riktigt sant. Jag lekte. Men jag orkade inte slåss över gunghästen. De andra barnen gick hem tidigare och begrep inte att varför jag skulle kriga om en bara slutade i gråt. Och att ingen fick gunga. När de gick gungade jag. Målorienterad, snarare än att ha en sak för för att bevisa min rang i en grupp? Men det sociala var och så klart inte oviktigt. Visst har jag behov av att synas. Annars skulle jag nog inte finnas här. Kanske för att bevisa att jag inte är så blyg som somliga kanske tror.

Visst önskar jag att dottern var lite mer utåtriktad. För hennes egen skull och för att blyghet är något som ses som negativt av samhället. Lite mer nyfiken på att ta för sig. Men både hennes pappa och jag räknas till de blygas skara. Så hon har inte generna med sig. Men finns intresset att synas kan vissa av oss ställa oss på scenen. Trots att vi kan må fysiskt dåligt av att göra det.

Tillbaka till skolan. När väl dottern säger något är det VÄLDIGT bra. Känner jag igen det eller? Hon har förmågan att analysera och gör det. Bara att hon inte delger det. Bara att det är för sällan. Tror det är en del av frustrationen från vissa av läraran. Att läraren inte har förmågan att skapa det klimat där dottern och andra blyga inte kommer fram med sina funderingar och kunskaper. Trots att de vet hon har dem. Då blir det dotterns "fel".

Sen har dottern tyvärr tystnaden som överlevnadsstrategi. Särskilt då om hon känner sig osäker. Men det är lika fel på den egenskapen som att göra sin röst hörd. Fast oftast är det bara den som skriker högst som får hjälp. Tyvärr.

Sen är det ju bra om vi blyga lär teoretisk om att vi är sociala varelser och få förståelsen varför vissa har sådant behov av att bråka om skitsaker. Särskilt som andra heller klassar blyghet som något negativt utan att se fördelar med människor som inte måste visa sig i diverse dokusåpor utan använder sin tid åt att t ex skriva, måla eller forska. Eller varför inte skapa kläder. Som Giorgio Armani som beskrivs som blyg. Men som framhärdar det som en god egenskap. Blyga personer arbetar bättre och mer fokuserat. Om det nu är sant? Det stämmer säkert på honom.

Varför är vi lyckliga?

Daniel Gilbert i en TED föreläsning.


I denna tid av lyckonojja och rus. Så gick jag ner mig totalt. Livet var mörkt. Jag stod och skrek i en bottenlös brunn efter en stege.

Då kom en av visdomarna från en av de som försökte rädda mig. "Vem har sagt att man SKA vara lycklig?"

"Nähe, ok kan gå med det inte ingår när man föds att man ska vara lycklig - vi ska väl mest försöka överleva. Men så mörkt som det är nu vill jag inte att det ska vara. Det gör bara ont".

"Du får backa bandet. Gå tillbaka gör det du gjort tidigare"

Så jag satte mig och tittade i en gammal almanacka. Med visdomsord och där stod det.

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus.

David Brax, nybliven filosofie dokter i Lund skriver att vi drivs av lidelse. Artikel i dagens nyheter ”Njutning viktigare än vi tror”.

Ja om vi inte har det minsta lust att överleva, så är det svårt att göra det. Eftersom vi inte gör saker helt automatiskt.

Kulturskillnader

I en globaliserad värld. Sällan (läs i stort sett aldrig)jag chattar med asiater. Så jag hade ingen aning om de olika emiconerna.

som
Glad: västerlänningar :-) österlänningar (^_^)
Ledsen: västerlänningar :-( österlänningar (;_;) eller (T_T)
Förvånad: västerlänningar :-o österlänningar (o.o)

DN citerar en undersökning som presenteras i Current Biology om kulturella skillnader att läsa andra människor att det skiljer. Ingen direkt omfattande studie. Underlaget är 13 västerlänningar och 13 asiater. Men intressant ändå. Tror iofs på kulturella skillnader är starkare än biologin.

Tesen de kommit fram till är iallafall att västerlänningar ser på mun och ögon för att avgöra andra människors känslor, asiater har ögonfokus på munnen.

Cultural Confusions Show that Facial Expressions Are Not Universal

Säg att du älskar mig

Riktigt bra inslag om Bekräftelse på radio Roschach

En som gör mig lycklig - Stefan Einhorn

Lycka och vägen dit

Titti Holmer har skrivit bok om många vägar att hitta lyckan. 56 olika tekniker. Någon ska väl lyckas? Jag VET att det först och främst handlar om inställning. Men ändå svårt. Jag är nog som hennes patienter. Vad vill du? Vara glad. Nu är jag nog en rätt glad person. Inte direkt överlyclig. Vardagslycklig. Har mest denna sommar varit grymt frustrerad på alla frustrerade runt omkring mig.

