Lycka och vägen dit

Titti Holmer har skrivit bok om många vägar att hitta lyckan. 56 olika tekniker. Någon ska väl lyckas? Jag VET att det först och främst handlar om inställning. Men ändå svårt. Jag är nog som hennes patienter. Vad vill du? Vara glad. Nu är jag nog en rätt glad person. Inte direkt överlyclig. Vardagslycklig. Har mest denna sommar varit grymt frustrerad på alla frustrerade runt omkring mig.

Kanske har jag fel saker i huvudet som gör mig glad. Just nu är det mest prestationsånges som gnager i mig att jag inte gör det jag ska och kommer längre bortt från känslan av lycka. Det skit. Sen är det frustrerande att ju gladare jag är mednjutandet av lyckostunder. Desto djupare känns det emellan. ibland känns det bättre när allt är jämngrått. Nä, nu överdriver jag. Livet är mer än överlevnad. Det ska levas också. Njut mera! Eller mitt stående nyårslöfte: ha kul! Vilket inte bara handlar om att bara göra roliga saker utan njuta av det som kanske är tråkigt med.

Quick-fix för lyckokänslan från Metro

6 vägar till större lycka

1. Notera tre positiva saker om dagen (varje kväll). Tänk igenom din dag: Har jag varit lycklig/mått bra någon gång i dag? När och hur kändes det?

2. Sätt upp mål och arbeta mot dem (med jämna mellanrum). Det är bra att generellt ha mål. Det kan vara allt från att få pelargonierna att blomma till något större.

3. Stanna upp och gör dig närvarande i ögonblick av lycka (varje dag, under dagen).

4. Om du pratar med en väninna och njuter av det så kan du lägga känslan på minnet. Nästa gång du gör samma sak så stannar du upp i det där njutbara ögonblicket.

5. Skriv om det bästa som kan hända (en gång
i veckan).

6. Skriv i 20 minuter om det bästa som skulle kunna hända dig. Du kan slänga papperet efteråt.

7. Poängen är att du sitter ner och tänker. Vår hjärna är programmerad för att vara förberedd på att det värsta kan hända. Vi behöver öva upp våra tankebanor på att tänka på det positiva.

8. Tänk på någonting du ser fram emot (dagligen).När du gör det frigörs dopamin i kroppen.

Från Metro idag

Har blivit med motionscykel

Stor som bara den. Och kändes väldigt avancerad.

Börjar lätt
Iforms träningsprogram nybörjare
http://iform.se/traning/traningsprogram/program-for-motionscykel-och-trappmaskin-nyborjare

Första passet avklarat! *pust*

för att sen gå över till lätt tränad
http://iform.se/traning/traningsprogram/program-for-motionscykel-och-trappmaskin-latt-tranad

och förhoppningsvis gå över till vältränad
http://iform.se/traning/traningsprogram/program-for-motionscykel-och-trappmaskin-valtranad

Acceptans

Lena skriver kolumn i SvD om acceptans och ska gifta sig med sin sambo, och pappershögarna.

Själv ska jag ta hand om mina. Nu kommer nog mina nära och kära alltid få leva med att öva acceptans, liksom jag får för det jag stör mig på.

Anna Kåver om acceptans i en artikel i SvD om sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig

Låter skitenkelt, men låt dig inte luras. Så fort du börjar känna dig stressad eller stöter på ett problem så kan gamla accepterade områden dyka upp igen. Så det gäller att ta hand om sig själv och sen inte acceptera allt. Se att man har val. Och inte förpesta sin omgivning eller leva för självdestruktivt med oaccepterade nojjor.

Du fattas mig...

Idag åker dotra till sin pappa för semester och redan ekar det i mina öron, likt Mattias i Mattisborgen utbrister: "Han fattas mej så det skär i bröstet!"

Visserligen är det skönt med, kraven (egna och dotterns) minskar totalt, matdiskussionerna, tonårssovande och vändande på dygnet och tystnaden.

