Puzzelbitar

Äntligen

2011-10-04T23:20:00.001+02:00

Går det att blogga via telefonen. Nå kanske inte vilken som helst.

Ja vad gör vi nu?

2011-07-27T17:45:00.003+02:00

Jag läser den norska författarinnan Anne Holts artikel i DN om de förfärligt tragiska angreppen den 22 juli i Norge.

Hon skriver om att en gång var han en ung gosse, som vilken som helst. Men sen har saker å ting påverkat honom till den grad att han viger nio år av sitt liv (och får sona i många år för det dessutom) ett brott som är bortom ens värsta mardröm. Och avslutar med det jag tror många undrar:

Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Och vad gör vi nu?

Ser nu att många håller på att demonisera attentatsmannen (jag klarar inte att skriva namnet) och för att även om jag ser att han är skyldig så likt många andra så är han resultatet av en kontex. Men likt Birger Thuresson tar i Tidningen Dagen tar upp tankekedjorna som får vissa att nästan rättfärdiga det absurda och som för mig låter helt orimliga, men som vissa måste upplevas som sanningar. Så undrar jag hur i all värden har de kommit fram till dessa tankekedjor och hur öppnar man för insikt, empati och dialog. Utan att själv traska i fällan.

Det är naturligt att vara arg, sorgeprocessen pågår. I den ingår både gränslös empati och hat. Och många andra känslor. Det kommer ta tid, innan vi ser vart vi landar. Jag hoppas så att empatin övervinner. Om det är något land det ska lyckas i så är det Norge tror jag.

Även Tankesmedjan Konflikt (tycker inte om namnet även om jag förstår det) tar upp att gärningsmannen är som Lasermannen och jämför de vindarna som var i Sverige då och som vi helt verkar glömt bort.

I bloggen Röda Berget tar upp en av lösningarna att vi måste bygga ett samhälle utan rädsla.

Hur bygger man ett sådant samhälle? Anne Holt vittnar om att fler marginaliseras i Norge, i Sverige vet vi hur det är men en borgerlig regering som rätt naivt, enligt mig, pratar om frihet men bygger reservat för de rika blir rika och de mindre lyckligt lottade är förtvivlade. Och sen kallar det morötter. Till och med åsnor är smartare. Utan rädsla tror jag inte det går att leva, men att vara rädd är inte farligt men att inte prata om sina rädslor och ingå som en del i ett större samhälle bygger fler rädslor.

I Jinge.se blogg och särskilt i kommentarsfältet skildras skiljelinjen mellan höger och vänster politik i inlägget om vi har en empatistörd statsminister med tanke på hans i stort sett totala frånvaro det senaste dagarna. (Tror inte Reinfeldt är empatistörd, men han är inte den jag skulle vilja ha med mig i en krissituation för jag tror han skulle ha större fokus på sig själv än att vara med att lösa en situation).

Nåväl, jag tar mig friheten att citera en av kommentatorerna

Wunder on 26 juli, 2011 at 15:31

Hmmmmmm … intressant observation. Behöver dock inte betyda att han är empatistörd. Han kanske bara har problem med att prata om dylikt. Men – du har ju helt rätt att det troligen är så att borgerliga politiker i gemen har mindre empati än socialistiska. Jag tror många går med i SSU och SAP för att de genuint vill hjälpa svaga i samhället – ett tecken på empati. En dylik empati kan ju vara hämmande när man skall ta beslut om effektiva åtgärder. Socialisternas vilja att hjälpa svaga leder ju till ett bidragsberoende. Borgarnas ”alla skall kunna klara sig själva” – attityd å andra sidan leder ju till personliga katastrofer. (puzzelbitars kursivering)

Med växande frustration så har jag upplevt att så fort man pratar om allmännas väl, att ett samhälle kan gå före individen, att vi hör ihop. T ex en skitsak för ett rikt samhälle som vårat att bevara allmännyttan. För de enskilda som behöver allmännyttan för att ha tak över huvud är detta en stor sak, eller för oss som tror idéen. Men vilket bemötande möter man inte av bostadsrättsivrare. Det är sorgligt. Jag är inte inne och skriver hos bostadsrätts organisationerna. Med sanning botas kapitalisten! eller dyligt. Även om jag kanske tycker att de borde läsa en bok som t ex Jämlikhetsanden (nu finns i pocket). Och kan småfnissa för det är så orimligt åt detta:

Nå skulle inte handla om bostäder, om inte boende vore så viktigt för oss och berör mig djupt. Och det är forumet jag möter rasistiska uttalanden. Som att invandrade, och nyinvandrade ska ha en chans att bo i allmänyttan. Med knappt några politiker som vill engagera sig i bostadsfrågan och kampen över att få någonstans att bo. Så kommer vi inte lösa utanförskapen. Med en borgerlig politik som inte har mer empati än gamla tiders fattigstuga och välgörenhetsdonationer (avdragsgilla förstås). Så vart är vi på väg?

Om det är egosimen som vinner så kommer vi alla att förlora.Och egoism växer gott av rädsla.

Så jag blev mycket förundrad över vad som gjorde att expressen och aftonbladet igår hade snarlika bilder på attentatsmatten på väg ut efter häktningsförhandlingen på framsidan, där ena bilden så hade han "röda ögon" andra inte. Tror inte det bara beror bättre fotograf. Och jag förstår inte varför man har behov av att demonisera någon ytterligare. Är det för att vi själva ska slippa ta ansvar? Och bygga på våra rädslor?

Att vissa inte har lärt sig något senaste dagarna...

2011-07-25T16:39:00.004+02:00

Vi har genomlevt nyheter med den oerhörda tragedin i Norge sen i fredags strax efter kl 17. Jag har varit som fastnaglad framför TV, dator, Twitter, Facebook och bloggar.

Mycket ohyggligt som när jag läste Twitter nödropen från de norska AUF ungdomarna och Ali Esbati. Långt innan polisen ens kommit dit. Att sen följa hela händelsen och presskonferenserna med några döda till de ofantliga antalet dödade och sårade med engagerade, unga och ungdomarna. Extra rörd känner jag mig som f d politiskt aktiv själv, och med en tonåring som längtar efter att får vara med att påverka tillsammans med andra ungdomar.

Och sen att i samband med Jens Stoltenbergs tal på minnesgudstjänsten under söndagen verkligen blir berörd att det här är nationella trauman även är mångas personliga trauman och vittnesskildringar från överlevande såsom Prableen Kaurs vittnesmål.

Nu börjar analyserna komma.

Det må vara en ensam galenpanna. De som utför terrorister är galna. Särskilt om det är någon som är lik oss. Håller med Mustafa Can en terrorist är nog inte känslokallt utan tvärtom fylld av så starka känslor att det gå över all sans och vett. Förutom att vi nu försöker förstå och vi är många undrar hur just denna är skapt över vad det är som får en terrorist att bli en terrorist. Och hur går extremister går från ord till handling? Denne terrorist har ju hittat en del av sitt stödnätverk via internet.

Och frågorna kommer hur orden som sägs och idag oftare skrivs på internet skapar och stödjer det extrema. Ger det legitimitet. För många av oss vuxna. Vet att säga stopp när vi hör våra ungdomar säga både det ena eller andra som sägs så att vi hör.

När SÄPO säger att de inte vill ha ett övervakningssamhälle utan att du och jag, vi medborgare och vuxna måste ta vårt ansvar. Absolut. Men hur? Och utan att få ett angivarsamhälle.

Det är en sak att träffas och mötas, över generationsgränser och i olika grupper. När får vi tillfälle till det idag? Hela vår nuvarande kultur är målgruppsanpassad, delad i segment och marknadsanpassad.

Dt är en fråga som absolut behöver lyftas känner jag. Hur tar vi debatten på nätet? Det är på nätet vi samtalar, hittar likasinnade och våra motståndare. Delvis över åldersgränser. Internet blir viktigare för alla typer av aktioner, vilket även gör allt blir mer anonymt och samtidigt hårdare. Många av de nyanserna vi människor har går förlorade i skriven text jämfört med ett samtal öga till öga.

Internet är ändå bara ett redskap. När det vill sig väl ett väldigt bra redskap. Men hur använder vi det?

Inte ens vår kvartersblogg går fri från "påhopp". En blogg där vi som vill försvara vår rätt att bo i Stockholms Allmänytta. I ett bolag som byggt och ägt fastigheten i 60 år, först var det hot (möjlighet för vissa) om ombildning till bostadsrätt, och nu står vi inför försäljning till ett privat bolag (möjlighet för andra). Där vi iallafall idag står sida vid sida med f d bostadsrättsivrare i vårt område. Då många trots allt vill behålla allmännyttan då man ser att Stockholm som stad behöver utveckla allmännyttan inte avveckla den. Förutom att vi känner oss svikna av Stockholm stad, med styrande politiker i spetsen, som inte respekterar vi vi 1½ år innan hade en omröstning som klart utvisade att vi ville behålla allmännyttan. (Rättare sagt är att köpstämman inte vart beslutsmässig iofs). Så mycket för det vallöftet om valfrihet!

Och då träder de anonyma in som kör sina mantra som avslutas med "Med kunskap botas kommunisten!"

Enfaldigt upprepar de budskapet. Utan någon dialog som helst.

Så HUR tar man då debatten med de som inte vill föra en debatt? Som bara är ute att måla ut skräck (om det så är mot marxister, kommunister, muslimer, eller kristna...).

Vi har försökt föra ett samtal. Iallafall när de kommit in på våran "gård".

Vilka är det som uppenbarligen rätt medvetet går in på bloggar/tidningar/forum för att föra sin agenda utan samtal, som använder härskartekniker, är anonyma?

I min enfald, så trodde jag att förra veckans meningsutväxling skulle upphöra efter helgen fått sig någon tankeställare. Men idag fanns det nya inlägg med samma mantra.

Så hur gör man, censurerar eller envist låter sitt kommentarsfält hålla öppet så omvärlden får beskåda hur de skjuter i eget mål? Eller stöttar man då att det är tillåtet att bete sig som en idiot och det får efterföljare?

Mustafa Can i SvD När skräcken dövas med skräck

Vår gårdsblogg: Understensbloggen och senaste inlägget om hur drömboende

I hyresrättsforum finns de de som driver att Svenska Bostäder ska stänga dörren för invandrare, arbetslösa andra personer med svagare inkomster som många äldre pensionärer. Är det inte det man gör nu när man säljer ut över 1000 lägenheter till det privata. Och satsar på 122 lägenheter i Hammrbysjö stad istället. Jag vill inte måla upp skräckscenarier för Stockholms kommunfullmäktige som ska ta detta beslut i september. Jag ber bara alla att tänka efter vad är de det tar beslut om egentligen. Vem håller i taktpinnen och vilka resultat får det.

Tanken om Allmännyttan som något där religion, hudfärg, inkomst, utbildning inte spelar någon roll nedmonteras i en skrämmande fart. Där vi bygger murar spelar vi mörka krafterna i rakt i händerna. Tänk efter två och tre gånger innan politiska beslut tas, vad leder det här till, vill du ha ett sånt samhälle...

Och avslutningsvis så skriver jag som Jonas Gardell sa och twittrade:

Tänd gärna ett ljus men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva lågan måste brinna!

Det ständiga trätoämnet Tjej o. pojkläder

2011-01-25T14:54:00.003+01:00

En mamma skrev i ett irriterat blogginlägg om att det skiljde flera cm i omfång mellan killkläder och tjejkläder. Valsade runt som en löpeld på FB igår.

Idag har de stora drakarna uppmärksammat inlägget. (DN och SvD

Från en som många gånger handlat killlkläder till den normalviktiga dottern, för att tjejkläder många gånger inte gått att komma i oavsett man köpt flera nummer för stort.

Och dagis genuskunskap var under all kritik. De hade inte ambition, vilja eller intresse att ta tag i att så fort man kom på morgonen så stod kompisarna och granskade vilken kjol/klänning dotra hade på sig. Klänning i all ära (jag har kjol idag) men det finns tillfällen det inte är bra. Räddningen var då Indiska som ofta hade lekvänliga tights med tunika. Och när jag var ung älskade jag deras herrskjortor. Nu har de bara damkläderna kvar. Synd. Jag saknar deras sköna barn och killkläder. Även om de har en del lustiga saker, så är de affären med mest sköna kläder. Man skulle nästan kunna tro att Indiska är hovleverantör till oss kvinnliga anställda. Hyfsade priser, sköna och mjuka med lite kul inslag.

Och som en kommentar i blogginlägget så kan man undra varför kläderna som råkat bli kvar i garderoben som är uppmärkta till i storlekar att M idag är lika med L för ett par år sedan. Inte växer väl kläderna av tvätt eller?

