Sällsynt grå novemberhelg

Minns hösten för ett par veckor sen med fikabesök och underbar promenad vid Lyran.

Pengar gör visst skillnad

Vad är det för tokig analys att pengar inte gör skillnad?

DN skriver Mer pengar ger inte resultat

På Sveriges Kommuner och Landstings sajt om rapporten står det dock följande:

"Rapporten Öppna jämförelser - Gymnasieskola 2008 visar att de kommuner som lyckas bäst kan ha såväl låga som höga kostnader.

– Pengar behövs, men det räcker inte för att åstadkomma bra resultat. Det tycks istället vara skolledningens och lärarens kompetens och engagemang som bäst kan förbättra skolans resultat, säger Håkan Sörman."

Lägg till andra undersökning som studievana hemma, mammors utbildningsnivå som motivator för ungdomar, krav som finns på att och hur man pluggar, samt hela kamratkretsens kultur kring studier. Sen möjlighet att få jobb efter gymnasiet.

Klart är ju att lärares motivationsnivå, skolledningarnas engagemang påverkar med. Pengar är inte allt. Undervisningsmetoder, ha lagom antal elever i klassen, och kunna anpassa undervisning i samspel med elever. Hela samhällets syn på undervisning att det (ska) löna sig påverkar med.

Det är många pusselbitar som ska passa för att vår ungdom ska kunna nå framgång senare i livet. Sen finns det stjärnor där gymnasieformen inte passar dem. Som det går alldeles utmärkt för och vars färdigheter väl behövda av samhället inte kommer till uttryck där. För att fostra bra gymnasieelever krävs även grundskolor som inte släpper igenom elever och fångar upp brister samt sätter in åtgärder tidigt. Oavsett vilka föräldrar barna har, var de lever och pengar i gymnasiet.

Ris

bästa riset jag har köpt. Kaalar super rice. Svårt att misslyckas med. Och gott - supergott.

Pappa finns inte mer

I DN häromdagen stod det om Agneta vars pappa tog sitt liv för femton år sen, och gav henne skulden. Fy. Det är i dagarna 17 år sen min pappa tog sitt liv och det har varit en hemsk resa. Knappt så jag överlevt den själv. Och då fick jag inte skulden av min pappa. Men som god dotter har jag genom åren tagit på skulden själv. En av pappas goda vänner satte mig som syndabock. Jag visste ju att pappa var deprimerad. Nu fick jag ett kärleksbrev av min pappa även om det kändes nästan som ett hån. Det var ingen kärleksfull handling. Artikeln väcker känslor eftersom min pappa tog livet av sig på liknande sätt som Agnetas. Jag slapp dock se honom själv. Jag hade gjort en efterlysning på honom, så det fick vara polisen som fann honom.

Men skulden, den skulden frågorna är många att bearbeta
- jag var själv rätt deprimerad när pappa tog sitt liv, men borde jag inte sökt stöd hos någon släkting istället för att hålla det för mig själv?
- borde jag berättat om en kollegas, kollega som strax innan? Glimten jag såg i min pappas ögon skrämmer mig fortfarande.
- borde jag ha framhärdat det möte han ställde in, och den dagen han antagligen tog livet av sig - 1 oktober 1991 - eller med efterlysning och försening av registrering av dödsbevis så det blev den 17 oktober på gravstenen?
- borde jag ha gjort honom mer delaktig i mitt liv?
- borde jag inte ha börjat vid Universitet och ha kännt att jag gled bort ifrån honom?
- borde jag ha sagt ja på att det skulle bli barnbarn, men jag i ett förhållande i gugning svarade ironiskt att det var tveksamt...

Känslorna sa en sak och huvudet något annat.

Det sorgliga är att vi nog aldrig stått varandra närmre än när det tog slut. Vi var på väg att skapa en vuxen relation och det var en spännande resa. Nu är ju min relation till pappa är ju inte slut för att han lever fysiskt. Lite ensidg men okomplicerad är den inte. Dock inte så intensiv längre. Även om han ständigt är närvarande.

