Du fattas mig...

Idag åker dotra till sin pappa för semester och redan ekar det i mina öron, likt Mattias i Mattisborgen utbrister: "Han fattas mej så det skär i bröstet!"

Visserligen är det skönt med, kraven (egna och dotterns) minskar totalt, matdiskussionerna, tonårssovande och vändande på dygnet och tystnaden.

Men ångesten kommer med. När det är tyst. Och nya krav att nu kan jag ju göra allt det där jag skjuter upp för att ens barns krav (och egna som förälder) står högre i prioritet.

Nu tvivlar jag inte en sekund att dottern har det bra och kommer att ha det bra. Om inte än bättre. Då jag denna sommarperiod var tvungen att jobba. Och en av mina semesterveckor sammanfaller med då dottern är hos sin pappa och han får första tjing. Men om hon nu inte står ut, behöver tanka lite mamma så är jag ju inte längre bort än ett sms. Lite höstångest kom med. För när hon kommer hem igen så är det skoldags. Det som varit evigheter känns nu som om det står inför dörren.

Tills dess borde ju saker vara gjorda.
- sommarens skolprojekt solrosen borde växa två meter och blomma.
- engelska skulle ju tränas
- allt vi skulle röra på oss (nåväl det kommer hennes pappa råda bot på)
- andra böcker än fantasy skulle implementeras i dotterns läsande.

Och min egna kilometerlånga att göra lista som är så lång att jag vet inte ens var jag ska börja. Och då ingår MYCKET jobb, ledigt med en hel del social måsten - som jag ser fram emot med förstås.

Jenny Östergren skriver i Expressen om hur det är att vara skild förälder och sommar. Jag skulle skriva så mycket mer. Det finns många mer förbjudna känslor som dyker upp.

Nå jag önskar att resten blir sommaren blir underbar för dottern och pappas familj. Jag hoppas verkligen att de får knyta an till varandra. Då dottern känner att hon hängt löst, men ju äldre hon blir och känner att hon kan ta för sig genom att prata och berätta. Det är nog effektivare än att gå i skogen och gråta för sig själv.

Likväl så kommer hon att fattas mig. Men hon kommer ju tillbaka. Och i tanken är vi aldrig speciellt långt borta från varandra.

Kampen mot bitterheten

Var kommer alla bitterhet ifrån?

- Och vem är jag som bittert klagar på alla bittra människor?

Det känns som detta är sommarens ämne, för mig. Hur överlever jag mot all bitterhet? Tips, tack. Andra må få vara bittra. Tycker mest synd om det. Men det påverkar ju mig. Och kan inte hantera det. Jag blir bitter över alla bittra människor. Och de är tyvärr för många i min närhet för att jag ska kunna vända dem ryggen. Det skulle jag inte heller må bra av.

Och kära mamma hon som uppfostrat mig i att inte klaga, utan ta tag i saker. Påverka. Eller åtminstone försöka. Var är hon? Eländes elände är det. Och visst livet är ingen dans på rosor. Vi möts av våran otillräcklighet och andras med brustna förväntningar. Men varför ska det få styra våra liv? Så till den grad att det påverkar våra relationer och folk börjar undvika oss. Och det kommer inte någon stor brytning utan gradvis puttar man iväg folk. Bitterhet stinker. Fast man inte märker det själv. Men hur säger man stopp till bitterheten?

Nu säger jag inte att allt ska vara rosa tyg och guldpaljetter. Tvärtom. Problem måste ventileras, vändas och vridas på.

En vitamininjektion var dock Macus Birro på Allsång på skansen igår, samt Expressen idag. Så himmelskt bra.

Jag må inte vara Allsångens mest fanatiska tittare. Utan en slötittare som kan titta förbi. Men igår var Alexander Rybak med. Norska melodifestivalvinnaren. Och han verkar så genuint ödmjuk och bara glad. Och glada människor är uppiggande.