Nu mera är jag ju tonårsmamma. Behöver inte förfasa mig över barnavdelningarna. Har fullt upp med vuxenavdelningarna.

- skor, emellanåt tror jag att jag skulle blivit skodesigner. Skor som går att gå i och håller, samt är bekväma.
- eller bli chef på H&M och ta tag i konceptet Diveded. För vilka är de till för med största storleken 40. Kläder i storlekar för 12-14 åringar, modeller för 25-åringar ute på party. Nä.

Blyga barn är inte alltid blyga

2009-11-16T09:40:00.002+01:00

De (vi) har bara ett annat sätt att förhålla sig till gruppspel. Tror jag.

SvD har en artikelserie
”Det blyga barnet har ofta stenkoll”

Kan det vara så att den som har koll på andras sätt att agera, blir ett hot. Mot de som agerar utan att tänka, eller som känner sig så små så att de måste slåss för sin plats i rampljuset. Och därför blir blyghet eller den som står vid sidan av och tittar på när de andra slåss för uppmärksamhet, som känner att de inte behöver vara med i det spelet ett hot?

Uj så jag och dottern brottats med detta. Om fördomarna. Och inte alltid från de som är uttåtriktade själva utan andra blyga personer som inte har tagit sig tid att analysera och förstå sin del.

- Skolan: "Du måste prata mer"
- Pappa: "Hon säger ju inget. Kan hon prata"

Å jag då: Visst har vi arbetat med att hon inte ska gömma sig bakom mig, lite bekvämligheter att skjuta över saker på mig. Dottern är inte världens mest utåtagerande unge. Det är jag väl medveten om. Men blyg. Njaaaa absolut inte sjukligt blygt. Hon upplever själv inte att hon är blyg. Även om hon uppfattas så. Jag upplever henne inte heller som särskilt blyg.

Men hon behöver vissa saker för att göra sin stämma hörd.
- att hon känner att hon blir lyssnad på.

Senaste utvecklingssamtalet så var "tysthet på lektionerna" inte lika framträdande som det varit alla år hittils.

Orsakerna är om jag får spekulera.

Om hon känner ämnet är viktigt för henne personligt och värderingsmässigt som t ex miljöfrågor eller samhällsfrågor så pratar hon. Utan att ta hänsyn till om andra tycker likadant som henne. Är det blyghet? Det kan säkert upplevas som det.

Och visst kan tystnad eller hålla sig utanför vara ett sätt att inte riktigt ta ansvar eller lite snålt att dela med sig. Rent av kanske lite överlägsen attityd mot den övriga gruppen. Man vet ju själv iallafall vad som är rätt. Låter kanske elakt mot de blyga, men jag tillhör skaran själv så jag vågar skriva det. Och det kommer ofta efter man känner att man kanske inte duger för att man inte är med i kampen om uppmärksamheten. Uppmärksamhet för vadå?

Det är inget nytt fenomen heller. Mamma fick på 60-talet samtal med föreståndaren på dagis.

Puzzlan, vill inte leka med de andra små tjurarna. Hon sitter helst och läser en bok. Det var inte riktigt sant. Jag lekte. Men jag orkade inte slåss över gunghästen. De andra barnen gick hem tidigare och begrep inte att varför jag skulle kriga om en bara slutade i gråt. Och att ingen fick gunga. När de gick gungade jag. Målorienterad, snarare än att ha en sak för för att bevisa min rang i en grupp? Men det sociala var och så klart inte oviktigt. Visst har jag behov av att synas. Annars skulle jag nog inte finnas här. Kanske för att bevisa att jag inte är så blyg som somliga kanske tror.

Visst önskar jag att dottern var lite mer utåtriktad. För hennes egen skull och för att blyghet är något som ses som negativt av samhället. Lite mer nyfiken på att ta för sig. Men både hennes pappa och jag räknas till de blygas skara. Så hon har inte generna med sig. Men finns intresset att synas kan vissa av oss ställa oss på scenen. Trots att vi kan må fysiskt dåligt av att göra det.

Tillbaka till skolan. När väl dottern säger något är det VÄLDIGT bra. Känner jag igen det eller? Hon har förmågan att analysera och gör det. Bara att hon inte delger det. Bara att det är för sällan. Tror det är en del av frustrationen från vissa av läraran. Att läraren inte har förmågan att skapa det klimat där dottern och andra blyga inte kommer fram med sina funderingar och kunskaper. Trots att de vet hon har dem. Då blir det dotterns "fel".

Sen har dottern tyvärr tystnaden som överlevnadsstrategi. Särskilt då om hon känner sig osäker. Men det är lika fel på den egenskapen som att göra sin röst hörd. Fast oftast är det bara den som skriker högst som får hjälp. Tyvärr.

Sen är det ju bra om vi blyga lär teoretisk om att vi är sociala varelser och få förståelsen varför vissa har sådant behov av att bråka om skitsaker. Särskilt som andra heller klassar blyghet som något negativt utan att se fördelar med människor som inte måste visa sig i diverse dokusåpor utan använder sin tid åt att t ex skriva, måla eller forska. Eller varför inte skapa kläder. Som Giorgio Armani som beskrivs som blyg. Men som framhärdar det som en god egenskap. Blyga personer arbetar bättre och mer fokuserat. Om det nu är sant? Det stämmer säkert på honom.

Varför är vi lyckliga?

2009-09-25T13:02:00.002+02:00

Daniel Gilbert i en TED föreläsning.

I denna tid av lyckonojja och rus. Så gick jag ner mig totalt. Livet var mörkt. Jag stod och skrek i en bottenlös brunn efter en stege.

Då kom en av visdomarna från en av de som försökte rädda mig. "Vem har sagt att man SKA vara lycklig?"

"Nähe, ok kan gå med det inte ingår när man föds att man ska vara lycklig - vi ska väl mest försöka överleva. Men så mörkt som det är nu vill jag inte att det ska vara. Det gör bara ont".

"Du får backa bandet. Gå tillbaka gör det du gjort tidigare"

Så jag satte mig och tittade i en gammal almanacka. Med visdomsord och där stod det.

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus.

David Brax, nybliven filosofie dokter i Lund skriver att vi drivs av lidelse. Artikel i dagens nyheter ”Njutning viktigare än vi tror”.

Ja om vi inte har det minsta lust att överleva, så är det svårt att göra det. Eftersom vi inte gör saker helt automatiskt.

Kulturskillnader

2009-08-19T10:58:00.002+02:00

I en globaliserad värld. Sällan (läs i stort sett aldrig)jag chattar med asiater. Så jag hade ingen aning om de olika emiconerna.

som
Glad: västerlänningar :-) österlänningar (^_^)
Ledsen: västerlänningar :-( österlänningar (;_;) eller (T_T)
Förvånad: västerlänningar :-o österlänningar (o.o)

DN citerar en undersökning som presenteras i Current Biology om kulturella skillnader att läsa andra människor att det skiljer. Ingen direkt omfattande studie. Underlaget är 13 västerlänningar och 13 asiater. Men intressant ändå. Tror iofs på kulturella skillnader är starkare än biologin.

Tesen de kommit fram till är iallafall att västerlänningar ser på mun och ögon för att avgöra andra människors känslor, asiater har ögonfokus på munnen.

Cultural Confusions Show that Facial Expressions Are Not Universal

Säg att du älskar mig

2009-08-07T13:26:00.000+02:00

Riktigt bra inslag om Bekräftelse på radio Roschach

En som gör mig lycklig - Stefan Einhorn

2009-08-07T13:06:00.002+02:00

Lycka och vägen dit

2009-08-07T12:52:00.002+02:00

Titti Holmer har skrivit bok om många vägar att hitta lyckan. 56 olika tekniker. Någon ska väl lyckas? Jag VET att det först och främst handlar om inställning. Men ändå svårt. Jag är nog som hennes patienter. Vad vill du? Vara glad. Nu är jag nog en rätt glad person. Inte direkt överlyclig. Vardagslycklig. Har mest denna sommar varit grymt frustrerad på alla frustrerade runt omkring mig.

Kanske har jag fel saker i huvudet som gör mig glad. Just nu är det mest prestationsånges som gnager i mig att jag inte gör det jag ska och kommer längre bortt från känslan av lycka. Det skit. Sen är det frustrerande att ju gladare jag är mednjutandet av lyckostunder. Desto djupare känns det emellan. ibland känns det bättre när allt är jämngrått. Nä, nu överdriver jag. Livet är mer än överlevnad. Det ska levas också. Njut mera! Eller mitt stående nyårslöfte: ha kul! Vilket inte bara handlar om att bara göra roliga saker utan njuta av det som kanske är tråkigt med.

Quick-fix för lyckokänslan från Metro

6 vägar till större lycka

1. Notera tre positiva saker om dagen (varje kväll). Tänk igenom din dag: Har jag varit lycklig/mått bra någon gång i dag? När och hur kändes det?

2. Sätt upp mål och arbeta mot dem (med jämna mellanrum). Det är bra att generellt ha mål. Det kan vara allt från att få pelargonierna att blomma till något större.

3. Stanna upp och gör dig närvarande i ögonblick av lycka (varje dag, under dagen).

4. Om du pratar med en väninna och njuter av det så kan du lägga känslan på minnet. Nästa gång du gör samma sak så stannar du upp i det där njutbara ögonblicket.

5. Skriv om det bästa som kan hända (en gång
i veckan).

6. Skriv i 20 minuter om det bästa som skulle kunna hända dig. Du kan slänga papperet efteråt.

7. Poängen är att du sitter ner och tänker. Vår hjärna är programmerad för att vara förberedd på att det värsta kan hända. Vi behöver öva upp våra tankebanor på att tänka på det positiva.

8. Tänk på någonting du ser fram emot (dagligen).När du gör det frigörs dopamin i kroppen.

Från Metro idag

Har blivit med motionscykel

2009-08-04T20:32:00.002+02:00

Stor som bara den. Och kändes väldigt avancerad.

Börjar lätt
Iforms träningsprogram nybörjare
http://iform.se/traning/traningsprogram/program-for-motionscykel-och-trappmaskin-nyborjare

Första passet avklarat! *pust*

för att sen gå över till lätt tränad
http://iform.se/traning/traningsprogram/program-for-motionscykel-och-trappmaskin-latt-tranad

och förhoppningsvis gå över till vältränad
http://iform.se/traning/traningsprogram/program-for-motionscykel-och-trappmaskin-valtranad

Acceptans

2009-07-18T10:42:00.002+02:00

Lena skriver kolumn i SvD om acceptans och ska gifta sig med sin sambo, och pappershögarna.

Själv ska jag ta hand om mina. Nu kommer nog mina nära och kära alltid få leva med att öva acceptans, liksom jag får för det jag stör mig på.

Anna Kåver om acceptans i en artikel i SvD om sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig

Låter skitenkelt, men låt dig inte luras. Så fort du börjar känna dig stressad eller stöter på ett problem så kan gamla accepterade områden dyka upp igen. Så det gäller att ta hand om sig själv och sen inte acceptera allt. Se att man har val. Och inte förpesta sin omgivning eller leva för självdestruktivt med oaccepterade nojjor.

Du fattas mig...

2009-07-17T12:10:00.002+02:00

Idag åker dotra till sin pappa för semester och redan ekar det i mina öron, likt Mattias i Mattisborgen utbrister: "Han fattas mej så det skär i bröstet!"

Visserligen är det skönt med, kraven (egna och dotterns) minskar totalt, matdiskussionerna, tonårssovande och vändande på dygnet och tystnaden.

Men ångesten kommer med. När det är tyst. Och nya krav att nu kan jag ju göra allt det där jag skjuter upp för att ens barns krav (och egna som förälder) står högre i prioritet.

Nu tvivlar jag inte en sekund att dottern har det bra och kommer att ha det bra. Om inte än bättre. Då jag denna sommarperiod var tvungen att jobba. Och en av mina semesterveckor sammanfaller med då dottern är hos sin pappa och han får första tjing. Men om hon nu inte står ut, behöver tanka lite mamma så är jag ju inte längre bort än ett sms. Lite höstångest kom med. För när hon kommer hem igen så är det skoldags. Det som varit evigheter känns nu som om det står inför dörren.

Tills dess borde ju saker vara gjorda.
- sommarens skolprojekt solrosen borde växa två meter och blomma.
- engelska skulle ju tränas
- allt vi skulle röra på oss (nåväl det kommer hennes pappa råda bot på)
- andra böcker än fantasy skulle implementeras i dotterns läsande.

Och min egna kilometerlånga att göra lista som är så lång att jag vet inte ens var jag ska börja. Och då ingår MYCKET jobb, ledigt med en hel del social måsten - som jag ser fram emot med förstås.