Men ångesten kommer med. När det är tyst. Och nya krav att nu kan jag ju göra allt det där jag skjuter upp för att ens barns krav (och egna som förälder) står högre i prioritet.

Nu tvivlar jag inte en sekund att dottern har det bra och kommer att ha det bra. Om inte än bättre. Då jag denna sommarperiod var tvungen att jobba. Och en av mina semesterveckor sammanfaller med då dottern är hos sin pappa och han får första tjing. Men om hon nu inte står ut, behöver tanka lite mamma så är jag ju inte längre bort än ett sms. Lite höstångest kom med. För när hon kommer hem igen så är det skoldags. Det som varit evigheter känns nu som om det står inför dörren.

Tills dess borde ju saker vara gjorda.
- sommarens skolprojekt solrosen borde växa två meter och blomma.
- engelska skulle ju tränas
- allt vi skulle röra på oss (nåväl det kommer hennes pappa råda bot på)
- andra böcker än fantasy skulle implementeras i dotterns läsande.

Och min egna kilometerlånga att göra lista som är så lång att jag vet inte ens var jag ska börja. Och då ingår MYCKET jobb, ledigt med en hel del social måsten - som jag ser fram emot med förstås.

Jenny Östergren skriver i Expressen om hur det är att vara skild förälder och sommar. Jag skulle skriva så mycket mer. Det finns många mer förbjudna känslor som dyker upp.

Nå jag önskar att resten blir sommaren blir underbar för dottern och pappas familj. Jag hoppas verkligen att de får knyta an till varandra. Då dottern känner att hon hängt löst, men ju äldre hon blir och känner att hon kan ta för sig genom att prata och berätta. Det är nog effektivare än att gå i skogen och gråta för sig själv.

Likväl så kommer hon att fattas mig. Men hon kommer ju tillbaka. Och i tanken är vi aldrig speciellt långt borta från varandra.

Kampen mot bitterheten

Var kommer alla bitterhet ifrån?

- Och vem är jag som bittert klagar på alla bittra människor?

Det känns som detta är sommarens ämne, för mig. Hur överlever jag mot all bitterhet? Tips, tack. Andra må få vara bittra. Tycker mest synd om det. Men det påverkar ju mig. Och kan inte hantera det. Jag blir bitter över alla bittra människor. Och de är tyvärr för många i min närhet för att jag ska kunna vända dem ryggen. Det skulle jag inte heller må bra av.

Och kära mamma hon som uppfostrat mig i att inte klaga, utan ta tag i saker. Påverka. Eller åtminstone försöka. Var är hon? Eländes elände är det. Och visst livet är ingen dans på rosor. Vi möts av våran otillräcklighet och andras med brustna förväntningar. Men varför ska det få styra våra liv? Så till den grad att det påverkar våra relationer och folk börjar undvika oss. Och det kommer inte någon stor brytning utan gradvis puttar man iväg folk. Bitterhet stinker. Fast man inte märker det själv. Men hur säger man stopp till bitterheten?

Nu säger jag inte att allt ska vara rosa tyg och guldpaljetter. Tvärtom. Problem måste ventileras, vändas och vridas på.

En vitamininjektion var dock Macus Birro på Allsång på skansen igår, samt Expressen idag. Så himmelskt bra.

Jag må inte vara Allsångens mest fanatiska tittare. Utan en slötittare som kan titta förbi. Men igår var Alexander Rybak med. Norska melodifestivalvinnaren. Och han verkar så genuint ödmjuk och bara glad. Och glada människor är uppiggande.

Och så dök Birro upp. Som gubben ur lådan. Och med besked. Tack. För ditt försvarstal för ödmjukheten och kärleken. DET behöver vi mera av. Jag behöver mera av det. Även om andra nog tycker jag har alldeles för mycket av den varan. Men kan man få förmycket av det? Jo kanske om man låter andras bitterhet äta upp en.

Så har du tips på hur jag hittar tillbaka till mig själv. Ett ställe inom mig där jag kan stå ut med andras bitterhet och inte bli likadan själv. För jag är desperat.