Första året var värst. Fysisk smärta i bröstet hela tiden. Jag ville helst sitta i ett hörn med ett täcke över mig och inte finnas. Sen var det jämna plågor till tioårsdagen passerade. Eller rättare sagt livet överlevdes med studier, ett älskat barn, separation och ett käsnloliv som då blev i totalt kaos. Efter försök att undertrycka smärtan så länge. Ganska precis vid tiordagen var det som något släppte. Då lättade det litet. För då tillät jag mig blir ruskigt arg på honom. Så arg som jag skulle bli om någon annan mördat honom. Och jag sa det högt. Nära och kära har släppt för länge sen. Nya kärlekar i livet har kommit som inte har någon relation förutom att se min sorg och ilska. Relation till pappa är inte tvungen längre. jag måste inte undvika kyrkogården längre, jag måste inte heller gå dit.

Jag är på väg att ta tag i och köpa rara Sanna Hagmans bok. Pappa tog sitt liv.

Efter varit rätt fri från pappas död, så känns det som det börjar bli dags att bearbeta det igen. Inte bara med känslor utan lite mer med huvudet.



Pappa är saknad. Oerhört. Men samtidigt skulle livet nog inte vara enklare, snarare tvärtom. Den biten är faktiskt skönt att slippa. En stor sorg är att dottern inte får träffa honom. Och han henne.

Ta hand om er, och varandra. Självmord lättar ingen smärta. Smärtan flyttar bara till de nära och kära och den minskar inte.

Ur mitt mikroperspektiv

Så upplever jag att svenska skolan över lag blivit mycket bättre än det var på den tiden jag gick. På sjuttio- och åttiotalet. Inte allt, men mycket. Jag hade hellre gått i skolan idag. Och jag tror att dottern som numera går i sjuan kan mer om i stort sett allt än vad jag kunde när jag gick ut nian. Kan ju erkännas att hon har lättare för sig, en mamma och pappa som är välutbildade och lever i en annan socioekonomisk grupp än vad jag tillhörde.

Debattartikel i dagens DN tar idag det som jag ser som ett dilemma. Alla barn ska ha samma chans och förutsättningar i skolan. Det är möjligt att de inte har de. Ser man på statistiken så har alla det definitivt inte. Men jag undrar om det bara är skolans "fel". Även om skolor kan säkert göra mer. En hel del beror på värderingar bland skolans personal och vad de känner är möjligt och har resurser för. Styrs vi bara av självuppfyllande profetior?

Vad jag kan se det så finns det med en kultur bland unga grabbar att de klarar sig iallafall. Och de gör ju det. Statistiskt. Flickor har länge fått höra att om de överhuvud taget sak ta sig fram i livet så måste de plugga. Och de gör det. Inta alla men många.

Det ska inte spela någon roll vilken hemmiljö ett barn har. Men vi har olika överlevnadsstrategier. Det finns barn från miserabla familjer som ser det som en utväg. De lyfts sällan fram. De om några är förbilder. Mer förebilder en de som opererar sönder sig och pryder mediavärlden. Och det finns barn sönderpressade av föräldrars och omgivningskrav, med goda förutsättningar som inte mäktar med och gör sitt uppror genom att skita i studier. De på vår tid gamla "obs"-klasserna finns knappast längre. Trots att vad jag hört att det är fler barn med bokstavskombinationer som behöver ett annat stöd än vad en lärare mäktar med och har kunskaper för i ett "vanligt" klassrum.

Tre unga herrar lyftes ur dotterns klass i veckan. De ställde med en sådan oro så de tog all kraft från både eget och andras skolarbete och välmående. Jag är glad att mitt barn går i en skola som har den möjligheten och musklerna. Men ändå känns det som något saknas. De är inga elaka pojkar. Var och en för sig. Men de har fått en gruppkultur som är destruktiv. Är det bara skolans fel att det bildas destruktiva grupprocesser? Vad ger statistiken för bild. Om statistiken påvisar att tjejer pluggar och lyckas väl. Men att killar inte gör det, men klarar sig hyfsat ändå. Vad sänder det för signaler till både grabbarna, lärare, föräldrar och samhälle?