Jenny Östergren skriver i Expressen om hur det är att vara skild förälder och sommar. Jag skulle skriva så mycket mer. Det finns många mer förbjudna känslor som dyker upp.

Nå jag önskar att resten blir sommaren blir underbar för dottern och pappas familj. Jag hoppas verkligen att de får knyta an till varandra. Då dottern känner att hon hängt löst, men ju äldre hon blir och känner att hon kan ta för sig genom att prata och berätta. Det är nog effektivare än att gå i skogen och gråta för sig själv.

Likväl så kommer hon att fattas mig. Men hon kommer ju tillbaka. Och i tanken är vi aldrig speciellt långt borta från varandra.

Kampen mot bitterheten

2009-07-15T09:44:00.003+02:00

Var kommer alla bitterhet ifrån?

- Och vem är jag som bittert klagar på alla bittra människor?

Det känns som detta är sommarens ämne, för mig. Hur överlever jag mot all bitterhet? Tips, tack. Andra må få vara bittra. Tycker mest synd om det. Men det påverkar ju mig. Och kan inte hantera det. Jag blir bitter över alla bittra människor. Och de är tyvärr för många i min närhet för att jag ska kunna vända dem ryggen. Det skulle jag inte heller må bra av.

Och kära mamma hon som uppfostrat mig i att inte klaga, utan ta tag i saker. Påverka. Eller åtminstone försöka. Var är hon? Eländes elände är det. Och visst livet är ingen dans på rosor. Vi möts av våran otillräcklighet och andras med brustna förväntningar. Men varför ska det få styra våra liv? Så till den grad att det påverkar våra relationer och folk börjar undvika oss. Och det kommer inte någon stor brytning utan gradvis puttar man iväg folk. Bitterhet stinker. Fast man inte märker det själv. Men hur säger man stopp till bitterheten?

Nu säger jag inte att allt ska vara rosa tyg och guldpaljetter. Tvärtom. Problem måste ventileras, vändas och vridas på.

En vitamininjektion var dock Macus Birro på Allsång på skansen igår, samt Expressen idag. Så himmelskt bra.

Jag må inte vara Allsångens mest fanatiska tittare. Utan en slötittare som kan titta förbi. Men igår var Alexander Rybak med. Norska melodifestivalvinnaren. Och han verkar så genuint ödmjuk och bara glad. Och glada människor är uppiggande.

Och så dök Birro upp. Som gubben ur lådan. Och med besked. Tack. För ditt försvarstal för ödmjukheten och kärleken. DET behöver vi mera av. Jag behöver mera av det. Även om andra nog tycker jag har alldeles för mycket av den varan. Men kan man få förmycket av det? Jo kanske om man låter andras bitterhet äta upp en.

Så har du tips på hur jag hittar tillbaka till mig själv. Ett ställe inom mig där jag kan stå ut med andras bitterhet och inte bli likadan själv. För jag är desperat.

Men oj då?

2009-06-03T22:04:00.002+02:00

Bra sex ger bättre jobb, skriver DN.

Tidningen Du & Jobbet skriver istället Bra sexliv dämpar jobbstressen.

Det är Ann-Christine Andersson Arntén som disputerar och försvarar sin avhandling med titeln: Partnership Relation Quality modulates the effects of Work-stress on health fredagen den 5 juni kl 09.30 i sal F1. Göteborgs universitet.

Det känns ju inte som någon stor nyhet. Sex, beröring och att vi mår bra gör att vi klarar stress bättre. Borde vara tvärt om med.

Fast är det väldigt jobbigt på jobbet så kanske man inte orkar med och känner att man räcker till för sex och beröring. Själv hoppas jag män kan få in i sin skalle att bara sex räcker inte för ett förhållande. Som tjej behövs mycket mer. Och är man mån om sin partner och sina egna behov i förlägningen så bjussar man på sig själv lite.

Önskar alla en stressfri sommar!

Lex Maria i skolan, vilken lärare vågar det?

2009-06-03T17:03:00.002+02:00

DN skriver om
Bred uppslutning bakom lex Maria i skolan

Det har nog varit nog så svårt i sjukvården. Hur ska det inte vara då i skolans värld? Skolan är ju idag kraftigt konkurrensutsatt. Särskilt med minskade ålderskullar. Vilken lärare/eller annan personal går då ut och anmäler. Tror ni den personen blir långlivad på arbetsplatsen då? Trots att det är lovvärt.

Nu vet jag ju hur media är så när de drar upp snyft historier så kan det finnas sådant som vi inte vet. Resurser erbjudits men tackats nej till, missförstånd men oftast nog en massa okunskap. Nej TYVÄRR tror jag inte på detta inte inom det skolsystem som finns idag. Många lärare vågar inte ens vid utvecklingssamtalen säga klart. Nej, tyvärr ditt barn klarar inte målen. Och en å annan smyghöjs nog med. Inte för att jag är någon betygsivrare. Men ska vi ha betygssystem så det bygga på andra kritier än att det är en viktig del i skolans marknadsföring. Och i en ekonomisk kris där många av de kommunala skolorna kommer få minskade anslag och kommer att säga upp lärare.

Ibland blir jag så trött på männskligheten

2009-06-01T09:47:00.003+02:00

vi kan sitta hemma i stugorna och spekulera i att politiker gottar åt sig de gottaste för skattbetalarnas pengar, att unga pojkar vill en enda sak med unga flickor och äldre kvinnor vill en enda sak med yngre pojkar....osv. Det är helt klart att det förekommer. Att det finns korn av sanning i det. Men det det är inte alltid hela sanningen och det kan vara helt fel.

Men att TV som visar en dokusåpa inte skildrar någon sanning om hur livet är på en Robinson Ö, då tror vi helt plötsligt att det som visar för oss är sant. Här kommer en nyhet för er som ser på Robinson och liknande. Det finns något som heter dramaturgi. Man kan lära sig mycket om man tittar på engelska deckare. Den de visar minst är mördaren/vinnaren.

Sen kan man ju bli upprörd för att man känner sig lurad. Se det som skicklighet av de som gör programmen. Fast liksom dåliga tv-deckare eller såpor så kan det komma för plötsligt. Ledtrådar vill vi ha. För vi människor söker mönster för att få förklaring på oförklariga händerlser. En del hävdar att det är på det sättet maänniskan har skapat religioner.

Aftonbladet hävdar nu att de som gör programmet tagit åt sig kritiken och tittar på att tittarna ska få mer makt. Det som händer är att dramaturgin förändras, så att vi röstar på de egenskaper som regissören väljer att visa. Skillnad? Hårfin.

Rädda hyresrätten

2009-05-04T19:08:00.003+02:00

Hur ska folk t ex ungdomar, arbetlösa, låginkomstagare, ensamstående föräldrar bo? Vart har solidariteten tagit vägen, är du beredd att hysa in din gamla mamma, vuxna barn, kusinen?

Skriv på namninsamlingen.

Protest mot överenskommelsen mellan Hyresgästföreningen och SABO om nytt system för hyressättning och för allmännyttan

Nätverket Rädda Hyresrätten sprider ett upprop som man skickar till Hyresgästföreningens förbundsstyrelse. Lokala Hyresgästföreningar antar uppropet, förankra det gärna i din LH, och även andra organisationer. Läs mer på www.hyresratten.blogspot.com
Här kan du även skriva på som enskild.

Förslaget till ny hyressättning innebär i korthet bland annat följande:

Att regeln om att allmännyttan ska drivas med självkostnad avskaffas. De kommunala bostadsbolagen föreslås istället agera affärsmässigt.

Att allmännyttans hyresnormerande roll avskaffas.

Konsekvenser av förslagen:
• Väsentligt höjda hyror framför allt i det äldre beståndet
• En stegvis uppsaxning av hyrorna då ett tydligt övre tak för hyrorna inte längre finns
• Hyresskillnaderna kommer att öka, vilket leder till ökad boendesegregation
• Hyresgästerna får en standardsänkning och trångboddheten kommer att öka.
• Hyresgäster med måttliga och låga inkomster får svårt att ordna sin bostads-fråga.
• Bostadsbidragen måste höjas, ifall ambitionen är att åtminstone i viss mån värna om låginkomsttagares boende.
• Det blir en omfördelning av resurser från hyresgäster till fastighetsägarna
• Hyresgäster riskerar att i högre grad än idag få bekosta kommunal verksam-het.
• Ökad ombildning till bostadsrätter. Även de som föredrar hyresrätt kan känna sig tvingade att ombilda till bostadsrätt för att undvika hyreshöjningar.
• Hyresrättens förutsättningar försämras ytterligare jämfört med andra upplåtelseformer

Vi kräver att förslaget från Hyresgästföreningen och SABO omprövas och att:
• Allmännyttans hyresnormerande roll blir kvar.
• Allmännyttan undantas från reglerna om marknadsstyrning och behåller regler-na om självkostnad, eftersom allmännyttan har en viktig roll att spela för att ga-rantera alla rätten till ett bra boende, och som ett instrument för en god sam-hällsutveckling.
• Ett hyressättningssystem tas fram som garanterar rimliga hyror och hyresgäs-ternas besittningsskydd i praktiken.
• Hyresgästföreningen samråder med sina medlemmar och förtroendevalda, för att ta fram ett nytt förslag till hyressättningssystem som har brett stöd i orga-nisationen.
• Det nya förslag som tas fram innehåller en analys av konsekvenserna för
olika grupper och för samhället i stort.

Du driver mig tillvansinne - att få relationer att överleva.

2009-04-07T12:42:00.002+02:00

Psychology Today Magazine, Mar/Apr 2009 har nu en artikel Article ID: 4782

You're Driving Me Crazy! av Jay Dixit

1: "It's Deliberate"
2: Messiness
3: Feeling Unloved
4: Feeling Unappreciated
5: Feeling Controlled
6: Not Feeling Intimate
7: Flirting
8: Personality Conflict
9: Lack of Fairness
10: Criticism

Lite att fundera över. Jag återkommer.

Vem ska trösta knyttet?

2009-04-07T09:44:00.002+02:00

Denna berättelse läste jag för första gången när jag själv fick barn och genomgick en svår tid. Även om den var bekant sen tidigare så gav den mig hopp. Om man inte har trösten hemma eller i sig själv, så får man söka.

Tove Jansson Vem ska trösta knyttet, kan du läsa här.

Som barn så saknade jag en skruttet. Visst mamma är mamma, och hon är bra är till mycket. Men inte alltid tröst. Och pappa var varannan helgspappa. Nog för att jag älskade pappa, men att ha till tröst. Nej. Den mesta tröstaren var nog mest mormor.

För vad är tröst?
Lyssna, och stärka?

Legitimerad psykolog Martin Forster ger råd i Svd.

Så blir du en bättre tröstare
Försök att lyssna med empati.Det betyder att spegla barnets känslor och visa att du vill förstå.
Förmedla att det är okej att visa jobbiga känslor. Försäkra dig om att du själv tycker det. Känner du något annat bör du närma dig din egen oro och rädsla inför detta.
Kom inte omedelbart med en ”lösning”. Det är att förringa barnet känslor. Bästa trösten är om man kan hjälpa barnet att själv hitta en lösning.
En tröstare behöver inte göra så mycket. Viktigast är att vara närvarande och medkännande. Våga stå kvar i det jobbiga, utan att följa impulsen att släta över.
Du kan upprepa vad barnet säger och ställa öppna frågor. Men var försiktig med frågan ”varför”, den kan upplevas som en anklagelse.
Överdriv inte tröstandet. Visar du för mycket egen oro smittar det av sig. Och ”att få tröst” kan omedvetet bli ett sätt för barnet att få uppmärksamhet. Vid mindre problem kan det vara bättre att distrahera barnet, få det att tänka på något annat.

Kamratpostens lista på var barn söker sin tröst
De här vill svenska barn tala med om de blir ledsna (procent):

Mamma 40,9
Kompis 24,2
Någon annan 11,7
Inte någon alls 10,9
Pappa 5,4

Artiklar
Svd 5/4 2009 Tröstande pappor mer älskade
Svd 10/10 2008 Även pappor måste väl kunna trösta
Svd5/10 2008 Svenska pappor får inte trösta

Kamratpostens Föräldraundersökning i pdf

Nu tror jag tröstandet inte har med kön att göra. Dock med kultur, erfarenheter, uppfostran och kunskaper. Just att det beror på kunskap och kanske insikt gör det ju möjligt för alla att bli bättre tröstare. Visst finns det lägen då det bara är att ta sig i kragen och bita igen. Som när man hjälper sitt barn med matteläxan och ska igenom lustiga formler. Går inte att tycka synd om då, många är de barn - även jag en gång i tiden - som nog sökt sympati för obegripliga formler så går hela kvällen och ingen läxa blir gjord.

