Det är synd om människorna

Under vintern har jag varit förundrad över all ytlighet i media. Bantning, Britney-skandaler och Bildts kavaj.

Men helt plötsligt verkar journalistkåren vaknat. Eller är det jag själv?

Jag borde vara glad. Men känslan blir som Stringberg uttryckte sig.

"Det är synd om människorna."

Maciej Zaremba ångar på i Dn om lärarhögskolan i dagens artikel är om Queer-teorin som verkar vara det enda politiskt korrekta sättet att tänka på lärarhögskolan. Men det låter som artikelförfattaren är oerhört kritisk till det. Men kanske framförallt ett synsätt där den som är kränkt har rätt. Och att det är den enskildes känsla som dominerar. Undrar om lärarhögskolan inte blandar ihop det. Var är diskussionen mellan moral/etik kontra juridik. De är sammankopplade, ibland översensstämmande och ibland inte. Det verkar vara en enda soppa så som det framställs i artikeln.

När jag läste på universitetet så ordnade vårt Ämnesråd en suverän föreläsnings serie på ämnet. För oss studenter som läste både juridik och beteendevetenskapliga ämnen. Det var ett par jätteviktiga föreläsningar. Kommer tyvärr inte ihåg vad han hette som just hade föreläsningen om skillnaden mellan moral/etik kontra juridik.

På ett sätt blir jag glad att många av våra blivande lärare är så idealistiska. För femton år sen så förstod flera av mina kursare inte värdet att diskutera jämställdhet (läste arbetsrätt). "Det är ju jämställt!" Jämställdare än tidigare, men inte jämställt. Inte ens idag. Femton år senare. När jag började var jag med oerhört idealistisk. Med rätta. Världen var rätt svart och liv och studietiden var en resa. Livet fick många nyanser. Där kom jag till universitet och skulle få svaren. Men jag lämnade med många fler frågor. Men ändå stärkt. För även om svaren uteblev, så öppnade studierna en ny värld. Mer svårtolkad men ändå klarare.

Genom morgontv kunde jag nog äntligen se vad det var det är när man inte når varandra med mohammedbilderna kontra rätten till fri publicering. Ena pratar äpplen och den andra pratar päron. På det sättet lär ingen lösning nås. Det är inte mot publiceringen som bilar står i brand. Utan känslan av maktlöshet och räknas som andra klassens medborgare.

Åter till artikeln: Att utgå från att alla par är hetrosexuella. Är det diskriminering? Min erfarenhet att det inte bara är vad man säger. Utan hur med, som spelar roll. Jag kan tycka att det är lite överdrivet att anmäla det första man gör. Vore det inte i första steg uppmärksamma läraren och/eller studenten att hur man uttrycker sig faktiskt spelar roll. Av artikeln framkommer det inte vad som faktiskt gjorts.

Reagerade vidare på att en av stunderna reagerat på uttrycket "lilla vän". Tycker jag är sunt. För det är nedsättande. Oftast.

Artikelförfattaren har höjts till skyarna. Jag undrar lite varför. De är rätt långa (där en del bloggare just kommerterar att de är långa, men väl värda och läsa) men enligt mig rätt färgade av artikelförfattarens åsikter eller starka funderingar. Jag tycker de inte alls ger några svar. Utan väcker fler frågor. Kanske ett underlag för en bok eller avhandling?

Fast jag har länge undrat över lärarhögskolan. Tycker man ska ha höga krav på en så viktig grupp som lärare. Nu hjälper det ju ofta inte att man har excellenta lärare. Min dotters lärare är helt suveräna efter vad jag kan bedöma. Klart att allt kan alltid bli bättre, men de är bra. Det krävs fler pusselbitar för att en lärare ska kunna uttöva sitt arbete med. En vettig skolorganisation, kringresurser, material osv. Många lärare har inte det idag.

Men efter att ha läst artikeln så verkar de behöva ett par föreläsningar och framförallt diskussioner av Berit Ås teori om härskartekniker . De tycker jag blivande lärare behöver känna till. Dels för att de kommer att möta det som personer och dels för att reflektera över det om hur man själv agerar.

Kanske sveriges elitlärare som är är i klass 9A i Johannesskolan i Malmö, bör kallas in till lärarhögskolan nästa termin?

Imorse så debatterades återigen kunde jag nog äntligen se vad det var det är när man inte når varandra med mohammedbilderna kontra rätten till fri publicering på morgontv. Ena pratar äpplen och den andra pratar päron. På det sättet lär ingen lösning nås. Det är inte mot publiceringen som bilar står i brand. Utan känslan av maktlöshet och räknas som andra klassens medborgare. Den enskilde konstnären som är där för att försvara sig och sina verk. Har ju ett halt annat perspektiv. Borde det inte vara politiker som är där och frågan vara hur för vi bukt med diskriminering av muslimer?