Kanske har jag fel saker i huvudet som gör mig glad. Just nu är det mest prestationsånges som gnager i mig att jag inte gör det jag ska och kommer längre bortt från känslan av lycka. Det skit. Sen är det frustrerande att ju gladare jag är mednjutandet av lyckostunder. Desto djupare känns det emellan. ibland känns det bättre när allt är jämngrått. Nä, nu överdriver jag. Livet är mer än överlevnad. Det ska levas också. Njut mera! Eller mitt stående nyårslöfte: ha kul! Vilket inte bara handlar om att bara göra roliga saker utan njuta av det som kanske är tråkigt med.

Quick-fix för lyckokänslan från Metro

6 vägar till större lycka

1. Notera tre positiva saker om dagen (varje kväll). Tänk igenom din dag: Har jag varit lycklig/mått bra någon gång i dag? När och hur kändes det?

2. Sätt upp mål och arbeta mot dem (med jämna mellanrum). Det är bra att generellt ha mål. Det kan vara allt från att få pelargonierna att blomma till något större.

3. Stanna upp och gör dig närvarande i ögonblick av lycka (varje dag, under dagen).

4. Om du pratar med en väninna och njuter av det så kan du lägga känslan på minnet. Nästa gång du gör samma sak så stannar du upp i det där njutbara ögonblicket.

5. Skriv om det bästa som kan hända (en gång
i veckan).

6. Skriv i 20 minuter om det bästa som skulle kunna hända dig. Du kan slänga papperet efteråt.

7. Poängen är att du sitter ner och tänker. Vår hjärna är programmerad för att vara förberedd på att det värsta kan hända. Vi behöver öva upp våra tankebanor på att tänka på det positiva.

8. Tänk på någonting du ser fram emot (dagligen).När du gör det frigörs dopamin i kroppen.

Från Metro idag

Har blivit med motionscykel

Stor som bara den. Och kändes väldigt avancerad.

Börjar lätt
Iforms träningsprogram nybörjare
http://iform.se/traning/traningsprogram/program-for-motionscykel-och-trappmaskin-nyborjare

Första passet avklarat! *pust*

för att sen gå över till lätt tränad
http://iform.se/traning/traningsprogram/program-for-motionscykel-och-trappmaskin-latt-tranad

och förhoppningsvis gå över till vältränad
http://iform.se/traning/traningsprogram/program-for-motionscykel-och-trappmaskin-valtranad

Acceptans

Lena skriver kolumn i SvD om acceptans och ska gifta sig med sin sambo, och pappershögarna.

Själv ska jag ta hand om mina. Nu kommer nog mina nära och kära alltid få leva med att öva acceptans, liksom jag får för det jag stör mig på.

Anna Kåver om acceptans i en artikel i SvD om sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig

Låter skitenkelt, men låt dig inte luras. Så fort du börjar känna dig stressad eller stöter på ett problem så kan gamla accepterade områden dyka upp igen. Så det gäller att ta hand om sig själv och sen inte acceptera allt. Se att man har val. Och inte förpesta sin omgivning eller leva för självdestruktivt med oaccepterade nojjor.

Du fattas mig...

Idag åker dotra till sin pappa för semester och redan ekar det i mina öron, likt Mattias i Mattisborgen utbrister: "Han fattas mej så det skär i bröstet!"

Visserligen är det skönt med, kraven (egna och dotterns) minskar totalt, matdiskussionerna, tonårssovande och vändande på dygnet och tystnaden.

Men ångesten kommer med. När det är tyst. Och nya krav att nu kan jag ju göra allt det där jag skjuter upp för att ens barns krav (och egna som förälder) står högre i prioritet.

Nu tvivlar jag inte en sekund att dottern har det bra och kommer att ha det bra. Om inte än bättre. Då jag denna sommarperiod var tvungen att jobba. Och en av mina semesterveckor sammanfaller med då dottern är hos sin pappa och han får första tjing. Men om hon nu inte står ut, behöver tanka lite mamma så är jag ju inte längre bort än ett sms. Lite höstångest kom med. För när hon kommer hem igen så är det skoldags. Det som varit evigheter känns nu som om det står inför dörren.

