Äntligen

Går det att blogga via telefonen. Nå kanske inte vilken som helst.

Ja vad gör vi nu?

Jag läser den norska författarinnan Anne Holts artikel i DN om de förfärligt tragiska angreppen den 22 juli i Norge.

Hon skriver om att en gång var han en ung gosse, som vilken som helst. Men sen har saker å ting påverkat honom till den grad att han viger nio år av sitt liv (och får sona i många år för det dessutom) ett brott som är bortom ens värsta mardröm. Och avslutar med det jag tror många undrar:

Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Och vad gör vi nu?

Ser nu att många håller på att demonisera attentatsmannen (jag klarar inte att skriva namnet) och för att även om jag ser att han är skyldig så likt många andra så är han resultatet av en kontex. Men likt Birger Thuresson tar i Tidningen Dagen tar upp tankekedjorna som får vissa att nästan rättfärdiga det absurda och som för mig låter helt orimliga, men som vissa måste upplevas som sanningar. Så undrar jag hur i all värden har de kommit fram till dessa tankekedjor och hur öppnar man för insikt, empati och dialog. Utan att själv traska i fällan.

Det är naturligt att vara arg, sorgeprocessen pågår. I den ingår både gränslös empati och hat. Och många andra känslor. Det kommer ta tid, innan vi ser vart vi landar. Jag hoppas så att empatin övervinner. Om det är något land det ska lyckas i så är det Norge tror jag.

Även Tankesmedjan Konflikt (tycker inte om namnet även om jag förstår det) tar upp att gärningsmannen är som Lasermannen och jämför de vindarna som var i Sverige då och som vi helt verkar glömt bort.

I bloggen Röda Berget tar upp en av lösningarna att vi måste bygga ett samhälle utan rädsla.

Hur bygger man ett sådant samhälle? Anne Holt vittnar om att fler marginaliseras i Norge, i Sverige vet vi hur det är men en borgerlig regering som rätt naivt, enligt mig, pratar om frihet men bygger reservat för de rika blir rika och de mindre lyckligt lottade är förtvivlade. Och sen kallar det morötter. Till och med åsnor är smartare. Utan rädsla tror jag inte det går att leva, men att vara rädd är inte farligt men att inte prata om sina rädslor och ingå som en del i ett större samhälle bygger fler rädslor.

I Jinge.se blogg och särskilt i kommentarsfältet skildras skiljelinjen mellan höger och vänster politik i inlägget om vi har en empatistörd statsminister med tanke på hans i stort sett totala frånvaro det senaste dagarna. (Tror inte Reinfeldt är empatistörd, men han är inte den jag skulle vilja ha med mig i en krissituation för jag tror han skulle ha större fokus på sig själv än att vara med att lösa en situation).

Nåväl, jag tar mig friheten att citera en av kommentatorerna

Wunder on 26 juli, 2011 at 15:31

Hmmmmmm … intressant observation. Behöver dock inte betyda att han är empatistörd. Han kanske bara har problem med att prata om dylikt. Men – du har ju helt rätt att det troligen är så att borgerliga politiker i gemen har mindre empati än socialistiska. Jag tror många går med i SSU och SAP för att de genuint vill hjälpa svaga i samhället – ett tecken på empati. En dylik empati kan ju vara hämmande när man skall ta beslut om effektiva åtgärder. Socialisternas vilja att hjälpa svaga leder ju till ett bidragsberoende. Borgarnas ”alla skall kunna klara sig själva” – attityd å andra sidan leder ju till personliga katastrofer. (puzzelbitars kursivering)

Med växande frustration så har jag upplevt att så fort man pratar om allmännas väl, att ett samhälle kan gå före individen, att vi hör ihop. T ex en skitsak för ett rikt samhälle som vårat att bevara allmännyttan. För de enskilda som behöver allmännyttan för att ha tak över huvud är detta en stor sak, eller för oss som tror idéen. Men vilket bemötande möter man inte av bostadsrättsivrare. Det är sorgligt. Jag är inte inne och skriver hos bostadsrätts organisationerna. Med sanning botas kapitalisten! eller dyligt. Även om jag kanske tycker att de borde läsa en bok som t ex Jämlikhetsanden (nu finns i pocket). Och kan småfnissa för det är så orimligt åt detta:



Nå skulle inte handla om bostäder, om inte boende vore så viktigt för oss och berör mig djupt. Och det är forumet jag möter rasistiska uttalanden. Som att invandrade, och nyinvandrade ska ha en chans att bo i allmänyttan. Med knappt några politiker som vill engagera sig i bostadsfrågan och kampen över att få någonstans att bo. Så kommer vi inte lösa utanförskapen. Med en borgerlig politik som inte har mer empati än gamla tiders fattigstuga och välgörenhetsdonationer (avdragsgilla förstås). Så vart är vi på väg?