Och så dök Birro upp. Som gubben ur lådan. Och med besked. Tack. För ditt försvarstal för ödmjukheten och kärleken. DET behöver vi mera av. Jag behöver mera av det. Även om andra nog tycker jag har alldeles för mycket av den varan. Men kan man få förmycket av det? Jo kanske om man låter andras bitterhet äta upp en.

Så har du tips på hur jag hittar tillbaka till mig själv. Ett ställe inom mig där jag kan stå ut med andras bitterhet och inte bli likadan själv. För jag är desperat.

Men oj då?

Bra sex ger bättre jobb, skriver DN.

Tidningen Du & Jobbet skriver istället Bra sexliv dämpar jobbstressen.

Det är Ann-Christine Andersson Arntén som disputerar och försvarar sin avhandling med titeln: Partnership Relation Quality modulates the effects of Work-stress on health fredagen den 5 juni kl 09.30 i sal F1. Göteborgs universitet.

Det känns ju inte som någon stor nyhet. Sex, beröring och att vi mår bra gör att vi klarar stress bättre. Borde vara tvärt om med.

Fast är det väldigt jobbigt på jobbet så kanske man inte orkar med och känner att man räcker till för sex och beröring. Själv hoppas jag män kan få in i sin skalle att bara sex räcker inte för ett förhållande. Som tjej behövs mycket mer. Och är man mån om sin partner och sina egna behov i förlägningen så bjussar man på sig själv lite.

Önskar alla en stressfri sommar!

Lex Maria i skolan, vilken lärare vågar det?

DN skriver om
Bred uppslutning bakom lex Maria i skolan

Det har nog varit nog så svårt i sjukvården. Hur ska det inte vara då i skolans värld? Skolan är ju idag kraftigt konkurrensutsatt. Särskilt med minskade ålderskullar. Vilken lärare/eller annan personal går då ut och anmäler. Tror ni den personen blir långlivad på arbetsplatsen då? Trots att det är lovvärt.

Nu vet jag ju hur media är så när de drar upp snyft historier så kan det finnas sådant som vi inte vet. Resurser erbjudits men tackats nej till, missförstånd men oftast nog en massa okunskap. Nej TYVÄRR tror jag inte på detta inte inom det skolsystem som finns idag. Många lärare vågar inte ens vid utvecklingssamtalen säga klart. Nej, tyvärr ditt barn klarar inte målen. Och en å annan smyghöjs nog med. Inte för att jag är någon betygsivrare. Men ska vi ha betygssystem så det bygga på andra kritier än att det är en viktig del i skolans marknadsföring. Och i en ekonomisk kris där många av de kommunala skolorna kommer få minskade anslag och kommer att säga upp lärare.

Ibland blir jag så trött på männskligheten

vi kan sitta hemma i stugorna och spekulera i att politiker gottar åt sig de gottaste för skattbetalarnas pengar, att unga pojkar vill en enda sak med unga flickor och äldre kvinnor vill en enda sak med yngre pojkar....osv. Det är helt klart att det förekommer. Att det finns korn av sanning i det. Men det det är inte alltid hela sanningen och det kan vara helt fel.

Men att TV som visar en dokusåpa inte skildrar någon sanning om hur livet är på en Robinson Ö, då tror vi helt plötsligt att det som visar för oss är sant. Här kommer en nyhet för er som ser på Robinson och liknande. Det finns något som heter dramaturgi. Man kan lära sig mycket om man tittar på engelska deckare. Den de visar minst är mördaren/vinnaren.

Sen kan man ju bli upprörd för att man känner sig lurad. Se det som skicklighet av de som gör programmen. Fast liksom dåliga tv-deckare eller såpor så kan det komma för plötsligt. Ledtrådar vill vi ha. För vi människor söker mönster för att få förklaring på oförklariga händerlser. En del hävdar att det är på det sättet maänniskan har skapat religioner.

Aftonbladet hävdar nu att de som gör programmet tagit åt sig kritiken och tittar på att tittarna ska få mer makt. Det som händer är att dramaturgin förändras, så att vi röstar på de egenskaper som regissören väljer att visa. Skillnad? Hårfin.