Ser ingen riktig katastrof heller att pappor inte är världsbäst på att trösta. Det finns alltid någon som är bättre än någon annan. Dock kan man önska att alla, eller de flesta, är bra nog.

En liten lustig sak i undersökningen, som jag tror kan ha ett sammanhang. Barnen bråkar mest med mamma. Jag tror bråk och tröst kan höra ihop. Att bråka och lösa konflikter bidrar till att skapa förtroende.

En källa med erfarenheter, metoder och visdom Arbetskonflikt vid Göteborgs Universitet, här länk till deras "akutmottagning". Mycket i konflikter är mellanmänskliga och likartade oavsett om det familj, vänner, grannar eller kollegor.

Att handskas med tonåringar

2009-03-24T13:35:00.004+01:00

Är inte alltid de lättaste.

Samtidigt som man sakta höjer kraven. För att visa att man ska behandla andra med respekt så våra små inte bara blir krav-maskiner som kanske är lättare att förstå när de är små. Så ser ju ungdomarna det som ibland att deras frihet inskränks till förmån från vuxnas krav. De är ju inte som att de ser att det är ett sett att skolas för att de ska kunna ta hand om sig själva och vara med att spela efter sociala spelregler.

Fast det kan vara urbota kul med. Som i söndags när vi städade ihop. Eller var för sig och gick till Miljöstugan tillsammans och tonåringen inte bara inväntade "order" utan tog helt egna intiativ.

I SvD intervjuas Birgitta Kimber - leg psykoterapeut, speciallärare, familjeterapeut och doktorand vid Karolinska institutet. Som tillsammans med amerikanska beteendevetaren Virginia Molgaard har skrivit boken Älskade förbannade tonåring.

Några råd från boken saxade från artikeln:
Respekt! Tonårsförälderns bästa verktyg

Här är några verktyg ur Birgitta Kimbers bok Älskade förbannade tonåring
1. Lugna ner dig själv. När du har en tonåring som tappar humöret och skriker är det lätt att göra likadant själv. Lär dig känna igen dina känslor när du blir upprörd och ta minst tre lugna andetag innan du talar eller agerar.

Min kommentar: Uj vad man gått på denna fällan, men det finns ett sätt att komma ur. Spegling och humor. Sluttampen av del av dessa konflikter är med ett par riktigt roliga minnen.

2. Hitta tid och plats. Ta chansen att samtala när du märker att det kan vara läge och din tonåring är i rätt stämning. Det kan ofta vara när man gör något annat som är på väg i bil eller ser på tv tillsammans.

Min kommentar: Ja det här är inte lätt. Nattsage-tiden som ofta var ett sådant tillfälle att prata saknar jag grymt. Men någon enstaka gång kan vi lägga oss ner att prata i mörkret. Resa med tunnelbana, eller något på TV som gör att man kan knyta an till. Finns ju många ungdomsprogram som tar upp frågor man behöver prata mer om.

Fel tid är morgon, direkt efter man kommit hem och innan mat eller om det är något annat som tonåringen fastnat i...som den spännande boken.

3. Lyssna respektfullt. Ibland är föräldrarnas vilja att lösa problem så stor att de ignorerar tonåringens känslor. Om man inte bejakar dem är risken att ni inte kommer någonvart alls.

Min kommentar: Viktigt att få fram känslorna och hjälpa dem komma runt vissa blockeringar. Det är inte lätt, ett sätt är att komma med frågor hur man ska lösa något. Då kommer oftast en rätt drastisk lösning så då får man fråga vidare om vilka konsekvenser det kan få och förhppnongsvis får man igång ett samtal. Detta tar tid. Och funkar inte alltid. Ibland får man faktiskt slå näven i borden om det är bråttom. Att i denna frågan just nu så är detta bäst för att jag är eldre, erfaren, förälder...men jag diskuterar gärna vidare sen.....

Och kräva att alltid bli lyssnad på kan vara en liten härskarteknik med. De känner oss väl våra barn. Precis som vi jämt tog upp chefens favoritämne segelbåtar - när rasten var på väg att ta slut. Då blev det längre raster...

4. Föräldrar bör vara engagerade. Det är lätt att tro att tonåringar är gamla nog att klara skolfrågorna på egen hand. Och visst ligger huvudansvaret på dem, men din attityd till och tankar om skolan betyder väldigt mycket.

Min kommentar: Viktigt, viktigt. men det är ju kul med. Obegripligt ibland. Lärarna som nog vet om att det är viktigt gör inte allt för att underlätta för en. Jo visst tekniska möjligheter finns idag. Och vi som föräldrar får med rätt stora krav på oss. Som skolan när jag gick aldrig kunde ställa på föräldrar. Alla föräldrar har inte de förutsättningarna. Tyvärr.

Tjat lönar sig inte

2009-03-24T11:55:00.003+01:00

Artikel i Metro häromveckan

Så hanterar du barnet i affären
Tjatar. – Säg till bestämt några gånger vad som gäller, till exempel ”Nej, det är inte lördag i dag.” Om barnet fortsätter tjata ändå, strunta i det så tröttnar barnet efter en stund.

Skriker. – Planera i förväg. Ta med en frukt att äta eller något som barnet kan sitta och greja med eller distraheras av i kundvagnen. Säg ifrån men skäll inte på barnet.

Ber snällt. – Det är lätt att ge efter, men det är viktigt som förälder att ändå hålla på reglerna. Gör man inte det blir det barnet som styr och bestämmer.

Måste säga att jag har det är oerhört mycket lättare att lyssna och höra någons önskan eller behov ifall man ber om något. Visst har man vissa principer och inget kan få en att göra saker man inte vill. Och det handlar inte bara om barn och godis.

Earth Hour – släck för en ljusare framtid

2009-03-23T13:49:00.003+01:00

Jag är beordrad att släcka lyset, kylskåp...ja allt på lördag.

Bara att vi är borta. Tänker inte släcka kyl/frys. Men gärna allt annat. Vi är ju ändå inte hemma just den timmen. (Hoppas grannarna håller vakt).

Det är bra med kampanjer. Men de ska ju ge effekter i vardagen. Att vi alla är rädda om vår miljö, alla dagar. Och jag hoppas att det blir ett bra klimatavtal i december. Och marknaden ser vinsterna med att tänka på miljön.

Barn och ungdomar må ge en gråa hår när man i ett försöker uppfostra dem. Men hjälper till att uppfostra en själv med. Numera (äntligen) sorteras mjölkartongerna och konserver i rätt behållare. Det har varit segt. När vår återvinningsstation ligger långt bort. Om ett par år kommer jag nog undra varför jag inte sorterade paket m m på en gång.

Världsnaturfonden om Earth Hour

Och i kylskåpet ser det numera ut så här. Jag har ett par gånger stått med öppen kylskåpsdörr och undrat vart mjölken är...kanske inte så energisparande.

Det som inte dödar härdar...

2009-01-27T10:57:00.003+01:00

En liten hälsoartikel fick mig att hicka till:

Depression bra för dig

Nyttigt? Nej. Jo ibland är det en sund reaktion på livsomständigheter och man inte tagit sig tid att bearbeta vissa saker. Eller haft verktygen att ta hand om sig.

Men klinisk depression är en dödlig sjukdom.Det är som att säga att ha cancer kan vara nyttigt.

Att gå ner i varv i mörka perioder, att sörja anhöriga som gått bort eller brustna relationer eller drömmar. Det är sunt. Lite "deppighet". Stunder för reflektion. Och det är det ursprungsartikeln handlar om. Att känna hopplöshet inför saker vi vill en period, medan vi kanske gör upp planer för att ta tag i livet, oss eller reflekterar över oss själva eller våra förväntningar/krav. Det är ju inte sjukt. Det är i närmaste sunt. och där vissa av oss måste slå i botten innan vi tar tag i att söka hjälp, råd och hittar urkraften. Det tillhör livet. Även om det tar tid att se mönstren.

Is it really bad to be sad? i NewScientist

Det är skillnad på deppighet och depression. Glöm inte det och gränslinjen är inte knivskarp.

Bättre artikel i aftonbladet: Deppig eller deprimerad?

Sad or depressed?

Och ja jag blir irriterad på folk som säger att de är deprimerade när de deppiga. Riktigt deprimerade människor säger sällan att det är det. Det får man se på dem. Många som inte ens vill se det själva.

Professor Micael Dahlén om lycka

2009-01-27T00:19:00.004+01:00

Har ju länkat till och om Nextopia tidigare. Lycka är intressant. Vi strävar alla dit. Men Micael som jag nyss såg på reprisen på Skavlan (varför var inte hans namn utannonserat??). Intressanta teorier som är värt mycket mer tid. För han säger att vi bara kan känna lycka 5,8, svenskar 5,6 i medelvärde. Visst kan vi slå taket och ha våra Halleluja moments. I högst tre månader.

Här håller jag med Modysson, varför måste vi sträva efter lycka samtidigt som herr Dahlen egentligen säger att det är omöjligt. Kanske är det så att små stunder av lycka trots allt gör livet värt att leva.

Om människor

2009-01-26T10:42:00.003+01:00

Peter Kadhammar skriver från Gaza i AB:

Israel reste en mur. Egypten la ut taggtråd. Då började människorna att gräva.

Människan är en överlevare. Tycker jag ovanstående visar.Även om det ju inte började med en mur...och en mur är ju inga problem. Det gäller hur de hanterar gränsövergångarna.

Tycker vi människor är rätt kortsiktiga. Att trappa upp terrorbalans leder bara till elände. Vi har en liknande situation på gränsen mellan Mexico och USA, men där är det med uttalat ekonomisk flykt.Och har inte komplikationer som många tusen års anspråk på mark, folkmord och religioner.Och murar har det funnits på flera håll tidigare. Uppväxt med berlinmuren som jag är. Och när den föll så trodde man att världen hade fått sin läxa. En mur leder bara till undergång. Så fel jag kunde ha...

Hoppas verkligen det kan bli fred i mellanöstern, och på andra ställen. Men hur? Tror inte murar, taggtråd och tunnlar är lösningen. Överlevnad för stunden. Ja, men i längden är det egentligen rätt absurt. Sandlådementalitiet. Detta är MIN sida av sandlådan. Det bjuder nästan in andra att ta en maktkamp. Istället för att ha sin del i helheten.

Kan man inte bjuda in alla dessa adrenalinmissbrukande herrar och damer att ta en kamp för det som verkligen hotar oss: fattigdom och miljöfrågor.

Tonårsfrossa

2009-01-21T13:08:00.003+01:00

Även om jag tycker jag har en rätt lätt tonåring, än så länge....

Så känns det alltid välkommet med tips. Allt om barn tipsar på hur man kan stävja en del tonårsfasoner (sådana som inte ens fanns när man själv var tonåring).

Måste få låna dem och skriva upp dem här så jag minns dem:

Här tipsar tonårsexperten Linda Ulfsdotter om hur du bemöter din tonåring i olika situationer.
Så gör du om tonåringen ...

... kallar dig riktigt fula namn:
Det är givetvis inte okej. Var tydlig med att du inte accepterar att bli kränkt, tonåringen får gärna vara arg men får hitta ett annat sätt att uttrycka det på. Visa i handling att du inte kommer att diskutera när tonåringen gör så, exempelvis genom att säga: ”Jag accepterar inte att du säger så till mig. Jag diskuterar gärna med dig men inte när du beter dig så här mot mig. Säg till när du är beredd att diskutera på ett annat sätt så kan vi prata då.”
Bemöt sedan inte tonåringen om den fortsätter. Om tonåringen lugnat sig och gör som du sagt, det vill säga kommer och vill prata, så bemöt den genast genom att visa att du nu är beredd att ta en diskussion.

Tror inte detta är och kommer vara något större problem, jag kommer nog skratta eller skälla. Eller bara säga Vad sa du sa du?

... går hemifrån utan att berätta var:
Prata med tonåringen om varför du behöver veta var den är och att det handlar om att skapa ett förtroende som gör att du kommer att lita mer på tonåringen och att det i förlängningen kommer att ge tonåringen mer frihet.
Om tonåringen inte berättar var den är så blir du en mycket orolig förälder och konsekvensen blir då att tonåringen inte alls får gå ut alternativt att du måste ta reda på var den är på andra sätt, exempelvis genom att prata med tonåringens kompisar, kompisars föräldrar, gå ut och leta, ringa fältassistenter/föräldravandrare etc.

Än så länge är jag nog mer nästan orolig att hon är för mycket hemma, jag vet att dagen kommer vända. Och visst har det hänt att hon varit borta...gäller att prata med mamma så jag få perspektiv hur jag själv va. Då var det mest lappar i hallen som fungerade. Fast jag undrade rätt ofta var mamma var med....