Om det är egosimen som vinner så kommer vi alla att förlora.Och egoism växer gott av rädsla.

Så jag blev mycket förundrad över vad som gjorde att expressen och aftonbladet igår hade snarlika bilder på attentatsmatten på väg ut efter häktningsförhandlingen på framsidan, där ena bilden så hade han "röda ögon" andra inte. Tror inte det bara beror bättre fotograf. Och jag förstår inte varför man har behov av att demonisera någon ytterligare. Är det för att vi själva ska slippa ta ansvar? Och bygga på våra rädslor?

Att vissa inte har lärt sig något senaste dagarna...

Vi har genomlevt nyheter med den oerhörda tragedin i Norge sen i fredags strax efter kl 17. Jag har varit som fastnaglad framför TV, dator, Twitter, Facebook och bloggar.

Mycket ohyggligt som när jag läste Twitter nödropen från de norska AUF ungdomarna och Ali Esbati. Långt innan polisen ens kommit dit. Att sen följa hela händelsen och presskonferenserna med några döda till de ofantliga antalet dödade och sårade med engagerade, unga och ungdomarna. Extra rörd känner jag mig som f d politiskt aktiv själv, och med en tonåring som längtar efter att får vara med att påverka tillsammans med andra ungdomar.

Och sen att i samband med Jens Stoltenbergs tal på minnesgudstjänsten under söndagen verkligen blir berörd att det här är nationella trauman även är mångas personliga trauman och vittnesskildringar från överlevande såsom Prableen Kaurs vittnesmål.

Nu börjar analyserna komma.

Det må vara en ensam galenpanna. De som utför terrorister är galna. Särskilt om det är någon som är lik oss. Håller med Mustafa Can en terrorist är nog inte känslokallt utan tvärtom fylld av så starka känslor att det gå över all sans och vett. Förutom att vi nu försöker förstå och vi är många undrar hur just denna är skapt över vad det är som får en terrorist att bli en terrorist. Och hur går extremister går från ord till handling? Denne terrorist har ju hittat en del av sitt stödnätverk via internet.

Och frågorna kommer hur orden som sägs och idag oftare skrivs på internet skapar och stödjer det extrema. Ger det legitimitet. För många av oss vuxna. Vet att säga stopp när vi hör våra ungdomar säga både det ena eller andra som sägs så att vi hör.

När SÄPO säger att de inte vill ha ett övervakningssamhälle utan att du och jag, vi medborgare och vuxna måste ta vårt ansvar. Absolut. Men hur? Och utan att få ett angivarsamhälle.

Det är en sak att träffas och mötas, över generationsgränser och i olika grupper. När får vi tillfälle till det idag? Hela vår nuvarande kultur är målgruppsanpassad, delad i segment och marknadsanpassad.

Dt är en fråga som absolut behöver lyftas känner jag. Hur tar vi debatten på nätet? Det är på nätet vi samtalar, hittar likasinnade och våra motståndare. Delvis över åldersgränser. Internet blir viktigare för alla typer av aktioner, vilket även gör allt blir mer anonymt och samtidigt hårdare. Många av de nyanserna vi människor har går förlorade i skriven text jämfört med ett samtal öga till öga.

Internet är ändå bara ett redskap. När det vill sig väl ett väldigt bra redskap. Men hur använder vi det?

Inte ens vår kvartersblogg går fri från "påhopp". En blogg där vi som vill försvara vår rätt att bo i Stockholms Allmänytta. I ett bolag som byggt och ägt fastigheten i 60 år, först var det hot (möjlighet för vissa) om ombildning till bostadsrätt, och nu står vi inför försäljning till ett privat bolag (möjlighet för andra). Där vi iallafall idag står sida vid sida med f d bostadsrättsivrare i vårt område. Då många trots allt vill behålla allmännyttan då man ser att Stockholm som stad behöver utveckla allmännyttan inte avveckla den. Förutom att vi känner oss svikna av Stockholm stad, med styrande politiker i spetsen, som inte respekterar vi vi 1½ år innan hade en omröstning som klart utvisade att vi ville behålla allmännyttan. (Rättare sagt är att köpstämman inte vart beslutsmässig iofs). Så mycket för det vallöftet om valfrihet!