Tills dess borde ju saker vara gjorda.
- sommarens skolprojekt solrosen borde växa två meter och blomma.
- engelska skulle ju tränas
- allt vi skulle röra på oss (nåväl det kommer hennes pappa råda bot på)
- andra böcker än fantasy skulle implementeras i dotterns läsande.

Och min egna kilometerlånga att göra lista som är så lång att jag vet inte ens var jag ska börja. Och då ingår MYCKET jobb, ledigt med en hel del social måsten - som jag ser fram emot med förstås.

Jenny Östergren skriver i Expressen om hur det är att vara skild förälder och sommar. Jag skulle skriva så mycket mer. Det finns många mer förbjudna känslor som dyker upp.

Nå jag önskar att resten blir sommaren blir underbar för dottern och pappas familj. Jag hoppas verkligen att de får knyta an till varandra. Då dottern känner att hon hängt löst, men ju äldre hon blir och känner att hon kan ta för sig genom att prata och berätta. Det är nog effektivare än att gå i skogen och gråta för sig själv.

Likväl så kommer hon att fattas mig. Men hon kommer ju tillbaka. Och i tanken är vi aldrig speciellt långt borta från varandra.

Kampen mot bitterheten

Var kommer alla bitterhet ifrån?

- Och vem är jag som bittert klagar på alla bittra människor?

Det känns som detta är sommarens ämne, för mig. Hur överlever jag mot all bitterhet? Tips, tack. Andra må få vara bittra. Tycker mest synd om det. Men det påverkar ju mig. Och kan inte hantera det. Jag blir bitter över alla bittra människor. Och de är tyvärr för många i min närhet för att jag ska kunna vända dem ryggen. Det skulle jag inte heller må bra av.

Och kära mamma hon som uppfostrat mig i att inte klaga, utan ta tag i saker. Påverka. Eller åtminstone försöka. Var är hon? Eländes elände är det. Och visst livet är ingen dans på rosor. Vi möts av våran otillräcklighet och andras med brustna förväntningar. Men varför ska det få styra våra liv? Så till den grad att det påverkar våra relationer och folk börjar undvika oss. Och det kommer inte någon stor brytning utan gradvis puttar man iväg folk. Bitterhet stinker. Fast man inte märker det själv. Men hur säger man stopp till bitterheten?

Nu säger jag inte att allt ska vara rosa tyg och guldpaljetter. Tvärtom. Problem måste ventileras, vändas och vridas på.

En vitamininjektion var dock Macus Birro på Allsång på skansen igår, samt Expressen idag. Så himmelskt bra.

Jag må inte vara Allsångens mest fanatiska tittare. Utan en slötittare som kan titta förbi. Men igår var Alexander Rybak med. Norska melodifestivalvinnaren. Och han verkar så genuint ödmjuk och bara glad. Och glada människor är uppiggande.

Och så dök Birro upp. Som gubben ur lådan. Och med besked. Tack. För ditt försvarstal för ödmjukheten och kärleken. DET behöver vi mera av. Jag behöver mera av det. Även om andra nog tycker jag har alldeles för mycket av den varan. Men kan man få förmycket av det? Jo kanske om man låter andras bitterhet äta upp en.

Så har du tips på hur jag hittar tillbaka till mig själv. Ett ställe inom mig där jag kan stå ut med andras bitterhet och inte bli likadan själv. För jag är desperat.

Men oj då?

Bra sex ger bättre jobb, skriver DN.

Tidningen Du & Jobbet skriver istället Bra sexliv dämpar jobbstressen.

Det är Ann-Christine Andersson Arntén som disputerar och försvarar sin avhandling med titeln: Partnership Relation Quality modulates the effects of Work-stress on health fredagen den 5 juni kl 09.30 i sal F1. Göteborgs universitet.

Det känns ju inte som någon stor nyhet. Sex, beröring och att vi mår bra gör att vi klarar stress bättre. Borde vara tvärt om med.

Fast är det väldigt jobbigt på jobbet så kanske man inte orkar med och känner att man räcker till för sex och beröring. Själv hoppas jag män kan få in i sin skalle att bara sex räcker inte för ett förhållande. Som tjej behövs mycket mer. Och är man mån om sin partner och sina egna behov i förlägningen så bjussar man på sig själv lite.

Önskar alla en stressfri sommar!

Lex Maria i skolan, vilken lärare vågar det?

DN skriver om
Bred uppslutning bakom lex Maria i skolan

Det har nog varit nog så svårt i sjukvården. Hur ska det inte vara då i skolans värld? Skolan är ju idag kraftigt konkurrensutsatt. Särskilt med minskade ålderskullar. Vilken lärare/eller annan personal går då ut och anmäler. Tror ni den personen blir långlivad på arbetsplatsen då? Trots att det är lovvärt.

