Om det vore så enkelt

I Aftonbladet skriver debattören Lars Einar Engström om en väg till jämställdhet.

"Skilj dig och få ett jämställt liv"

Visst, för vissa blir det säkert ett "wake-up-call". För andra inte. För vissa fäder som är ansvarskännande innan, kan det till och med bli tvärt om.

Många, med mig, har nog varannan vecka. I teorin. Så fort det är något roligare på gång så åker blir det ingen vecka hos pappa. Visst kanske jag borde säga NEJ. Men vart ska barnet vara då? På gatan? För ändringar kommer typ när allt redan är bestämt och bokat samt. Så någon förhandlingsmån finns inte. Att barnet blir skitledsen och man som som förälder ägnar timmar åt att vara försvarsadvoka åt en som man själv blir besviken åt, där man dessutom bli misstrodd att baktala. Är sorgligt. Borde kanske bli arg. Som tur var växer barnet upp. Och kan önska hur hon själv vill ha det.

Det är min upplevelse av många män (absolut inte alla) att de finns för sina barn i mån av egen tid. Och det är många saker som står överst på listan. Och det är inte jämställdhet. Så skiljer man sig från dessa män så skaffar de sig gärna en ny hjälpreda i hemmet i form av en ny hustru som går in med liv och lust (när man älskar någon så hjälps man åt), tills hon ser att hon hamnar i fällan.

Man borde kanske prata och skriva kontrakt innan. För jag förstår inte riktigt varför man ska behöva skilja sig för att det ska bli jämställt. Även om många par som lever jämställt går åt skogen på den punkten när barnen födes.

Att många kvinnor vill vara hemma längre har jag förståelse för. Första månaderna är många bara en stor mjölkpump. Man behöver läka från förlossning, få homonnivåer rätt i kroppen och ge mat. Andra halvåret är mycket roligare. Då är man piggare själv. Barnet börjar röra sig och brukar vara en väldig charmig krabat. Trots att tandutveckling som gör våra små rätt gnälliga.

Nu tycker jag med att det vore obligatoriskt med att pappor är färldralediga. Beroende på situation. En del mammor är ensamstående redan från början, blivit det tidigt i barnens liv. Eller har en historik med våld och bråk i familjen. Där kanske det inte är önskvärt att ha en delaktig pappa. Tyvärr. Iallafall inte genomgången terapi och ändrat beteende.

Men visst fram för mer jämställt föräldraskap, och parförhållanden. Men det är skam tycker jag om man inte kan hjälpas åt innan. För skilsmässor har många andra konsekvenser. Och det är inte alls säkert det blir mer jämställt.

Den friske vill många saker, men den sjuke vill bara en...

...att vara FRISK.

För att vara sjuk måste du ofta vara mycket friskare, allertare och kunnigare än vad du behöver när du är frisk. Det är helt sjukt.

Som frisk äter du lite frukost efter en natts sömn, knatar(cyklar/bil/kommunalt) i väg till jobbet, gör ditt dagsverke, går hem, handlar, lagar middag, kanske motionerar lite, umgås med vänner, går ut och går med hunden. Men oj vad vi ojjar sig. Vilka hör man i samhället. De som är sjuka? Nej inte då.

Med värk blir livet ett annat. Och många lever med värk och lever som friska. Med hjälp av några storsäljare på apoteken. Men alla klarar inte det.

Har du så höga smärtor, att sömnen blir helt för störd, matenlusten försvinner, att handla blir ett h-e. Att det mest enkla blir att som att prestation i likhet med att bestiga Mount Everst (eller åtminstone Kebenekajse). Att därtill slå sig fram genom djungeln av byråkrati via läkare, försäkringskassor, arbetsförmedling. Ett av det svåraste jobben som finns är att vara arbetslös. Att vara sjuk är tufft det med. Va? är du sjuk...ska du ha vård med eller? (Jo jag vet att de finns underbara människor i vården och på arbetsförmedlingar och säkert på Försäkringskassan, men de verkar så stressade, molokna, trötta så det där medmännskliga glöms bort. Och det blir paragrafer, kontroll. Och de möter människor som lider och som nog är rätt uppmärksamhetskrävande men de(vi) är trots allt medmänniskor. Vad har vi för samhälle egentligen och vart är vi på väg? Ska nästa steg bli att den sjuke får hyra sig ett (privat) ombud som hjälper en. Ett yrke för rehabiliterade fd långtidssjukskriva som lyckats få vård, ersättningar, omställningsstöd. Eller ska vi tillbaka (där många andra länder har det ännu). Att sjuka får flytta in till släktingar (om man har några). De kanske kan arbeta lite med hushållsnära tjänster, bilda bolag och få betalt. Samtidgt som släkten kan göra skatteavdrag?