... inte respekterar tiden de fått lov att vara ute och kommer hem senare eller inte alls:
Förklara varför tiderna är viktiga att hålla. Detta är också en fråga om att kunna lita på sitt barn och om förtroendet inte finns så kommer du inte heller kunna ge det större frihet. Konsekvensen blir att tonåringen inte får gå ut alls alternativt får hårdare tider för att du ändå ska kunna ha så bra koll som möjligt på att det inte händer tonåringen något, att du kommer att komma och hämta tonåringen, att du måste kontakta tonåringens kompisar och deras föräldrar och be dem höra av sig om tonåringen är där etc.

... vägrar svara i mobilen när du ringer:
Förklara att om tonåringen inte svarar så kommer den att ha en orolig och därmed extra jobbig förälder. Konsekvensen blir att tonåringen inte får gå ut alls alternativt får hårdare tider för att du ska kunna ha koll. Eftersom du inte på något annat sätt kan ta reda på vad som händer med ditt barn så kommer du att behöva ringa tonåringens kompisar, deras föräldrar, fältassistenter/föräldravandrare/personalen på fritidsgården för att ta reda på var tonåringen är och du kommer att komma och hämta tonåringen när du fått reda på var den är.

Morr, stänger av telefonen eller glömmer att ta med sig den. Gäller nog med att komma ihåg att tonåringar behöver eget spade

... struntar i vad du säger/ inte svarar på tilltal:
Om det är mitt i ett bråk så kanske du behöver låta det gå en stund och sedan prata när det lugnat ned sig. Var tydlig med att du förväntar dig att bli respekterad, precis som tonåringen säkerligen förväntar sig att bli respekterad av dig.
Erbjud gärna att ta en diskussion i lugn och ro där du lyssnar på vad tonåringen har att säga och då du är beredd att förhandla.

Jo jo, detta har pågått länge....

... säger att han/hon hatar dig:
Försök att inte ta åt dig vilket förstås är lättare sagt än gjort. Tonåringen säger saker som den vet biter, det behöver inte vara sant men tonåringen vet att det sårar.
Försök att se budskapet bakom, tonåringen är förbannad, besviken, ledsen.

Ha, ha.....kommer ihåg i vras när kluriga tonåringen rita en bild med orden "Jag hatar dig", tog en bild med mobilkameran och mms-ade till mig i köket. Jag svarade att det var ju synd, för jag älskar ju henne. Men det var ok. Kommer inte håg över vad, inte hon heller...men jag skrattar åt händelsen ibland. Dottern vill helst att jag ska glömma allt.

... bråkar och skriker hemma:
Prata om det vid ett tillfälle när varken du eller tonåringen är arg. Förklara att det är okej att bli arg men att ni ändå måste visa varandra respekt. Alla kan säga dumma saker i stundens hetta men om det händer behöver man be om ursäkt efteråt, det gäller både vuxna och barn.
Diskutera med tonåringen hur ni skulle kunna göra annorlunda och lyssna på tonåringens lösningar. Försök att vara en förebild genom att visa alternativa sätt att lösa konflikter på.

Ibland är det lite väl gnällig, och felletande på allt och alla. Det är ok att prata om vad man känner, men någon balans får det vara annars förgiftar man bara sitt eget och andras sinnen.

... aldrig hjälper till:
Prata om det när ni inte är osams. Förklara att du inte själv orkar allt ansvar och att en del saker behöver man hjälpas åt med när man är en familj och bor tillsammans.
Tonåringen vill antagligen bli behandlad som en vuxen och behöver då också bete sig på ett vuxet sätt. Låt tonåringen vara med och bestämma vad den ska göra hemma och när. Delaktighet ger bättre förutsättningar för att tonåringen ska fullfölja sina åtaganden.
Låt också tonåringen vara med och bestämma vilka konsekvenser det ska bli om den inte gör det den ska. Min erfarenhet är att tonåringar ofta föreslår mycket strängare konsekvenser än vad vi vuxna skulle ha gjort.

Om du inte följer med mig in till stan och gör de ärenden som vi har å göra, så kan du väl åtminnstone damsuga och skura köksgolvet? -ska det vara ett straff eller? Efter ett par timmars ärenden kom jag hem till nyskurat golv i köket. Härligt. Dock är det väldigt svårt för oss att få in rutiner. Även för mig själv...Men jag blir hjärteglad varje gång jag hör -Mamma, behöver du hälp!

Läs artikeln Mobbad av din tonåring? på deras sajt.

Sorgligt

2008-12-30T01:29:00.003+01:00

Att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, eller vid fel plats vid fel tidpunkt.

Platsen som kändes rätt för en månad sen, känns nu totalfel. Även om jag för ett år sen hyste en dröm om att vara där just nu. Var?

Jo Jerusalem, Israel. Även om det är lungt i Jerusalem för tillfället. Eller lugnt och lugnt. Palistinerna och muslimerna strejkar.

Fascinernade land. Som bygger på en historia där mycket av värdegrunden ligger för västländerna. Ett stort inflyttar och nybyggarland. Med enorma kontraster. Delvis supermodernt, delvis misär.
En dröm om en ny värld fri från diskremination för judar, fullt förtryck av muslimer. De kristna som och delar denna lilla maryta av jordens yta som helig mark flyttar. En liten del av jordens yta som varit föremål för konflikter i flera tusen år.

För en månad sen släntrade vi in på American Colony. Exklusivt som få ställen. Vi ville ha lunch i trädgården...men servitörerna vågade inte ta ansvar för att det inte skulle regna och vägrade serverade lunch ute. Vi med små barn med mycket spring i benen, ville inte sitta i matsalen som såg ut som att servitörerna putsat silver i envecka, och nästan skulle mata en så man inte åt på fel sätt. American colony med sin koppling till denna juls snackis. Selma Lagerlöf. Stället där bönderna från Nås landade och hade fotolabb där det kommit många fantastiska historiska bilder från Jersualem för hundra år sen. En stad där vi är många som söker vår historia.

En stad som nu väntar på vedergällning från den massiva försvarsattaken på Hamas raketer från Gaza.

Jag kan inte avgöra vad som är rät toch fel. Bara att bomba andra är sjukt. Att trappa upp våldet istället för att sätta sig vid förhandlingsbordet och lyssna till varandra kan inte leva till något gott. Att oviljna att lyssna och förstå varandra gör att denna konflikt kan inte lösas. Dessutom finns en stark tredje part som inte vet vilket ben den ska stå på vilket knappast brys något om men som vill spela en roll, kristenheten. Som för övrigt skördat mer offer i trakten än någonsin i modern tid.

Två rätt fattiga länder. Israel på grund av statens dyra omkostnader, och palestina och främst gaza för blockad av flertal länder.

Sorgligt med alla dessa religioner som predikar kärlek till nästan men beteer sig helt olikt. Så jag tycker att buddisterna borde få sin plats. Undrar hur de skulle tackla den rabiessmittade hunden som sprang på gatorna i Dahramsala, Indien, för ett par år sen. Befolkningen där blev förstås på helvakt när den strök om kring. Och kastade vatten på den. Men döda fanns inte ens med i deras sinnevärld. Lite sjukt beteende enligt mig.....då. Idag upplever jag det som pågår mellan Israel regierng/militära trupper och de som bor på gazaremsan. Oändligt mycket sjukare.

Minnen - del 4 i serien Ljus i vintermörkret

2008-12-19T12:24:00.004+01:00

S och jag har nyss varit och besökt min bror med familj Jerusalem. Och när jag hörde denna låt på jobbets julfest. Så grep den tag i mig oerhört.

Jag och S på platsen där det sägs att Jesus lindades.

Betlehem och Födelsekyrkan tyckte jag om.

Musik - del 3 i Ljus i vintermörker

2008-12-15T17:55:00.004+01:00

Egentligen är tips 2 och 3 omkastade.

Lucia firades på Folkoperan, med Glada (lätt trötta, irrieterade och bitska - på ett positivt sätt) änkan.

Paus underhållning blev det.

Märks inte här, men en av de mest skönsjungande Luciatåg jag någonsin skådat.

Gryning - Del 2 i Ljus i vintermörkret

2008-12-15T17:49:00.002+01:00

Nästan så att området som gett namnet till uttrycket "västberga-grått" kan vara sprött vackert när solen går upp efter flera veckors bortavaro.

Julgodis - Del 1 i Serien Ljus i vintermörkret

2008-12-10T13:07:00.004+01:00

Julgodis som gjorde succe förra julen var. Till och med hos min mamma som inte äter godis. Mandelmassa i två varianter blandat med rom respektive glögg. Doppade i smält blockchoklad ljus och mörk (den ljusa strulade).

Tidigare har jag jag gjort Chokladtryffel. Men glad för denna variant i Expressen/ Allt om mat - Nougatkulor. Låter så spännande så det är värt att prova i år. Fast det låter som Mozartkulor av vilka dottern och jag precis ätit en gigantisk ask av inhandlad i Wien av nära och kära.

Ingredienser, 25 st
130 g nougat
200 g mandelmassa
200 g mörk choklad
1 msk rapsolja

Tips! Rulla kulorna i kakao istället för att doppa dem i choklad.
Gör så här
1 Skär nougaten i 20–25 mindre bitar. Gör detsamma med mandelmassan.
2 Kavla eller tryck ut mandelmassan till en liten platta och lägg på en bit nougat.
3 Rulla ihop till en kula där mandelmassan täcker nougaten. Gör likadant med resten av mandelmassan och nougaten.
4 Smält chokladen i vattenbad och rör ut chokladen med oljan.
5 Doppa kulorna i den smälta chokladen.
6 Lägg kulorna på en bricka eller skärbräda och ställ kallt att stelna.
7 Lossa försiktigt nougatkulorna från underlaget och lägg i en burk.
8 Förvara nougatkulorna kallt.
Av: Birgitta Trädgård

Denna lockar med. Undrar hur den blir tillsammans med hjortronlikör?

Vit chokladtryffel
1 dl vispgrädde
2 msk sprit, t.ex konjak
400 g vit choklad

Så här gör du:
Häll grädde och sprit i en kastrull. Koka upp och ta sedan från plattan. Dela chokladbitarna och lägg halva mängden i kastrullen. Rör till en jämn smet. Kyl ner i vattenbad. Låt smeten stå svalt, men helst inte i kyl, över natten. Rulla kulor av chokladsmeten, storleken är en smaksak. Smält resterande choklad försiktigt i vattenbad. Chokladen får inte bli varmare än 50 grader. Säkrast att använda termometer! Doppa chokladkulorna i den smälta chokladen och låt dem stelna på bakplåtspapper i svalen. Vid serveringen kan du rulla kulorna i lite florsocker.

Kommentar:
Tycker du bättre om vanlig choklad fungerar receptet lika bra med en god mörk choklad med ganska hög kakaohalt.
Av: Bitte E:son Forsberg

För två år sen kokade jag fudge i olika varianter. Älskar fudge. Men, så besvärligt. Någon som har ett säkert recept?

Jag ska iallafall inhandla en karamelltermometer.

Förbanna inte mörkret

2008-12-10T09:06:00.008+01:00

...tänd ett ljus.

Denna klokmening har räddat livet på mig. Trots att jag var så upprörd. - Vadå ljus? Jag hittar ju inte kontakten.

Denna tid känns det nästan likadant. Nu är det tungt så det känns som ren överlevnad. Inte riktigt som de mörka åren. Men på gränsen. Det är tungt nog om vi säger så.

Sen finns det andra överlevnadsord. Den som söker han ska finna...

Eller som det står i Lukas 11:10 "Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet." Lite senare står det i verserna 33-35.
"Ingen tänder ett ljus och sätter det på en undangömd plats eller under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, för att de som komma in skola se skenet.

Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt, då har ock hela din kropp ljus; men när det är fördärvat, då är ock din kropp höljd i mörker.

Se därför till, att ljuset som du har i dig icke är mörker."

Ljust nu är lågan svag. Håller lågan levande genom att ha nedräkning till vintersolståndet och/eller solen visar sig.

Vintersolståndet i år 2008
21 december,12:04 8enligt Wikipedia)

Elva dagar kvar, sen vänder det. Och idag är det nobeldagen och fest och glam i stan. Dock är jag ju inte bjuden...men jag har köpt en ny fin kokbok på morgonen.

Paella=saffran=gult=ljus! Förutom att jag älskar saffran. Köpte t o m en bok om Saffran på bokrean för ett par år sen. Kanske dags att ta fram? Göra en saffransgryta med nyinköpta (falska) saffranet från bazaren i Jerusalem.

Läs om boken Saffran

Kryddbod i Jerusalem, med Saffran. Hm.

Fram med ljuset!