Nu vet jag ju hur media är så när de drar upp snyft historier så kan det finnas sådant som vi inte vet. Resurser erbjudits men tackats nej till, missförstånd men oftast nog en massa okunskap. Nej TYVÄRR tror jag inte på detta inte inom det skolsystem som finns idag. Många lärare vågar inte ens vid utvecklingssamtalen säga klart. Nej, tyvärr ditt barn klarar inte målen. Och en å annan smyghöjs nog med. Inte för att jag är någon betygsivrare. Men ska vi ha betygssystem så det bygga på andra kritier än att det är en viktig del i skolans marknadsföring. Och i en ekonomisk kris där många av de kommunala skolorna kommer få minskade anslag och kommer att säga upp lärare.

Ibland blir jag så trött på männskligheten

vi kan sitta hemma i stugorna och spekulera i att politiker gottar åt sig de gottaste för skattbetalarnas pengar, att unga pojkar vill en enda sak med unga flickor och äldre kvinnor vill en enda sak med yngre pojkar....osv. Det är helt klart att det förekommer. Att det finns korn av sanning i det. Men det det är inte alltid hela sanningen och det kan vara helt fel.

Men att TV som visar en dokusåpa inte skildrar någon sanning om hur livet är på en Robinson Ö, då tror vi helt plötsligt att det som visar för oss är sant. Här kommer en nyhet för er som ser på Robinson och liknande. Det finns något som heter dramaturgi. Man kan lära sig mycket om man tittar på engelska deckare. Den de visar minst är mördaren/vinnaren.

Sen kan man ju bli upprörd för att man känner sig lurad. Se det som skicklighet av de som gör programmen. Fast liksom dåliga tv-deckare eller såpor så kan det komma för plötsligt. Ledtrådar vill vi ha. För vi människor söker mönster för att få förklaring på oförklariga händerlser. En del hävdar att det är på det sättet maänniskan har skapat religioner.

Aftonbladet hävdar nu att de som gör programmet tagit åt sig kritiken och tittar på att tittarna ska få mer makt. Det som händer är att dramaturgin förändras, så att vi röstar på de egenskaper som regissören väljer att visa. Skillnad? Hårfin.

Rädda hyresrätten

Hur ska folk t ex ungdomar, arbetlösa, låginkomstagare, ensamstående föräldrar bo? Vart har solidariteten tagit vägen, är du beredd att hysa in din gamla mamma, vuxna barn, kusinen?

Skriv på namninsamlingen.

Protest mot överenskommelsen mellan Hyresgästföreningen och SABO om nytt system för hyressättning och för allmännyttan

Nätverket Rädda Hyresrätten sprider ett upprop som man skickar till Hyresgästföreningens förbundsstyrelse. Lokala Hyresgästföreningar antar uppropet, förankra det gärna i din LH, och även andra organisationer. Läs mer på www.hyresratten.blogspot.com Här kan du även skriva på som enskild. Förslaget till ny hyressättning innebär i korthet bland annat följande: Att regeln om att allmännyttan ska drivas med självkostnad avskaffas. De kommunala bostadsbolagen föreslås istället agera affärsmässigt. Att allmännyttans hyresnormerande roll avskaffas. Konsekvenser av förslagen: • Väsentligt höjda hyror framför allt i det äldre beståndet • En stegvis uppsaxning av hyrorna då ett tydligt övre tak för hyrorna inte längre finns • Hyresskillnaderna kommer att öka, vilket leder till ökad boendesegregation • Hyresgästerna får en standardsänkning och trångboddheten kommer att öka. • Hyresgäster med måttliga och låga inkomster får svårt att ordna sin bostads-fråga. • Bostadsbidragen måste höjas, ifall ambitionen är att åtminstone i viss mån värna om låginkomsttagares boende. • Det blir en omfördelning av resurser från hyresgäster till fastighetsägarna • Hyresgäster riskerar att i högre grad än idag få bekosta kommunal verksam-het. • Ökad ombildning till bostadsrätter. Även de som föredrar hyresrätt kan känna sig tvingade att ombilda till bostadsrätt för att undvika hyreshöjningar. • Hyresrättens förutsättningar försämras ytterligare jämfört med andra upplåtelseformer Vi kräver att förslaget från Hyresgästföreningen och SABO omprövas och att: • Allmännyttans hyresnormerande roll blir kvar. • Allmännyttan undantas från reglerna om marknadsstyrning och behåller regler-na om självkostnad, eftersom allmännyttan har en viktig roll att spela för att ga-rantera alla rätten till ett bra boende, och som ett instrument för en god sam-hällsutveckling. • Ett hyressättningssystem tas fram som garanterar rimliga hyror och hyresgäs-ternas besittningsskydd i praktiken. • Hyresgästföreningen samråder med sina medlemmar och förtroendevalda, för att ta fram ett nytt förslag till hyressättningssystem som har brett stöd i orga-nisationen. • Det nya förslag som tas fram innehåller en analys av konsekvenserna för olika grupper och för samhället i stort.