Det är klart att det verkar ju på en del undersökningar att ju friskostigare sjukskrivningsregler vi har, desto sjukare blir vi. Eller? Tror att det är en del i samhället. Jag har mycket oftare gått till jobbet sjuk än varit hemma när jag egentligen är frisk (aldrig). Jag har missat tagit utt vab-dagar när jag haft rätt till det. Var är vi i statistiken? För jag kan inte tänka mig att jag är unik. Och är statistiken rättvis. Vart tar de människor som ramlar ur statistiken. Ökade antalet hemlösa i Stockholm? Inneboende hos släktingar.

Vad kommer hända med all personal från arbetsförmedlingen som är långtidssjukskrivna. Ska de skriva in sig hos sin egen arbetsgivare? Efter vad jag förstått så står de för stora uppsägningar på arbetsförmedlingen, men den personalen kanske ska omskolas till att bli just jobbagenter för arbetslösa sjuka. Mest förundrad är jag folk inte blir förbannande. Är det samma sjuka som att tro att jag blir inte sjuk, jag är ovärderlig för mitt jobb. Glöm det! Den tiden är förbi. Nu förtiden gäller det att se om sitt hus. Bästa sättet är att gå samman. Som enskild har du tyvärr mycket svårare. Alla kan inte vara Erin Bronkovich.

Fast det är klart. Tänker man på tjuvskjutande norrlänningar som inte kan jobba i skogen länge, men jobbar svart med divers annat. Men hur många är sådana? Och självklart så kan ju inte en blind hjärnkirug jobba kvar, men kanske med andra uppgifter? Och ska de fåtalet som kanske utnyttjar systemet/-en, köper falska sjukintyg etc är de inte de som gör att vi får detta system. Finns det inget annat, eller andra sätt...

Tack för debattartikeln, innefrån Försäkringskassan i Aftonbladet. Förändringarna i sjukförsäkringen. Det ger mig hopp om människan. Och om media. Det har varit märkvärdigt tyst.

Jag uppmanar dig att ta dig till Mynttorget:
Saxat från resurs blog
Det kommer att vara program från kl 15 till 19.30. Vi kommer att informera om lagen, dess konsekvenser och sveken. Men trots det tunga temat kommer vi göra allt för att ändå hålla stämningen upp. Du som är drabbad kommer att känna stödet från hundratals, ja kanske tusentals andra! Du är inte ensam! Men det är viktigt att du kommer!

Program:
15.00 Handikapprörelsen " Sveriges sjukförsäkring är i fara"
(Talare: Töres Theorell, Lars Bagge,
Kia Mundebo, Jenny Fjell, Tomas Fager, Lena Nordquist, Pelle Kölhet)
17.00 RESURS och OMM presenterar Påskuppropet
17.30 LO Sabba inte sjukförsäkringen
18.25-19.30 RESURS/OMM Trampa inte på min kompis. Drabbade och deras företrädare framträder.
För ett mänskligare Sverige!



Vi ses!
..sen blir det raska steg till vårruset. Knäskadad som jag är. Och trott att jag skulle tränat innan till detta evenemang. Men det får bli avstampet istället! Ny knävänliga skor är inköpta. I panik = inte plånbloksvänligt.

Odla din lycka

Man kan lära sig att bli lycklig skriver DN
Lyckan är till stor del genetiskt programmerad. Men med lite övning går det att bli en lyckligare människa, visar ny forskning. Annika Nilsson har läst boken "The how of happiness" av Sonja Lyubomirsky och ny forsking från Timothy Bates vid universitetet i Edinburgh.


Några bra tips
Uttryck tacksamhet.
Odla optimism.
Gör snälla saker.
Vårda sociala relationer.
Utveckla strategier för att handskas med svårigheter.
Lär dig att förlåta.
Njut av livets glädjeämnen.
Sträva mot att uppnå dina mål.
Praktisera religion och andlighet.
Ta hand om din kropp.

Själv läser jag (eller släpar boken fram och tillbaka till jobbet i hopp att läsa) Lyckoformeln eller Vad vetenskapen kan lära oss om lycka av Stefan Klein. Jag återkommer. Spontatn känner jag att lite tid att läsa och ta hand om röran hemma skulle bidra till att jag skulle känna mig lyckligare. Men jag är absolut inte olycklig. En träff på restaurang med goda (och gamla) väninnor igår ger mig energi. Dotter var glad för hon hade ramlat över att de var allmän plantering i vårt lilla centrum. Och höra sin något tonårsbuttra dotter säga: - Mamma, det var faktiskt kul. Det ger mig lycka.

