Kampen mot bitterheten

Var kommer alla bitterhet ifrån?

- Och vem är jag som bittert klagar på alla bittra människor?

Det känns som detta är sommarens ämne, för mig. Hur överlever jag mot all bitterhet? Tips, tack. Andra må få vara bittra. Tycker mest synd om det. Men det påverkar ju mig. Och kan inte hantera det. Jag blir bitter över alla bittra människor. Och de är tyvärr för många i min närhet för att jag ska kunna vända dem ryggen. Det skulle jag inte heller må bra av.

Och kära mamma hon som uppfostrat mig i att inte klaga, utan ta tag i saker. Påverka. Eller åtminstone försöka. Var är hon? Eländes elände är det. Och visst livet är ingen dans på rosor. Vi möts av våran otillräcklighet och andras med brustna förväntningar. Men varför ska det få styra våra liv? Så till den grad att det påverkar våra relationer och folk börjar undvika oss. Och det kommer inte någon stor brytning utan gradvis puttar man iväg folk. Bitterhet stinker. Fast man inte märker det själv. Men hur säger man stopp till bitterheten?

Nu säger jag inte att allt ska vara rosa tyg och guldpaljetter. Tvärtom. Problem måste ventileras, vändas och vridas på.

En vitamininjektion var dock Macus Birro på Allsång på skansen igår, samt Expressen idag. Så himmelskt bra.

Jag må inte vara Allsångens mest fanatiska tittare. Utan en slötittare som kan titta förbi. Men igår var Alexander Rybak med. Norska melodifestivalvinnaren. Och han verkar så genuint ödmjuk och bara glad. Och glada människor är uppiggande.

Och så dök Birro upp. Som gubben ur lådan. Och med besked. Tack. För ditt försvarstal för ödmjukheten och kärleken. DET behöver vi mera av. Jag behöver mera av det. Även om andra nog tycker jag har alldeles för mycket av den varan. Men kan man få förmycket av det? Jo kanske om man låter andras bitterhet äta upp en.

Så har du tips på hur jag hittar tillbaka till mig själv. Ett ställe inom mig där jag kan stå ut med andras bitterhet och inte bli likadan själv. För jag är desperat.