Och då träder de anonyma in som kör sina mantra som avslutas med "Med kunskap botas kommunisten!"

Enfaldigt upprepar de budskapet. Utan någon dialog som helst.

Så HUR tar man då debatten med de som inte vill föra en debatt? Som bara är ute att måla ut skräck (om det så är mot marxister, kommunister, muslimer, eller kristna...).

Vi har försökt föra ett samtal. Iallafall när de kommit in på våran "gård".

Vilka är det som uppenbarligen rätt medvetet går in på bloggar/tidningar/forum för att föra sin agenda utan samtal, som använder härskartekniker, är anonyma?

I min enfald, så trodde jag att förra veckans meningsutväxling skulle upphöra efter helgen fått sig någon tankeställare. Men idag fanns det nya inlägg med samma mantra.

Så hur gör man, censurerar eller envist låter sitt kommentarsfält hålla öppet så omvärlden får beskåda hur de skjuter i eget mål? Eller stöttar man då att det är tillåtet att bete sig som en idiot och det får efterföljare?

Mustafa Can i SvD När skräcken dövas med skräck

Vår gårdsblogg: Understensbloggen och senaste inlägget om hur drömboende

I hyresrättsforum finns de de som driver att Svenska Bostäder ska stänga dörren för invandrare, arbetslösa andra personer med svagare inkomster som många äldre pensionärer. Är det inte det man gör nu när man säljer ut över 1000 lägenheter till det privata. Och satsar på 122 lägenheter i Hammrbysjö stad istället. Jag vill inte måla upp skräckscenarier för Stockholms kommunfullmäktige som ska ta detta beslut i september. Jag ber bara alla att tänka efter vad är de det tar beslut om egentligen. Vem håller i taktpinnen och vilka resultat får det.

Tanken om Allmännyttan som något där religion, hudfärg, inkomst, utbildning inte spelar någon roll nedmonteras i en skrämmande fart. Där vi bygger murar spelar vi mörka krafterna i rakt i händerna. Tänk efter två och tre gånger innan politiska beslut tas, vad leder det här till, vill du ha ett sånt samhälle...

Och avslutningsvis så skriver jag som Jonas Gardell sa och twittrade:

Tänd gärna ett ljus men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva lågan måste brinna!

Det ständiga trätoämnet Tjej o. pojkläder

En mamma skrev i ett irriterat blogginlägg om att det skiljde flera cm i omfång mellan killkläder och tjejkläder. Valsade runt som en löpeld på FB igår.

Idag har de stora drakarna uppmärksammat inlägget. (DN och SvD

Från en som många gånger handlat killlkläder till den normalviktiga dottern, för att tjejkläder många gånger inte gått att komma i oavsett man köpt flera nummer för stort.

Och dagis genuskunskap var under all kritik. De hade inte ambition, vilja eller intresse att ta tag i att så fort man kom på morgonen så stod kompisarna och granskade vilken kjol/klänning dotra hade på sig. Klänning i all ära (jag har kjol idag) men det finns tillfällen det inte är bra. Räddningen var då Indiska som ofta hade lekvänliga tights med tunika. Och när jag var ung älskade jag deras herrskjortor. Nu har de bara damkläderna kvar. Synd. Jag saknar deras sköna barn och killkläder. Även om de har en del lustiga saker, så är de affären med mest sköna kläder. Man skulle nästan kunna tro att Indiska är hovleverantör till oss kvinnliga anställda. Hyfsade priser, sköna och mjuka med lite kul inslag.

Och som en kommentar i blogginlägget så kan man undra varför kläderna som råkat bli kvar i garderoben som är uppmärkta till i storlekar att M idag är lika med L för ett par år sedan. Inte växer väl kläderna av tvätt eller?

Nu mera är jag ju tonårsmamma. Behöver inte förfasa mig över barnavdelningarna. Har fullt upp med vuxenavdelningarna.

- skor, emellanåt tror jag att jag skulle blivit skodesigner. Skor som går att gå i och håller, samt är bekväma.
- eller bli chef på H&M och ta tag i konceptet Diveded. För vilka är de till för med största storleken 40. Kläder i storlekar för 12-14 åringar, modeller för 25-åringar ute på party. Nä.

Blyga barn är inte alltid blyga

De (vi) har bara ett annat sätt att förhålla sig till gruppspel. Tror jag.

