Vem ska trösta knyttet?

Denna berättelse läste jag för första gången när jag själv fick barn och genomgick en svår tid. Även om den var bekant sen tidigare så gav den mig hopp. Om man inte har trösten hemma eller i sig själv, så får man söka.

Tove Jansson Vem ska trösta knyttet, kan du läsa här.

Som barn så saknade jag en skruttet. Visst mamma är mamma, och hon är bra är till mycket. Men inte alltid tröst. Och pappa var varannan helgspappa. Nog för att jag älskade pappa, men att ha till tröst. Nej. Den mesta tröstaren var nog mest mormor.

För vad är tröst?
Lyssna, och stärka?

Legitimerad psykolog Martin Forster ger råd i Svd.

Så blir du en bättre tröstare
Försök att lyssna med empati.Det betyder att spegla barnets känslor och visa att du vill förstå.
Förmedla att det är okej att visa jobbiga känslor. Försäkra dig om att du själv tycker det. Känner du något annat bör du närma dig din egen oro och rädsla inför detta.
Kom inte omedelbart med en ”lösning”. Det är att förringa barnet känslor. Bästa trösten är om man kan hjälpa barnet att själv hitta en lösning.
En tröstare behöver inte göra så mycket. Viktigast är att vara närvarande och medkännande. Våga stå kvar i det jobbiga, utan att följa impulsen att släta över.
Du kan upprepa vad barnet säger och ställa öppna frågor. Men var försiktig med frågan ”varför”, den kan upplevas som en anklagelse.
Överdriv inte tröstandet. Visar du för mycket egen oro smittar det av sig. Och ”att få tröst” kan omedvetet bli ett sätt för barnet att få uppmärksamhet. Vid mindre problem kan det vara bättre att distrahera barnet, få det att tänka på något annat.


Kamratpostens lista på var barn söker sin tröst
De här vill svenska barn tala med om de blir ledsna (procent):

Mamma 40,9
Kompis 24,2
Någon annan 11,7
Inte någon alls 10,9
Pappa 5,4

Artiklar
Svd 5/4 2009 Tröstande pappor mer älskade
Svd 10/10 2008 Även pappor måste väl kunna trösta
Svd5/10 2008 Svenska pappor får inte trösta

Kamratpostens Föräldraundersökning i pdf

Nu tror jag tröstandet inte har med kön att göra. Dock med kultur, erfarenheter, uppfostran och kunskaper. Just att det beror på kunskap och kanske insikt gör det ju möjligt för alla att bli bättre tröstare. Visst finns det lägen då det bara är att ta sig i kragen och bita igen. Som när man hjälper sitt barn med matteläxan och ska igenom lustiga formler. Går inte att tycka synd om då, många är de barn - även jag en gång i tiden - som nog sökt sympati för obegripliga formler så går hela kvällen och ingen läxa blir gjord.

Ser ingen riktig katastrof heller att pappor inte är världsbäst på att trösta. Det finns alltid någon som är bättre än någon annan. Dock kan man önska att alla, eller de flesta, är bra nog.

En liten lustig sak i undersökningen, som jag tror kan ha ett sammanhang. Barnen bråkar mest med mamma. Jag tror bråk och tröst kan höra ihop. Att bråka och lösa konflikter bidrar till att skapa förtroende.

En källa med erfarenheter, metoder och visdom Arbetskonflikt vid Göteborgs Universitet, här länk till deras "akutmottagning". Mycket i konflikter är mellanmänskliga och likartade oavsett om det familj, vänner, grannar eller kollegor.