Den enskilde konstnären, ger uttryck och gör en bild/tolkning på sina känslor om islam och/eller hur de framställs i media. De visar en bild av extremister och terrorister som i Islams namn tar sig frihet att göra saker som inte är tillåtet enligt islam. Men vi (läs: media, västvärlden) jämställer gärna alla muslimer med dessa terrorister. Inte undra på att de känner sig kränkta. Med rätta kan jag tycka. Lika kränkta som vi kan (och får) känna oss, när de bränner svenska flaggan, ambassader, eller sätter enskilds egendom i brand eller ännu värre dödhotar etc. För här har vi faktiskt rätt att publicera bilder. Juridiskt. Sen är det olagligt att diskriminera och utöva rasism. Fast konstnären har inte fattat att hans bild som kanske vill visa på vilken bild vi har, blir ytterligare en kränkning. Att publicera en bild på mohammed är inte olagligt. I vårt land. Men att utöva rasism är. Så är det ett uttryck för rasism att publicera bilder på mohammed. Särskilt med bomber i turbanen. Är det rasism? Vad är det för bild som media målar upp för oss om kvinnor, muslimer, homosexuella, överviktiga, samer, psykiskt sjuka, unga etc?

Plats, ligg i korgen känns det som. Du ska inte tro att du är något.

Nå jag ÄR glad att debatten är uppe på bordet. För som min lärare i pedagogik uttryckte det. Det man inte kan beskriva, kan man inte heller förändra.

Feminist som skällsord

Ja fortsättning på föregående artikel. Angående att känna sig kränkt.

Per Ström är på hugget igen. I debattartikeln

”Kvinnor görs till offer”

Ingressen lyder: " Feminism som leder vilse. Tidningar och etermedier framställer kvinnor mer drabbade än de är och män blir oftast lyckligt lottade i rapporteringen. Men verkligheten ser inte ut så. Författaren Pär Ström har granskat fyra nyheter, som medier vänt upp och ned på för att kvinnor ska bli offer."

Som feminist blir jag minst lika upprörd när kvinnor frammålas som som offer, när det kanske är flest män som drabbas. Ta det våldet som män utövar mot varandra. Det är mycket större risk att pojkar blir brottsoffer (och förrövare) än flickor.

Förstår inte påhoppen mot feminister. Är det för att de upplevs som en homogen grupp och män inte är organiserade. Det finns ju många både kvinnor och män som feminister. Dvs som lyfter debatten och tar upp kvinnofridsbrott och diskriminering i arbetslivet. Det betyder ju inte att det finns tillfällen där män inte blir diskriminerade. Ta män inom barnomsorg t ex.

Och vad vill Per Ström egentligen. En maktkamp? Är vi inte fast i samma tragglande och fastnar i pajkastning mot varandra istället för att se varandras synvinklar och hitta ett samhälle som är hållbart för alla. Jag förstår att många män blir kränkta så som de ibland målas upp i media. Och kvinnor och barn som offer. Både som offer och som objekt.

Men är det verkligen feminister som skriver dessa rubriker? Är det inte journalister och/eller redigerare? Vad vill de? Vill de ha jämställdhet eller vill de sälja tidningar? Vem vinner på schablonartade stereotyper?

Mitt boktips till Per Ström är: Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Tycker den visar rätt tydligt att det båda könen är förlorare idag. Och många barn i relationen till sina pappor. Och pappor med. Och förhoppningsvis så kommer vi att skratta åt att det kunde ges ut en bok som Gunilla Bergströms Familjens projektledare säger upp sig

Bara för att det tradionnelt varit så och vår bild är både på oss själva och från andra att kvinnans är hemmets domän och arbetslivet/karriären männens. Så finns det många män som är familjens projektledare idag. Och många fler kvinnor idag som kanske tar karriären med större lust än familjeriet. Förhoppningsvis så blir vi mer sterotyper och blir mer mångfacetterade än vad som hittills getts utrymme åt. Även om det såklart ligger en trygghet i att ha en fast mall att gå efter. Även om man vantrivs i den roll man blivit tilldelad.

Och det kommer behövas mycket kommunikation när man träffar en ny partner. Vad vill man med sitt partnerval, hur vill man leva etc. men hur enkelt är det om kärleksbacillen drabbar oss och allt vett går ur knoppen?