Kloka ord

2008-12-07T13:02:00.001+01:00

'Ta ingenting personligt. Inget som andra gör är på grund av dig. Vad andra säger och gör är en projektion av deras egen verklighet, deras egen dröm. När du är immun mot andras åsikter och handlingar behöver du inte längre vara ett offer för onödigt lidande.'
(Don Miguel Ruiz)

Ovanstående citat fick jag på mailen idag.Påminner om mitt favoritcitat av Anais Nin:
"We don't see things as they are, we see them as we are."

Konspirationsteoretikern i mig

2008-11-23T08:45:00.004+01:00

Är alldeles matt i diskussionen kring Halal-tv.

Nu ska jag i ärlighetens namn läst mer om programmet än sett det. Men debatten om den är nog så viktig.

Jag bryr mig inte så mycket att olika religösa grupper kommer till tals. Även om de inte representerar den stora massan. Oss sekulariserade svenskar och nysvenskar som har olika traditioner som bygger på olika religioner kristendom, judendom, islam, buddism eller vad det nu kan vara. Kanske även ateism är en form av tro?

Jag beundrar Dilsa Demirbag-Sten oerhört. Och hon för en viktig nyansering.

Men konspirationsteoretikern i mig säger att Halal-tv inte vill visa dessa muslimska tjejers sett att se på världen. Visst är det viktigt. Men för mig känns de som spelbrickor i ett förtryck. Där de själva inte fattar något. Utan spelar framlingsfientliga krafter rakt i händerna. "Se ur knasiga muslimer är och se de vill själv vara underkuvade männen". Och så som Dilsa skriver så blir det den store vite mannen som kan utöva sitt förtryck. Dels blir muslimer väldigt udda om gängse normer i vårt samhälle, dels blir alla kvinnors kamp för att vi alla är människor och ingen är värd mer en någon annan, eller mindre stoppad.

Halal-tv är en ulv i fårakläder. Och jag tror inte ens tjejerna ser det.

Samma fenomen finns i kvinnor som viker ut sig. Jag gör de för att jag kan och vill bejaka min sexualitet. Ja tjosan.....varför gör inte män det då?

Nå här är en feminist som inte är tyst.

Numerologi

2008-11-10T17:25:00.007+01:00

Det fanns en tid när jag "hatade" matte. Nu var det kanske inte riktigt så. Jag tyckte det var kul och hängde med bra även om jag inte alls var någon stjärna, till jag var sjuk en period i sexan. Då rasade självförtroendet och sen gick det ständigt utför. I högskolan var det kostnads- och intäktsanalyser och statistikberäkningar som sannolikheter som satte myror i mitt huvud, fick mig att sucka men även börja tycka det är rätt kul. Roligast är nog att se bakom statistiken och våra generella uttalanden och "sanningar".

Jämför gärna denna studie Demand för Sons (pdf)

Med denna artikel från Aftonbladet
Döttrar ökar risken för skilsmässa
Risken att en familj med döttrar splittras av skilsmässa är upp till 10 procent större än för en familj med söner, skriver aftonbladet.se.

Slutsatsen kommer från forskare vid universitetet i Berkely.

Forskarna påstår att pappor med söner är mer ovilliga att skiljas - och att söner av allt att döma också kan påverka hela samhällsekonomin. Familjer med söner gör av med mer pengar.
aftonbladet.se
Publicerad: 2003-11-01

Nu är artikeln i aftonbladet ett par år äldre än studien. Men ett hett tips är att gå till studien, läs vad de skriver. Och funkar resonemangen verkligen på svenska förhållanden?

Så nu lever jag efter nummer och har accepterat det. Tycker det är rätt kul. Dessutom kryllar ju vårt nyhetssamhälle av snuttifierade samanställningar som ofta blir helt lösryckta. Och i värsta fall så anges inte någon källa heller så man kan kolla upp och förstå vad nyheterna förmedlar. Det blir mer åsikter som väcker känslor än inlägg som förklarar vår värld.

Ny stegräknare. Som inte nollställs så lätt som min förra som dock har. fördelar som klocka.

TV-serien numb3rs.

Nu lyckas jag sällan se något slut då jag somnar gott på fredagakvällen till programmet. Frustrerande.

Boken Freakonomics är hur intressant som helst och just nu är jag nyfiken på The Undercover Economist

Dagtid är matematik med att få in alldeles för långa texter på för liten yta.

Och nu är jag intresserad av

Ian Ayress bok Super crunches

När "rätt" går före ödmjukhet

2008-11-10T13:57:00.003+01:00

Jag blir så bedrövad. Inte nog med judar, muslimer som slåss i och om Jersualem. Så slåss ortodoxa armeniska kyrkan och de grekiskt ortodoxa. Nå, den kristna kyrkans historia är rätt blodig, liksom övriga "Abrahams" barn. Men åter till skolbänken för dessa herrar. Fast det vart först finkan.

Bloggen I Gilboas svala skugga skriver om händelsen.

Sällsynt grå novemberhelg

2008-11-09T17:32:00.003+01:00

Minns hösten för ett par veckor sen med fikabesök och underbar promenad vid Lyran.

Pengar gör visst skillnad

2008-10-14T19:19:00.002+02:00

Vad är det för tokig analys att pengar inte gör skillnad?

DN skriver Mer pengar ger inte resultat

På Sveriges Kommuner och Landstings sajt om rapporten står det dock följande:

"Rapporten Öppna jämförelser - Gymnasieskola 2008 visar att de kommuner som lyckas bäst kan ha såväl låga som höga kostnader.

– Pengar behövs, men det räcker inte för att åstadkomma bra resultat. Det tycks istället vara skolledningens och lärarens kompetens och engagemang som bäst kan förbättra skolans resultat, säger Håkan Sörman."

Lägg till andra undersökning som studievana hemma, mammors utbildningsnivå som motivator för ungdomar, krav som finns på att och hur man pluggar, samt hela kamratkretsens kultur kring studier. Sen möjlighet att få jobb efter gymnasiet.

Klart är ju att lärares motivationsnivå, skolledningarnas engagemang påverkar med. Pengar är inte allt. Undervisningsmetoder, ha lagom antal elever i klassen, och kunna anpassa undervisning i samspel med elever. Hela samhällets syn på undervisning att det (ska) löna sig påverkar med.

Det är många pusselbitar som ska passa för att vår ungdom ska kunna nå framgång senare i livet. Sen finns det stjärnor där gymnasieformen inte passar dem. Som det går alldeles utmärkt för och vars färdigheter väl behövda av samhället inte kommer till uttryck där. För att fostra bra gymnasieelever krävs även grundskolor som inte släpper igenom elever och fångar upp brister samt sätter in åtgärder tidigt. Oavsett vilka föräldrar barna har, var de lever och pengar i gymnasiet.

Ris

2008-10-12T18:17:00.001+02:00

bästa riset jag har köpt. Kaalar super rice. Svårt att misslyckas med. Och gott - supergott.

Pappa finns inte mer

2008-10-10T10:47:00.006+02:00

I DN häromdagen stod det om Agneta vars pappa tog sitt liv för femton år sen, och gav henne skulden. Fy. Det är i dagarna 17 år sen min pappa tog sitt liv och det har varit en hemsk resa. Knappt så jag överlevt den själv. Och då fick jag inte skulden av min pappa. Men som god dotter har jag genom åren tagit på skulden själv. En av pappas goda vänner satte mig som syndabock. Jag visste ju att pappa var deprimerad. Nu fick jag ett kärleksbrev av min pappa även om det kändes nästan som ett hån. Det var ingen kärleksfull handling. Artikeln väcker känslor eftersom min pappa tog livet av sig på liknande sätt som Agnetas. Jag slapp dock se honom själv. Jag hade gjort en efterlysning på honom, så det fick vara polisen som fann honom.

Men skulden, den skulden frågorna är många att bearbeta
- jag var själv rätt deprimerad när pappa tog sitt liv, men borde jag inte sökt stöd hos någon släkting istället för att hålla det för mig själv?
- borde jag berättat om en kollegas, kollega som strax innan? Glimten jag såg i min pappas ögon skrämmer mig fortfarande.
- borde jag ha framhärdat det möte han ställde in, och den dagen han antagligen tog livet av sig - 1 oktober 1991 - eller med efterlysning och försening av registrering av dödsbevis så det blev den 17 oktober på gravstenen?
- borde jag ha gjort honom mer delaktig i mitt liv?
- borde jag inte ha börjat vid Universitet och ha kännt att jag gled bort ifrån honom?
- borde jag ha sagt ja på att det skulle bli barnbarn, men jag i ett förhållande i gugning svarade ironiskt att det var tveksamt...

Känslorna sa en sak och huvudet något annat.

Det sorgliga är att vi nog aldrig stått varandra närmre än när det tog slut. Vi var på väg att skapa en vuxen relation och det var en spännande resa. Nu är ju min relation till pappa är ju inte slut för att han lever fysiskt. Lite ensidg men okomplicerad är den inte. Dock inte så intensiv längre. Även om han ständigt är närvarande.

Första året var värst. Fysisk smärta i bröstet hela tiden. Jag ville helst sitta i ett hörn med ett täcke över mig och inte finnas. Sen var det jämna plågor till tioårsdagen passerade. Eller rättare sagt livet överlevdes med studier, ett älskat barn, separation och ett käsnloliv som då blev i totalt kaos. Efter försök att undertrycka smärtan så länge. Ganska precis vid tiordagen var det som något släppte. Då lättade det litet. För då tillät jag mig blir ruskigt arg på honom. Så arg som jag skulle bli om någon annan mördat honom. Och jag sa det högt. Nära och kära har släppt för länge sen. Nya kärlekar i livet har kommit som inte har någon relation förutom att se min sorg och ilska. Relation till pappa är inte tvungen längre. jag måste inte undvika kyrkogården längre, jag måste inte heller gå dit.

Jag är på väg att ta tag i och köpa rara Sanna Hagmans bok. Pappa tog sitt liv.

Efter varit rätt fri från pappas död, så känns det som det börjar bli dags att bearbeta det igen. Inte bara med känslor utan lite mer med huvudet.

Pappa är saknad. Oerhört. Men samtidigt skulle livet nog inte vara enklare, snarare tvärtom. Den biten är faktiskt skönt att slippa. En stor sorg är att dottern inte får träffa honom. Och han henne.

Ta hand om er, och varandra. Självmord lättar ingen smärta. Smärtan flyttar bara till de nära och kära och den minskar inte.

Ur mitt mikroperspektiv

2008-09-21T12:00:00.003+02:00

Så upplever jag att svenska skolan över lag blivit mycket bättre än det var på den tiden jag gick. På sjuttio- och åttiotalet. Inte allt, men mycket. Jag hade hellre gått i skolan idag. Och jag tror att dottern som numera går i sjuan kan mer om i stort sett allt än vad jag kunde när jag gick ut nian. Kan ju erkännas att hon har lättare för sig, en mamma och pappa som är välutbildade och lever i en annan socioekonomisk grupp än vad jag tillhörde.

Debattartikel i dagens DN tar idag det som jag ser som ett dilemma. Alla barn ska ha samma chans och förutsättningar i skolan. Det är möjligt att de inte har de. Ser man på statistiken så har alla det definitivt inte. Men jag undrar om det bara är skolans "fel". Även om skolor kan säkert göra mer. En hel del beror på värderingar bland skolans personal och vad de känner är möjligt och har resurser för. Styrs vi bara av självuppfyllande profetior?

Vad jag kan se det så finns det med en kultur bland unga grabbar att de klarar sig iallafall. Och de gör ju det. Statistiskt. Flickor har länge fått höra att om de överhuvud taget sak ta sig fram i livet så måste de plugga. Och de gör det. Inta alla men många.

Det ska inte spela någon roll vilken hemmiljö ett barn har. Men vi har olika överlevnadsstrategier. Det finns barn från miserabla familjer som ser det som en utväg. De lyfts sällan fram. De om några är förbilder. Mer förebilder en de som opererar sönder sig och pryder mediavärlden. Och det finns barn sönderpressade av föräldrars och omgivningskrav, med goda förutsättningar som inte mäktar med och gör sitt uppror genom att skita i studier. De på vår tid gamla "obs"-klasserna finns knappast längre. Trots att vad jag hört att det är fler barn med bokstavskombinationer som behöver ett annat stöd än vad en lärare mäktar med och har kunskaper för i ett "vanligt" klassrum.