Det är synd om människorna!

och vi lever i en sjuk värld. Där vi gör oss sjukare än vad vi egentligen är. Inte alltid men ofta tror jag

Svd har en bokreflektion av Merete Mazzarellaartikel i ämnet - Ta en tablett mot blyghet. Lite rörig tycker jag artikeln är. Fast det kan ju bero på mig just nu, då medans jag håller på med alla all korrektur på försäkringsböcker och annat material om vårt sjukförsäkringssystem. Och de försämringar som står inför dörren. Inte konstigt med alla försämringar heller. Där vi kanske har en syn att vi kanske är så sjuka som våra ideal som inte tillåter att vara mänskliga heller.

Artikelförfattaren tycker jag dock raljerar lite över att vi alla nu äter lyckopiller. Och verkar ha gjort må dåligt/deppigt/blyghet till sjukdomar. Hon må ha andra erfarenheter. Jo jag kan med tycka att s k lyckopiller skrivs ut lite lättvindligt och inte med den ett omfattande reahbiliteringsprogram. För tabletterna hjälper inte om det inte är fel med seratoninbalansen, lika lite som Viagra inte hjälper om man inte alls känner lust. Dock är jag själaglad att det finns. Likaväl som insulin finns för diabetiker. Och lyckopiller ger sällan någon lyckokänsla utan fungerar mer som en flytväst när man känner att man är ute på alldeles för djupt vatten på ett strmande hav och inte ser land någonstans.

Men liksom för många andra diagnoser hjälper sällan tabletter enbart. Det behövs mer. Som att se över sin livssituation, vid depression behövs en terapuet, motion, se över matvanor och förväntningar och krav. Och som det skrevs om härom veckan. Ett träningsprogram - individuellt utformat - att bearbeta och få hjälp med känslan bearbeta och få stöd i att inte bara lägga sig ner i sängen och "spela död". Var är förresten debatten om de barnen som drabbades av den formen stresssyndorm idag? Särskilt nu när debatten går hög om papperslösas rätt till sjukvård eller inte.

Nåväl, det finns guldkorn i artikeln väl värda att begrunda.

"Vi har helt enkelt fått ett nytt människoideal: ”Managern, entreprenören, säljaren och konsulten – en flexibel person med ledaregenskaper som kan övertyga och entusiasmera andra om vad det nu än vara månde – är ett mönster för den lyckade människan som spritt sig från den amerikanska kontinenten.” Det är ett människoideal som har sitt pris, konstaterar Svenaeus vidare: blyghet hör ju nämligen – väl att märka: i sina mindre handikappande former – ofta ihop med karaktärsegenskaper som anspråkslöshet, förmåga att lyssna och uppmärksamhet på andras behov. Jag tror att många av oss som har vänner som börjat äta antidepressiv medicin har uppfattat att de blir mind­re empatiska än förut. (En annan sak är ju sedan att också människor som går i psyko­analys kan bli våldsamt självupptagna – åtminstone för en tid.) Jag känner för övrigt flera som äter antidepressiv medicin och som uppfattar att de i någon mening är avskurna från sina känslor: en kvinna som miste sin bästa vän klagade över att hon inte kände det hon fann att det hade varit naturligt att känna, att hon var avskuren från sin sorg. På liknande sätt kan medicinerna beröva oss vår sprallighet – och vår förmåga att bli förälskade. Vill vi det?"

Till Merete har jag följande boktips:
Social fobi : att känna sig granskad och bortgjord av Anna Kåver

Klart att Social Fobi ökar när kravet blir att att vi ska vara otroligt utåtriktade. De flesta av oss kanske är normal extroverta eller introverta. I många situationer funkar vi alldeles utmärkt. Den vanligaste specifika fobin är att framträda inför t ex en klass. Många är de som vid de tillfällena tar någon typ av beta-blockera för att stänga av hjärtrusningen för att ha möjlighet att ens ställa sig framför en grupp. Även professionella skådespelare finns i denna grupp. Så det syns inte alltid utanpå. Anna Kåvers och Åsa Nilsonnes utmärkta böcker om DPT, framförallt älskar jag boktiteln Att leva ett liv, inte vinna ett krig : om acceptans . För det flesta av är ju blyghet något vi lever med. Och vi funkar. För vissa blir det rejäla handikapp. Fast det är ju stort när man kommit så långt att man accepterar sin egen blyghet. I en omvärld som inte gör det.

Om man går i terapi för sin blyghet och/eller depression så är det lite som att lära sig gå igen och få en balans mellan sig och andra. Jag skulle nog inte säga att en person som går i terapi är mer jagcentrerad än en person som lever under depression eller med grav ångest. Det om något styr andra. Och gör personer självcenterade. Många av dessa person har kanske dessutom en dålig självkänsla/självförtroende så de följt alla andra än sitt eget hjärta alldeles för länge. Så det är klart att när en person som kanske länge tjänat andra, börjar gå i terapi för att få balans så kan det upplevas väldigt obehagligt för omgivningen. Det blir drastiskt i vändningarna och terapueten/medicinen/sjukdomen får bli syndabocken.


