Blyga barn är inte alltid blyga
De (vi) har bara ett annat sätt att förhålla sig till gruppspel. Tror jag.
SvD har en artikelserie
”Det blyga barnet har ofta stenkoll”
Kan det vara så att den som har koll på andras sätt att agera, blir ett hot. Mot de som agerar utan att tänka, eller som känner sig så små så att de måste slåss för sin plats i rampljuset. Och därför blir blyghet eller den som står vid sidan av och tittar på när de andra slåss för uppmärksamhet, som känner att de inte behöver vara med i det spelet ett hot?
Uj så jag och dottern brottats med detta. Om fördomarna. Och inte alltid från de som är uttåtriktade själva utan andra blyga personer som inte har tagit sig tid att analysera och förstå sin del.
- Skolan: "Du måste prata mer"
- Pappa: "Hon säger ju inget. Kan hon prata"
Å jag då: Visst har vi arbetat med att hon inte ska gömma sig bakom mig, lite bekvämligheter att skjuta över saker på mig. Dottern är inte världens mest utåtagerande unge. Det är jag väl medveten om. Men blyg. Njaaaa absolut inte sjukligt blygt. Hon upplever själv inte att hon är blyg. Även om hon uppfattas så. Jag upplever henne inte heller som särskilt blyg.
Men hon behöver vissa saker för att göra sin stämma hörd.
- att hon känner att hon blir lyssnad på.
Senaste utvecklingssamtalet så var "tysthet på lektionerna" inte lika framträdande som det varit alla år hittils.
Orsakerna är om jag får spekulera.
Om hon känner ämnet är viktigt för henne personligt och värderingsmässigt som t ex miljöfrågor eller samhällsfrågor så pratar hon. Utan att ta hänsyn till om andra tycker likadant som henne. Är det blyghet? Det kan säkert upplevas som det.
Och visst kan tystnad eller hålla sig utanför vara ett sätt att inte riktigt ta ansvar eller lite snålt att dela med sig. Rent av kanske lite överlägsen attityd mot den övriga gruppen. Man vet ju själv iallafall vad som är rätt. Låter kanske elakt mot de blyga, men jag tillhör skaran själv så jag vågar skriva det. Och det kommer ofta efter man känner att man kanske inte duger för att man inte är med i kampen om uppmärksamheten. Uppmärksamhet för vadå?
Det är inget nytt fenomen heller. Mamma fick på 60-talet samtal med föreståndaren på dagis.
Puzzlan, vill inte leka med de andra små tjurarna. Hon sitter helst och läser en bok. Det var inte riktigt sant. Jag lekte. Men jag orkade inte slåss över gunghästen. De andra barnen gick hem tidigare och begrep inte att varför jag skulle kriga om en bara slutade i gråt. Och att ingen fick gunga. När de gick gungade jag. Målorienterad, snarare än att ha en sak för för att bevisa min rang i en grupp? Men det sociala var och så klart inte oviktigt. Visst har jag behov av att synas. Annars skulle jag nog inte finnas här. Kanske för att bevisa att jag inte är så blyg som somliga kanske tror.
Visst önskar jag att dottern var lite mer utåtriktad. För hennes egen skull och för att blyghet är något som ses som negativt av samhället. Lite mer nyfiken på att ta för sig. Men både hennes pappa och jag räknas till de blygas skara. Så hon har inte generna med sig. Men finns intresset att synas kan vissa av oss ställa oss på scenen. Trots att vi kan må fysiskt dåligt av att göra det.
Tillbaka till skolan. När väl dottern säger något är det VÄLDIGT bra. Känner jag igen det eller? Hon har förmågan att analysera och gör det. Bara att hon inte delger det. Bara att det är för sällan. Tror det är en del av frustrationen från vissa av läraran. Att läraren inte har förmågan att skapa det klimat där dottern och andra blyga inte kommer fram med sina funderingar och kunskaper. Trots att de vet hon har dem. Då blir det dotterns "fel".
Sen har dottern tyvärr tystnaden som överlevnadsstrategi. Särskilt då om hon känner sig osäker. Men det är lika fel på den egenskapen som att göra sin röst hörd. Fast oftast är det bara den som skriker högst som får hjälp. Tyvärr.
Sen är det ju bra om vi blyga lär teoretisk om att vi är sociala varelser och få förståelsen varför vissa har sådant behov av att bråka om skitsaker. Särskilt som andra heller klassar blyghet som något negativt utan att se fördelar med människor som inte måste visa sig i diverse dokusåpor utan använder sin tid åt att t ex skriva, måla eller forska. Eller varför inte skapa kläder. Som Giorgio Armani som beskrivs som blyg. Men som framhärdar det som en god egenskap. Blyga personer arbetar bättre och mer fokuserat. Om det nu är sant? Det stämmer säkert på honom.