Tre unga herrar lyftes ur dotterns klass i veckan. De ställde med en sådan oro så de tog all kraft från både eget och andras skolarbete och välmående. Jag är glad att mitt barn går i en skola som har den möjligheten och musklerna. Men ändå känns det som något saknas. De är inga elaka pojkar. Var och en för sig. Men de har fått en gruppkultur som är destruktiv. Är det bara skolans fel att det bildas destruktiva grupprocesser? Vad ger statistiken för bild. Om statistiken påvisar att tjejer pluggar och lyckas väl. Men att killar inte gör det, men klarar sig hyfsat ändå. Vad sänder det för signaler till både grabbarna, lärare, föräldrar och samhälle?

Första övningsuppgiften i Grafisk Design inlämnad

2008-08-31T18:59:00.002+02:00

Fleeeeera dagar före sista dagen. *pust*

Trots fyra totala utbrott, så gick det vägen. Visst när man ser alla andras arbeten så vill man ju göra på många olika sätt. Men illustrator tar tid att handskas med.

Självporträtt och ord var uppgiften. Ordet kändes knepigast. Och så väljer jag ett ord som många andra valt. Men jag ÄR ju nyfiken.

Lite väl livat

2008-08-26T12:36:00.003+02:00

Vi brukar skämta om Västbergagrått. "Fyra nyanser av grått"

Dock så blir det lite livat emellanåt. Lite väl.

Som rån mot banken. Jag som skulle dit idag.

Betala över internet sa personalen som var råndrabbad till mig. Jo jo, termisnräkningar till högskolan går ju numera att betala via internet. Men vet inte om det är så smidigt. De är gjorda för stämpel!

Imorse trampade jag rakt in i en bilkrock med. Eller resterna av.

Che Sudaka

2008-08-21T10:11:00.002+02:00

blir jag glad av.

Bara önskar jag såg dem i Barcelona, istället för på GAT. Men man kan inte få allt. Eller?

Just nu rullar planeringen för hösten igång

2008-08-12T09:31:00.003+02:00

Det kommer bli en tuff höst.

Har ju fullt upp och hinner inte alls med det jag ska eller vill annars. Det kan ju bero på att jag har för många idéer, är för lat, eller är dålig att ta kontrollen över mitt eget liv utan är för snäll (tack kära dotter och ex, som gjort att snäll mer är en belastning än ett något som är eftersträvansvärt).

Metro idag tar idag upp råd från boken ”Bollen är din” av författaren Reinhard K Sprenger. På jobbet kan jag nog glömma. Där är måttot: Vi fixar. Nu. Att skaffa sig kunskaper i förväg, såsom utbildning, ett sätt för mig att få kontroll. Hoppas jag.

1. Allt har ett pris. ”Kan inte” är samma sak som ”vill inte”. Allt har ett pris som du ibland inte är villig att betala.

Nå en av mina stora brister är nog att inte kunna säga nej.

2. Belöning sänker dig. Belöningar och beröm är inte av godo. De är exempel på styrning som sänker din självkänsla. Se i stället till att din energi kommer inifrån dig själv.

Beröm från andra är inte dumt. Men visst borde jag nog bli bättre på sålla alla dåliga samveten och berömma mig själv med.

3. Gnäll inte. Har du gjort ett dåligt val? Välj om i stället för att gnälla.

Nä, gnälla är inte min starka sida. Undrar mer hur man hanterar andra som gnäller.

4. Låt energin komma fram. Se till att din energi kommer inifrån. När du söker en hjälpande hand finner du den alltid i slutet av din egen arm.

Leka fram saker, ger energi.

5. Se till att ta ansvar. Vrede betyder att du skjuter över ett ansvar som är ditt på någon annan.

6. Säg vad du menar. Tänk på att stress bara uppstår när du säger ”ja” och menar ”nej”.

Höstaktiviteter

2008-08-04T13:44:00.002+02:00

förutom det som finns där med jobb, barn, särbo och familj vänner och ett hem som ständigt står på randen till kaos.

Så har jag skaffat mig en en hobby (till, förutom bloggandet då).

Digital bildbehandling
7.5hp, Ingen undervisning, Kvartsfart (25%)
Fristående kurs
Internetbaserad distansunderv
Högskolan i Jönköping, Ortsoberoende
Antagen

Grafisk design I
7.5hp, Blandade tider, Halvfart (50%)
Fristående kurs
Internetbaserad distansunderv
Högskolan Kristianstad,
Ortsoberoende
Antagen

Grafisk design II
7.5hp, Blandade tider, Halvfart (50%)
Fristående kurs
Internetbaserad distansunderv
Högskolan Kristianstad,
Ortsoberoende
Antagen Med villkoret att jag klarat av Grafisk Design I

Jättekul, jag är eld och lågor. Efter stort trubbel med att jag klantat mig med anmälan och fler år i rad jag missat att anmäla mig till högskopeprovet. Och trots att jag inte skickat in gymnasiebetyget, fast de har ju förstås haft mina tidigare högskolepoäng så behörig är jag ju.

Sen har jag ju ett jobb som kräver rätt mycket tid, men det ligger ju inom området jag studerar. Och hade nog tänkt plocka hem lite lätta poäng. Fast det gör sig inte av sig själv.

Hur jag nu ska få tid? Fast har man kul så brukar det ordna sig.

Lära sig nya saker är kul. Trots att jag nästan redan nu får tentaångest.

Om det vore så enkelt

2008-07-16T09:44:00.002+02:00

I Aftonbladet skriver debattören Lars Einar Engström om en väg till jämställdhet.

"Skilj dig och få ett jämställt liv"

Visst, för vissa blir det säkert ett "wake-up-call". För andra inte. För vissa fäder som är ansvarskännande innan, kan det till och med bli tvärt om.

Många, med mig, har nog varannan vecka. I teorin. Så fort det är något roligare på gång så åker blir det ingen vecka hos pappa. Visst kanske jag borde säga NEJ. Men vart ska barnet vara då? På gatan? För ändringar kommer typ när allt redan är bestämt och bokat samt. Så någon förhandlingsmån finns inte. Att barnet blir skitledsen och man som som förälder ägnar timmar åt att vara försvarsadvoka åt en som man själv blir besviken åt, där man dessutom bli misstrodd att baktala. Är sorgligt. Borde kanske bli arg. Som tur var växer barnet upp. Och kan önska hur hon själv vill ha det.

Det är min upplevelse av många män (absolut inte alla) att de finns för sina barn i mån av egen tid. Och det är många saker som står överst på listan. Och det är inte jämställdhet. Så skiljer man sig från dessa män så skaffar de sig gärna en ny hjälpreda i hemmet i form av en ny hustru som går in med liv och lust (när man älskar någon så hjälps man åt), tills hon ser att hon hamnar i fällan.

Man borde kanske prata och skriva kontrakt innan. För jag förstår inte riktigt varför man ska behöva skilja sig för att det ska bli jämställt. Även om många par som lever jämställt går åt skogen på den punkten när barnen födes.

Att många kvinnor vill vara hemma längre har jag förståelse för. Första månaderna är många bara en stor mjölkpump. Man behöver läka från förlossning, få homonnivåer rätt i kroppen och ge mat. Andra halvåret är mycket roligare. Då är man piggare själv. Barnet börjar röra sig och brukar vara en väldig charmig krabat. Trots att tandutveckling som gör våra små rätt gnälliga.

Nu tycker jag med att det vore obligatoriskt med att pappor är färldralediga. Beroende på situation. En del mammor är ensamstående redan från början, blivit det tidigt i barnens liv. Eller har en historik med våld och bråk i familjen. Där kanske det inte är önskvärt att ha en delaktig pappa. Tyvärr. Iallafall inte genomgången terapi och ändrat beteende.

Men visst fram för mer jämställt föräldraskap, och parförhållanden. Men det är skam tycker jag om man inte kan hjälpas åt innan. För skilsmässor har många andra konsekvenser. Och det är inte alls säkert det blir mer jämställt.

Den friske vill många saker, men den sjuke vill bara en...

2008-06-03T09:53:00.004+02:00

...att vara FRISK.

För att vara sjuk måste du ofta vara mycket friskare, allertare och kunnigare än vad du behöver när du är frisk. Det är helt sjukt.

Som frisk äter du lite frukost efter en natts sömn, knatar(cyklar/bil/kommunalt) i väg till jobbet, gör ditt dagsverke, går hem, handlar, lagar middag, kanske motionerar lite, umgås med vänner, går ut och går med hunden. Men oj vad vi ojjar sig. Vilka hör man i samhället. De som är sjuka? Nej inte då.

Med värk blir livet ett annat. Och många lever med värk och lever som friska. Med hjälp av några storsäljare på apoteken. Men alla klarar inte det.

Har du så höga smärtor, att sömnen blir helt för störd, matenlusten försvinner, att handla blir ett h-e. Att det mest enkla blir att som att prestation i likhet med att bestiga Mount Everst (eller åtminstone Kebenekajse). Att därtill slå sig fram genom djungeln av byråkrati via läkare, försäkringskassor, arbetsförmedling. Ett av det svåraste jobben som finns är att vara arbetslös. Att vara sjuk är tufft det med. Va? är du sjuk...ska du ha vård med eller? (Jo jag vet att de finns underbara människor i vården och på arbetsförmedlingar och säkert på Försäkringskassan, men de verkar så stressade, molokna, trötta så det där medmännskliga glöms bort. Och det blir paragrafer, kontroll. Och de möter människor som lider och som nog är rätt uppmärksamhetskrävande men de(vi) är trots allt medmänniskor. Vad har vi för samhälle egentligen och vart är vi på väg? Ska nästa steg bli att den sjuke får hyra sig ett (privat) ombud som hjälper en. Ett yrke för rehabiliterade fd långtidssjukskriva som lyckats få vård, ersättningar, omställningsstöd. Eller ska vi tillbaka (där många andra länder har det ännu). Att sjuka får flytta in till släktingar (om man har några). De kanske kan arbeta lite med hushållsnära tjänster, bilda bolag och få betalt. Samtidgt som släkten kan göra skatteavdrag?

Det är klart att det verkar ju på en del undersökningar att ju friskostigare sjukskrivningsregler vi har, desto sjukare blir vi. Eller? Tror att det är en del i samhället. Jag har mycket oftare gått till jobbet sjuk än varit hemma när jag egentligen är frisk (aldrig). Jag har missat tagit utt vab-dagar när jag haft rätt till det. Var är vi i statistiken? För jag kan inte tänka mig att jag är unik. Och är statistiken rättvis. Vart tar de människor som ramlar ur statistiken. Ökade antalet hemlösa i Stockholm? Inneboende hos släktingar.

Vad kommer hända med all personal från arbetsförmedlingen som är långtidssjukskrivna. Ska de skriva in sig hos sin egen arbetsgivare? Efter vad jag förstått så står de för stora uppsägningar på arbetsförmedlingen, men den personalen kanske ska omskolas till att bli just jobbagenter för arbetslösa sjuka. Mest förundrad är jag folk inte blir förbannande. Är det samma sjuka som att tro att jag blir inte sjuk, jag är ovärderlig för mitt jobb. Glöm det! Den tiden är förbi. Nu förtiden gäller det att se om sitt hus. Bästa sättet är att gå samman. Som enskild har du tyvärr mycket svårare. Alla kan inte vara Erin Bronkovich.

Fast det är klart. Tänker man på tjuvskjutande norrlänningar som inte kan jobba i skogen länge, men jobbar svart med divers annat. Men hur många är sådana? Och självklart så kan ju inte en blind hjärnkirug jobba kvar, men kanske med andra uppgifter? Och ska de fåtalet som kanske utnyttjar systemet/-en, köper falska sjukintyg etc är de inte de som gör att vi får detta system. Finns det inget annat, eller andra sätt...

Tack för debattartikeln, innefrån Försäkringskassan i Aftonbladet. Förändringarna i sjukförsäkringen. Det ger mig hopp om människan. Och om media. Det har varit märkvärdigt tyst.

Jag uppmanar dig att ta dig till Mynttorget:
Saxat från resurs blog
Det kommer att vara program från kl 15 till 19.30. Vi kommer att informera om lagen, dess konsekvenser och sveken. Men trots det tunga temat kommer vi göra allt för att ändå hålla stämningen upp. Du som är drabbad kommer att känna stödet från hundratals, ja kanske tusentals andra! Du är inte ensam! Men det är viktigt att du kommer!

Program:
15.00 Handikapprörelsen " Sveriges sjukförsäkring är i fara"
(Talare: Töres Theorell, Lars Bagge,
Kia Mundebo, Jenny Fjell, Tomas Fager, Lena Nordquist, Pelle Kölhet)
17.00 RESURS och OMM presenterar Påskuppropet
17.30 LO Sabba inte sjukförsäkringen
18.25-19.30 RESURS/OMM Trampa inte på min kompis. Drabbade och deras företrädare framträder.
För ett mänskligare Sverige!