Flodhästen på arbetsplatsen (och Vardagsrummet) av Tommy Hellsten. Beskriver utmärkt fem överlevnadsstragier som vi ofta tar till när vi kommer från en destruktiv hemmiljö (kommer någon från en bra hemmiljö???).

Kvinnors vrede - om självutplåning till självinsikt av Harriet Lerner. Finns tyvärr inte på svenska längre (kolla bibliotek). Skulle önska att den var lite mer könsneutral skriven med. Nu var det länge sen jag läste den. Min främsta lärdom från den boken. Är att ställa sig lite vid sidan av och fundera på frågan "Vems är problemet?". När t ex din mamma ringer och beklagar sig över din syster inte har gjort något åt henne. Det får en säkert att upplevas som lite kall för att man antar ett annat perspektiv.

För alla som inte orkar igenom tjocka boken Svåra samtal av Douglas Stone. Den är absolut inte dålig, men kanske lite väl detaljrik. För dig som känner att du har lite bråttom. Konsten att föra konstruktiva samtal vid konflikter från fantastiska webbplatsen Arbetskonflikt från Göteborgs universitet. Mycket bra för människor i depression och ångest, men jag tror även för dem som möter människor som har ångest/depression.

För alla som kastar ur sig begrepp som att jag är deppig. Snälla använd er av andra ord. För mig är depression en sjukdom. En dödlig en. Ja jag vet att det är en sinnesstämning när någon upplever motgångar - inre eller yttre. Men det de ord vi väljer att använda oss av till vardags förtar och ger upphov till att riktiga depressioner eller ångestsyndrom inte tas riktigt på allvar. Och det är något man kan ta sig i kragen och arbeta sig igenom. Om det vore så enkelt så skulle vi nog inte ha självmord. Eller så många pillerätare eller långa väntetider till terapi. För många är även de som inte medicinerar, eller vägrar terapi. Men depression och ångest går inte över för det. Då finns det ju andra mediciner. Akohol, droger eller missbruk av arbete, sex, städning eller alla de som bara tappar lusten till livet och sitter framför TVn med disken växer. De senare gör man nu till underhållning och visar städpatruller som kommer och hjälper dem att rensa i röran. Vilket gör att de förtalas. Hjälp där de borde fått hjälp långt innan. Det tragiska är att ingen av oss går in och hjälper våra medmänniskor. Vart har medmännskligheten tagit vägen. Vila av våra vardagshjältar skrivs det om. Vilka egenskaper är det som lyft fram. Skit i andra, var framåt, en entreprenör.....

Ja vad blir baksidan. För allt har en baksida. Eller?

Vill vi ha det så? Hur hittar vi vinna-vinna lösningar.

En sista bok om att leva med depression, även om man själv är en som har som proffession att hjälpa andra och hur nära anhöriga kan bli medberoende. Är Underströmmar av Martha Manning.

Räknar stegen

Jag har blivit med stegräknare.

Efter en vedervärdigt stilla vinter (även höst). På grund av trasslande knä, med tillhörande ryggont. Så vart det panik. Nu vart det uppenbart att förra årets kläder stramade betänkligt. Efter att ha ramlat förbi mamma och R förra veckan så blev jag inspirerad. R hade fått en stegräknare. Hmm, det har jag ju flera av....varav den jag fick på McDonlads låg i bokhyllan. Fyra år insåg jag att den legat där. Den var prydd med OS symboler. Förra OS. Det var då jag gjorde illa knäet senast vilket med fick till följd att vågen tog glädjueskutt uppåt.

Nåväl. Efter en underbar lördag på stan i lördags. Blev vi inregnade på Clas Ohlson. Det var iofs rätt bra för vi hade en del smått och gott som behövde inhandlas. Bland annat stegräknare, med överfallslarm. Nittionio riksdaler fattigare var ju inget att bråka om.

Så nu stegas det. Eller kör med en testperiod. Redan på lördagkvällen blev det 1500 steg bara på att springa mellan soffa och köket. På söndagen blev det över 16 000. Då hade jag förstås tvättstugan vilket kanske gav några extra steg. En av de få gånger jag kunde glädjas lite åt att jag har långt till tvättstugan.

Igår, måndag, blev det bara upp mot 6 000 steg. Men då var jag och hämtade cykeln jag köpte i söndags till dottern/mig. Så lägg till en cykeltur med mig som är totalt otränad. så är det typ 60 000 steg. Med tanke på att jag cyklade fel ett par gånger med. Nu får jag och dottern göra schema om cykeln. Tills jag lagat andra cykeln. Och införskaffat hjälmar.