SvD har en artikelserie
”Det blyga barnet har ofta stenkoll”

Kan det vara så att den som har koll på andras sätt att agera, blir ett hot. Mot de som agerar utan att tänka, eller som känner sig så små så att de måste slåss för sin plats i rampljuset. Och därför blir blyghet eller den som står vid sidan av och tittar på när de andra slåss för uppmärksamhet, som känner att de inte behöver vara med i det spelet ett hot?

Uj så jag och dottern brottats med detta. Om fördomarna. Och inte alltid från de som är uttåtriktade själva utan andra blyga personer som inte har tagit sig tid att analysera och förstå sin del.

- Skolan: "Du måste prata mer"
- Pappa: "Hon säger ju inget. Kan hon prata"

Å jag då: Visst har vi arbetat med att hon inte ska gömma sig bakom mig, lite bekvämligheter att skjuta över saker på mig. Dottern är inte världens mest utåtagerande unge. Det är jag väl medveten om. Men blyg. Njaaaa absolut inte sjukligt blygt. Hon upplever själv inte att hon är blyg. Även om hon uppfattas så. Jag upplever henne inte heller som särskilt blyg.

Men hon behöver vissa saker för att göra sin stämma hörd.
- att hon känner att hon blir lyssnad på.

Senaste utvecklingssamtalet så var "tysthet på lektionerna" inte lika framträdande som det varit alla år hittils.

Orsakerna är om jag får spekulera.

Om hon känner ämnet är viktigt för henne personligt och värderingsmässigt som t ex miljöfrågor eller samhällsfrågor så pratar hon. Utan att ta hänsyn till om andra tycker likadant som henne. Är det blyghet? Det kan säkert upplevas som det.

Och visst kan tystnad eller hålla sig utanför vara ett sätt att inte riktigt ta ansvar eller lite snålt att dela med sig. Rent av kanske lite överlägsen attityd mot den övriga gruppen. Man vet ju själv iallafall vad som är rätt. Låter kanske elakt mot de blyga, men jag tillhör skaran själv så jag vågar skriva det. Och det kommer ofta efter man känner att man kanske inte duger för att man inte är med i kampen om uppmärksamheten. Uppmärksamhet för vadå?

Det är inget nytt fenomen heller. Mamma fick på 60-talet samtal med föreståndaren på dagis.

Puzzlan, vill inte leka med de andra små tjurarna. Hon sitter helst och läser en bok. Det var inte riktigt sant. Jag lekte. Men jag orkade inte slåss över gunghästen. De andra barnen gick hem tidigare och begrep inte att varför jag skulle kriga om en bara slutade i gråt. Och att ingen fick gunga. När de gick gungade jag. Målorienterad, snarare än att ha en sak för för att bevisa min rang i en grupp? Men det sociala var och så klart inte oviktigt. Visst har jag behov av att synas. Annars skulle jag nog inte finnas här. Kanske för att bevisa att jag inte är så blyg som somliga kanske tror.

Visst önskar jag att dottern var lite mer utåtriktad. För hennes egen skull och för att blyghet är något som ses som negativt av samhället. Lite mer nyfiken på att ta för sig. Men både hennes pappa och jag räknas till de blygas skara. Så hon har inte generna med sig. Men finns intresset att synas kan vissa av oss ställa oss på scenen. Trots att vi kan må fysiskt dåligt av att göra det.

Tillbaka till skolan. När väl dottern säger något är det VÄLDIGT bra. Känner jag igen det eller? Hon har förmågan att analysera och gör det. Bara att hon inte delger det. Bara att det är för sällan. Tror det är en del av frustrationen från vissa av läraran. Att läraren inte har förmågan att skapa det klimat där dottern och andra blyga inte kommer fram med sina funderingar och kunskaper. Trots att de vet hon har dem. Då blir det dotterns "fel".

Sen har dottern tyvärr tystnaden som överlevnadsstrategi. Särskilt då om hon känner sig osäker. Men det är lika fel på den egenskapen som att göra sin röst hörd. Fast oftast är det bara den som skriker högst som får hjälp. Tyvärr.

Sen är det ju bra om vi blyga lär teoretisk om att vi är sociala varelser och få förståelsen varför vissa har sådant behov av att bråka om skitsaker. Särskilt som andra heller klassar blyghet som något negativt utan att se fördelar med människor som inte måste visa sig i diverse dokusåpor utan använder sin tid åt att t ex skriva, måla eller forska. Eller varför inte skapa kläder. Som Giorgio Armani som beskrivs som blyg. Men som framhärdar det som en god egenskap. Blyga personer arbetar bättre och mer fokuserat. Om det nu är sant? Det stämmer säkert på honom.