Du driver mig tillvansinne - att få relationer att överleva.

Psychology Today Magazine, Mar/Apr 2009 har nu en artikel Article ID: 4782

You're Driving Me Crazy! av Jay Dixit

1: "It's Deliberate"
2: Messiness
3: Feeling Unloved
4: Feeling Unappreciated
5: Feeling Controlled
6: Not Feeling Intimate
7: Flirting
8: Personality Conflict
9: Lack of Fairness
10: Criticism

Lite att fundera över. Jag återkommer.

Vem ska trösta knyttet?

Denna berättelse läste jag för första gången när jag själv fick barn och genomgick en svår tid. Även om den var bekant sen tidigare så gav den mig hopp. Om man inte har trösten hemma eller i sig själv, så får man söka.

Tove Jansson Vem ska trösta knyttet, kan du läsa här.

Som barn så saknade jag en skruttet. Visst mamma är mamma, och hon är bra är till mycket. Men inte alltid tröst. Och pappa var varannan helgspappa. Nog för att jag älskade pappa, men att ha till tröst. Nej. Den mesta tröstaren var nog mest mormor.

För vad är tröst?
Lyssna, och stärka?

Legitimerad psykolog Martin Forster ger råd i Svd.

Så blir du en bättre tröstare
Försök att lyssna med empati.Det betyder att spegla barnets känslor och visa att du vill förstå.
Förmedla att det är okej att visa jobbiga känslor. Försäkra dig om att du själv tycker det. Känner du något annat bör du närma dig din egen oro och rädsla inför detta.
Kom inte omedelbart med en ”lösning”. Det är att förringa barnet känslor. Bästa trösten är om man kan hjälpa barnet att själv hitta en lösning.
En tröstare behöver inte göra så mycket. Viktigast är att vara närvarande och medkännande. Våga stå kvar i det jobbiga, utan att följa impulsen att släta över.
Du kan upprepa vad barnet säger och ställa öppna frågor. Men var försiktig med frågan ”varför”, den kan upplevas som en anklagelse.
Överdriv inte tröstandet. Visar du för mycket egen oro smittar det av sig. Och ”att få tröst” kan omedvetet bli ett sätt för barnet att få uppmärksamhet. Vid mindre problem kan det vara bättre att distrahera barnet, få det att tänka på något annat.


Kamratpostens lista på var barn söker sin tröst
De här vill svenska barn tala med om de blir ledsna (procent):

Mamma 40,9
Kompis 24,2
Någon annan 11,7
Inte någon alls 10,9
Pappa 5,4

Artiklar
Svd 5/4 2009 Tröstande pappor mer älskade
Svd 10/10 2008 Även pappor måste väl kunna trösta
Svd5/10 2008 Svenska pappor får inte trösta

Kamratpostens Föräldraundersökning i pdf

Nu tror jag tröstandet inte har med kön att göra. Dock med kultur, erfarenheter, uppfostran och kunskaper. Just att det beror på kunskap och kanske insikt gör det ju möjligt för alla att bli bättre tröstare. Visst finns det lägen då det bara är att ta sig i kragen och bita igen. Som när man hjälper sitt barn med matteläxan och ska igenom lustiga formler. Går inte att tycka synd om då, många är de barn - även jag en gång i tiden - som nog sökt sympati för obegripliga formler så går hela kvällen och ingen läxa blir gjord.

Ser ingen riktig katastrof heller att pappor inte är världsbäst på att trösta. Det finns alltid någon som är bättre än någon annan. Dock kan man önska att alla, eller de flesta, är bra nog.

En liten lustig sak i undersökningen, som jag tror kan ha ett sammanhang. Barnen bråkar mest med mamma. Jag tror bråk och tröst kan höra ihop. Att bråka och lösa konflikter bidrar till att skapa förtroende.

En källa med erfarenheter, metoder och visdom Arbetskonflikt vid Göteborgs Universitet, här länk till deras "akutmottagning". Mycket i konflikter är mellanmänskliga och likartade oavsett om det familj, vänner, grannar eller kollegor.