Jag är kränkt

Läser artikeln Först kränkt vinner i Dagens Nyheter Maciej Zaremba. Om kränkta studenter på lärarhögskolan. Verkar som om lagen om likabehandling blivit ett vapen personer tar till när de blivit underkända. Inte så konstigt. Mer förvånande att man inte gör konsekvenseranalyser och ser både hot och möjligheter så fort vi gör något. Lite naivt.

Apråpå artikeln så är det klart det är ett problem om man ska undervisa i ett språk och har missat det grundläggande.

Det har dock alltid funnits personer som känts sig förfördelade och kränkta och tagit medel för att göra sig större än vad de är. Likaväl som de finns de som har dålig självkänsla och aldrig ser att de bidrar eller har ett syfte. På något sätt kan jag känna att det är sunt att man säger att man upplever sig kränkt (det är både en känsla och tillstånd). Många av oss blir kränkta dagligen men det är ofta så institutionaliserat att vi inte ser det. Rasism och stereotypa synsätt på kön, familj, bakgrund, utseende och sexuell läggning. Det finns. Frågan är väl mer om vad man orkar ta tag i. Eller tar man tag i saker när man först ser att man har något att vinna på det?

Dottern som är 13 år och är i värsta åldern där allt är kränkning - men egentligen ett uppvaknande och undrande till hur världen funkar och sunt ifrågasättande om varför det är som det är och funderingar hur det borde vara. Att ifrågasätta är sunt. Men att tro att man alltid har rätt är inte lätt. Vissa saker blir inte rätt heller även om det är rätt, förrän gruppen är övertygad att det är rätt. Vi är ju sociala varelser och ingår i ett sammanhang. Vad som är rätt och fel påverkas av en grupp. Men enskilda har ibland mer rätt en en grupp. Dock inte alltid.

Senaste veckans värsta kräkning här hemma har varit skolan, enligt dottern. När lärarna kommer på att barnen behöver något dagen efter. Säg gympakläder. Men barnet som har pappavecka har gympakläderna hos mamma. Alla bor inte nästgårds heller. Det kan vara papper som behöver skrivas på oxå. Orsaken är att lärarna utgår från en samhällsnorm att barn bor i ett hem, när halva klassen pendlar. Blir barnen kränkta? Nja. Oförstående och bekväma lärare. Att det krävs framförhållning. Men även vi föräldrar och barn behöver ju visa förståelse för skolan med. De har kanske trettio olika familjesystem att hålla reda på. Lärare är ju människor de med. Även om vi verkar tro att de är supermännsikor (en del lärare verkar nog tro det med tills de brakar igenom).

Sen möts jag av att Ni svenskar är ju så konflikträdda. Öhhhhhh. Jag kan nog tycka att svenskar har nog precis likamånga konflikter som alla andra människor i olika kulturer. Men att det kan ta sig olika uttryck, beroende på hur det ser ut. Hur man haft det hemma och lärt sig. Kan inte säga att mitt liv varit konfliktfritt. Tvärt om. Livet är fullt med konflikter. Där tillvägagångsätten sett rätt olika ut. Allt från undvikande, men även rättsliga åtgärder och t o m död. Om jag, vi vore konflikträdda så borde vara följden av om vore rädd för konflikter. Utåtagerande högröstade konflikter eller maktkamper ja. De har jag inte sett så många av. Där den starke ska böja sig för den som är starkast, mest högröstad de har jag inte sätt så många av. Konflikterna har varit mycket mer raffinerade eller hårda. Passar det inte så vänder man ryggen. Och pratar med alla utom med den man har konflikt med. Så rädsla att ta tag i och lösa konflikter, ja där kan jag skriva under. Så många nära och kära som slutar pratar med varandra. För missförstånd, små saker och väldigt mycket känslor om att man känner sig kränkt och orespekterad. Där man kanske inte sagt till.....

Jag upplever att du kränker mig när du säger/gör så.........

och bjuder in till ett samtal och hitta lösningar.

Så som dottern säger i varannan mening just nu till mig. Jag är glad att hon säger till och uttrycker vad hon tänker och känner. Det har jag kämpat med länge. Baksidan på myntet är att hon uttrycker att hon säger att jag kränker jag henne för allt. Från när jag väcker henne på morgonen, frågar om hon vill ha hjälp med läxan tills jag säger att det är sängdags. Nu när jag skriver hur jag upplever det. Så är det säkert en kränkning med.

Men dottern kan jag ta. Ibland iallafall. Jag kan sätta mig ned och få gehör för hur jag upplever det med. Och vi kan skratta åt oss själva. Men så är humor min överlevnadsstrategi. Att skratta åt eländet.

Sen finns det en tankeväckande boktitel. Kränkta människor samarbetar inte av Lena Nevander Friström (underbar människa och föredagshållare). Jag har bara tjuvläst den i affären, men med en trettonåring så är det nog hög tid att ta tag i att läsa den.

För jag upplever det så att så fort någon känner sig kränkt. Så gäller det att inte att gå i försvar. Om man nu inte söker konflikt. Man måste möta personen där den är. SE den. Ha ett samtal. Att prata fakta, vara logiskt osv är ett sätt MEN man måste prata på en annan nivå med. Och ha ett samtal ur andras eller sin egen synvinkel med.

Så man får utgå från att Lärarstudenterna får ju sin dröm krossad. Förlorar ansiktet mot vänner, familj och sin släkt. Det är klart de reagerar starkt. Särskilt kanske om man inte har jante hårt skriven på sig och reagerar med flykt. Om man känner sig diskriminerad kansk man dessutom reagerar hårdare än man skulle göra ifall det var en enskild händelse. Men när saker staplas på varandra. Så blir man rätthaverist. Inte för att det är kul. utan för att man vill bli sedd.

Var lite förvånad över att att artikeln handlade om lärarhögskolan. Med tanke på att lärarna som kommer jobba med tonåringar. De kommer möta exakt samma sak i sin vardag. Inte vara själv med elever. Tänka på varje stavelse. Möta elever som känner sig kränkta för diverse saker och tvingas släppa igenom elever för att man inte vill anklagas. Men dessa elever kanske varit så redan tidigare. Och har det som överlevnadsstrategi. Inte omöjligt. Nu kändes artikeln som om det var personer med annan kulturell bakgrund, sexuell läggning etc som använde sig av detta. Där tror jag det ligger ett problem. Fler har den strategien i att få till sig fördelar. Men det märker vi inte lika tydligt. För de passar för övrigt in i mainstream mallen. Svensk, familj osv.

Dramaqueens finns överallt. Även bland män.

Och varför är många nedsättande ord just kvinnliga ord?

Jag kan ju tycka att man inte borde tävla i vem som är mest kränkt, eller vem som kränker vem. På lärarhögskolan verkar de behöva en psykolog och inte jurister. Eller att båda har jurister och de möts i medling. Även om artikeln tar upp en av det mest grundläggande och problematiska i mellanmänskilga relationer så undrar jag om inte artikeln (i all välmening) är ytterligare en kränkning och en maktdemostration. En grundläggande dos om hur människor är och agerar tror jag skulle vara en bra kunskap att läsa och lära sig för lärare och alla andra. Kanske rent av att terapi skulle ingå som hos psykologer?

För övrigt så utan konflikter hade vi nog inga braskande rubriker i tidningen. Och vi människor skapar gäran konflikter när vi verkar ha tråkigt. Har vi inga egna större konflikter så gottar vi gärna oss i andras - och gör dem till våra egna.

Välj ett valfritt ämne:
Avbildning av Mohammed vs. pressfrihet.
Sjukskrivna vs. Försäkringskassan
Kändisar vs. press
Operasångaren vs. resten av världen

Fotograf

Ett tillägg till visitkortet (som jag inte har)?

En fredag sent var det panik på jobbet. Författaren ville inte godkänna förslaget på omslagsbilder. Formgivaren suckade. Och undrade var hon kunde hitta bilder.

*rassel i huvdet på mig*

Hade inte jag råkat ladda ut en del semesterbilder som hamnat på jobbdatorn? Leta, leta. Jo. Där var de. Båtarna.

- Kan dessa duga som nya skissbilder? undrade jag...

De var ju inte uppihejsan bra. Men de hade "något". En rätt annorlunda vinkel, kanske? Formgivaren lånade dem.

Nu är boken hos tryckeriet. Med min bild. Och jag är malligare än malligast.

Jag har jämt varit fascinerad av bilder. Och fotograferande. Kanske för att mamma fotade mycket och framkallade själv? Pappa var fotointresserad med. Och jag har ärvt kameror från de flesta tidsåldrar. Dock har jag aldrig bliit vän med systemkamror. Är jag för enkla kameror, men kunna manipulera lite. Men vill ta proffbilder. Det går inte alltid ihop. Nu är jag dock biten. Ska ta tag i fotograferandet. Det har ju aldrig varit så enkelt att öva. Man blir ju inte ruinerad av att ta massa skräpbilder med digitalkameran. Dock tar det tid. Tid jag inte har. Kan man få ett par timmar till per dygn?

Nostaligtripp

Ibland behöver man se bakåt, för att se nuet och orka se framåt.