Vi ses!
..sen blir det raska steg till vårruset. Knäskadad som jag är. Och trott att jag skulle tränat innan till detta evenemang. Men det får bli avstampet istället! Ny knävänliga skor är inköpta. I panik = inte plånbloksvänligt.

Odla din lycka

2008-05-23T12:31:00.002+02:00

Man kan lära sig att bli lycklig skriver DN
Lyckan är till stor del genetiskt programmerad. Men med lite övning går det att bli en lyckligare människa, visar ny forskning. Annika Nilsson har läst boken "The how of happiness" av Sonja Lyubomirsky och ny forsking från Timothy Bates vid universitetet i Edinburgh.

Några bra tips
Uttryck tacksamhet.
Odla optimism.
Gör snälla saker.
Vårda sociala relationer.
Utveckla strategier för att handskas med svårigheter.
Lär dig att förlåta.
Njut av livets glädjeämnen.
Sträva mot att uppnå dina mål.
Praktisera religion och andlighet.
Ta hand om din kropp.

Själv läser jag (eller släpar boken fram och tillbaka till jobbet i hopp att läsa) Lyckoformeln eller Vad vetenskapen kan lära oss om lycka av Stefan Klein. Jag återkommer. Spontatn känner jag att lite tid att läsa och ta hand om röran hemma skulle bidra till att jag skulle känna mig lyckligare. Men jag är absolut inte olycklig. En träff på restaurang med goda (och gamla) väninnor igår ger mig energi. Dotter var glad för hon hade ramlat över att de var allmän plantering i vårt lilla centrum. Och höra sin något tonårsbuttra dotter säga: - Mamma, det var faktiskt kul. Det ger mig lycka.

Det är synd om människorna!

2008-05-20T10:28:00.002+02:00

och vi lever i en sjuk värld. Där vi gör oss sjukare än vad vi egentligen är. Inte alltid men ofta tror jag

Svd har en bokreflektion av Merete Mazzarellaartikel i ämnet - Ta en tablett mot blyghet. Lite rörig tycker jag artikeln är. Fast det kan ju bero på mig just nu, då medans jag håller på med alla all korrektur på försäkringsböcker och annat material om vårt sjukförsäkringssystem. Och de försämringar som står inför dörren. Inte konstigt med alla försämringar heller. Där vi kanske har en syn att vi kanske är så sjuka som våra ideal som inte tillåter att vara mänskliga heller.

Artikelförfattaren tycker jag dock raljerar lite över att vi alla nu äter lyckopiller. Och verkar ha gjort må dåligt/deppigt/blyghet till sjukdomar. Hon må ha andra erfarenheter. Jo jag kan med tycka att s k lyckopiller skrivs ut lite lättvindligt och inte med den ett omfattande reahbiliteringsprogram. För tabletterna hjälper inte om det inte är fel med seratoninbalansen, lika lite som Viagra inte hjälper om man inte alls känner lust. Dock är jag själaglad att det finns. Likaväl som insulin finns för diabetiker. Och lyckopiller ger sällan någon lyckokänsla utan fungerar mer som en flytväst när man känner att man är ute på alldeles för djupt vatten på ett strmande hav och inte ser land någonstans.

Men liksom för många andra diagnoser hjälper sällan tabletter enbart. Det behövs mer. Som att se över sin livssituation, vid depression behövs en terapuet, motion, se över matvanor och förväntningar och krav. Och som det skrevs om härom veckan. Ett träningsprogram - individuellt utformat - att bearbeta och få hjälp med känslan bearbeta och få stöd i att inte bara lägga sig ner i sängen och "spela död". Var är förresten debatten om de barnen som drabbades av den formen stresssyndorm idag? Särskilt nu när debatten går hög om papperslösas rätt till sjukvård eller inte.

Nåväl, det finns guldkorn i artikeln väl värda att begrunda.

"Vi har helt enkelt fått ett nytt människoideal: ”Managern, entreprenören, säljaren och konsulten – en flexibel person med ledaregenskaper som kan övertyga och entusiasmera andra om vad det nu än vara månde – är ett mönster för den lyckade människan som spritt sig från den amerikanska kontinenten.” Det är ett människoideal som har sitt pris, konstaterar Svenaeus vidare: blyghet hör ju nämligen – väl att märka: i sina mindre handikappande former – ofta ihop med karaktärsegenskaper som anspråkslöshet, förmåga att lyssna och uppmärksamhet på andras behov. Jag tror att många av oss som har vänner som börjat äta antidepressiv medicin har uppfattat att de blir mindre empatiska än förut. (En annan sak är ju sedan att också människor som går i psykoanalys kan bli våldsamt självupptagna – åtminstone för en tid.) Jag känner för övrigt flera som äter antidepressiv medicin och som uppfattar att de i någon mening är avskurna från sina känslor: en kvinna som miste sin bästa vän klagade över att hon inte kände det hon fann att det hade varit naturligt att känna, att hon var avskuren från sin sorg. På liknande sätt kan medicinerna beröva oss vår sprallighet – och vår förmåga att bli förälskade. Vill vi det?"

Till Merete har jag följande boktips:
Social fobi : att känna sig granskad och bortgjord av Anna Kåver

Klart att Social Fobi ökar när kravet blir att att vi ska vara otroligt utåtriktade. De flesta av oss kanske är normal extroverta eller introverta. I många situationer funkar vi alldeles utmärkt. Den vanligaste specifika fobin är att framträda inför t ex en klass. Många är de som vid de tillfällena tar någon typ av beta-blockera för att stänga av hjärtrusningen för att ha möjlighet att ens ställa sig framför en grupp. Även professionella skådespelare finns i denna grupp. Så det syns inte alltid utanpå. Anna Kåvers och Åsa Nilsonnes utmärkta böcker om DPT, framförallt älskar jag boktiteln Att leva ett liv, inte vinna ett krig : om acceptans . För det flesta av är ju blyghet något vi lever med. Och vi funkar. För vissa blir det rejäla handikapp. Fast det är ju stort när man kommit så långt att man accepterar sin egen blyghet. I en omvärld som inte gör det.

Om man går i terapi för sin blyghet och/eller depression så är det lite som att lära sig gå igen och få en balans mellan sig och andra. Jag skulle nog inte säga att en person som går i terapi är mer jagcentrerad än en person som lever under depression eller med grav ångest. Det om något styr andra. Och gör personer självcenterade. Många av dessa person har kanske dessutom en dålig självkänsla/självförtroende så de följt alla andra än sitt eget hjärta alldeles för länge. Så det är klart att när en person som kanske länge tjänat andra, börjar gå i terapi för att få balans så kan det upplevas väldigt obehagligt för omgivningen. Det blir drastiskt i vändningarna och terapueten/medicinen/sjukdomen får bli syndabocken.

Flodhästen på arbetsplatsen (och Vardagsrummet) av Tommy Hellsten. Beskriver utmärkt fem överlevnadsstragier som vi ofta tar till när vi kommer från en destruktiv hemmiljö (kommer någon från en bra hemmiljö???).

Kvinnors vrede - om självutplåning till självinsikt av Harriet Lerner. Finns tyvärr inte på svenska längre (kolla bibliotek). Skulle önska att den var lite mer könsneutral skriven med. Nu var det länge sen jag läste den. Min främsta lärdom från den boken. Är att ställa sig lite vid sidan av och fundera på frågan "Vems är problemet?". När t ex din mamma ringer och beklagar sig över din syster inte har gjort något åt henne. Det får en säkert att upplevas som lite kall för att man antar ett annat perspektiv.

För alla som inte orkar igenom tjocka boken Svåra samtal av Douglas Stone. Den är absolut inte dålig, men kanske lite väl detaljrik. För dig som känner att du har lite bråttom. Konsten att föra konstruktiva samtal vid konflikter från fantastiska webbplatsen Arbetskonflikt från Göteborgs universitet. Mycket bra för människor i depression och ångest, men jag tror även för dem som möter människor som har ångest/depression.

För alla som kastar ur sig begrepp som att jag är deppig. Snälla använd er av andra ord. För mig är depression en sjukdom. En dödlig en. Ja jag vet att det är en sinnesstämning när någon upplever motgångar - inre eller yttre. Men det de ord vi väljer att använda oss av till vardags förtar och ger upphov till att riktiga depressioner eller ångestsyndrom inte tas riktigt på allvar. Och det är något man kan ta sig i kragen och arbeta sig igenom. Om det vore så enkelt så skulle vi nog inte ha självmord. Eller så många pillerätare eller långa väntetider till terapi. För många är även de som inte medicinerar, eller vägrar terapi. Men depression och ångest går inte över för det. Då finns det ju andra mediciner. Akohol, droger eller missbruk av arbete, sex, städning eller alla de som bara tappar lusten till livet och sitter framför TVn med disken växer. De senare gör man nu till underhållning och visar städpatruller som kommer och hjälper dem att rensa i röran. Vilket gör att de förtalas. Hjälp där de borde fått hjälp långt innan. Det tragiska är att ingen av oss går in och hjälper våra medmänniskor. Vart har medmännskligheten tagit vägen. Vila av våra vardagshjältar skrivs det om. Vilka egenskaper är det som lyft fram. Skit i andra, var framåt, en entreprenör.....

Ja vad blir baksidan. För allt har en baksida. Eller?

Vill vi ha det så? Hur hittar vi vinna-vinna lösningar.

En sista bok om att leva med depression, även om man själv är en som har som proffession att hjälpa andra och hur nära anhöriga kan bli medberoende. Är Underströmmar av Martha Manning.

Räknar stegen

2008-04-29T14:59:00.002+02:00

Jag har blivit med stegräknare.

Efter en vedervärdigt stilla vinter (även höst). På grund av trasslande knä, med tillhörande ryggont. Så vart det panik. Nu vart det uppenbart att förra årets kläder stramade betänkligt. Efter att ha ramlat förbi mamma och R förra veckan så blev jag inspirerad. R hade fått en stegräknare. Hmm, det har jag ju flera av....varav den jag fick på McDonlads låg i bokhyllan. Fyra år insåg jag att den legat där. Den var prydd med OS symboler. Förra OS. Det var då jag gjorde illa knäet senast vilket med fick till följd att vågen tog glädjueskutt uppåt.

Nåväl. Efter en underbar lördag på stan i lördags. Blev vi inregnade på Clas Ohlson. Det var iofs rätt bra för vi hade en del smått och gott som behövde inhandlas. Bland annat stegräknare, med överfallslarm. Nittionio riksdaler fattigare var ju inget att bråka om.

Så nu stegas det. Eller kör med en testperiod. Redan på lördagkvällen blev det 1500 steg bara på att springa mellan soffa och köket. På söndagen blev det över 16 000. Då hade jag förstås tvättstugan vilket kanske gav några extra steg. En av de få gånger jag kunde glädjas lite åt att jag har långt till tvättstugan.

Igår, måndag, blev det bara upp mot 6 000 steg. Men då var jag och hämtade cykeln jag köpte i söndags till dottern/mig. Så lägg till en cykeltur med mig som är totalt otränad. så är det typ 60 000 steg. Med tanke på att jag cyklade fel ett par gånger med. Nu får jag och dottern göra schema om cykeln. Tills jag lagat andra cykeln. Och införskaffat hjälmar.

Skyll inte ifrån dig, Svensk!

2008-04-09T14:21:00.003+02:00

Utropar Aftonbladet och Ann Heberlein, hon är teologie doktor vid Lunds universitet, forskare och föreläsare.

För oss med den formen av Jesuskomplex som gärna tar på oss all världens synder så känner jag inte alls igen mig. Men visst skulle det vara bra om några fler tog på sig delar av ansvaret.

Fast jag tycker ofta syndabocksletade är av ondo. Visst måste man veta vad som gått snett, och hur samt vad man kan göra för att undvika det i framtiden. Upplever sällan att det finns EN syndbock. För övrigt är det så enkelt att vara efterklok. Ofta är det misskommunikation och missförstånd som leder till häxjakt på syndabockar - i alla fall att det är någon annans fel än jag själv. (Nu pratar jag inte om brott eller fall där man är i ett syfte att vara grym, eller medvetet föringa folks tankar, viljor och känslor. Eller att kära dottern äter upp godsakerna som jag uttryckligen sparat till ett visst tillfälle).

Fast ibland är det bästa att ta till humorn och skratta åt eländet.

Medan jag skriver detta har jag fått påbackning om att frimärken lossnat från en trycksak vi har gjort som ska postas. Det var lätt att ordna så nu är de fastlimmade med permanent lim. Dock är alla kuverten skrivna med NON-permanent penna. Fast jag av chefen fick order att det var just denna penna som det skulle skrivas med och ingen annan. Resultatet är att kuverten måste hanteras varsamt. Vems fel? Jag hoppas de hinner torka in så att det blir mer permanent än non-permanent. Nästa gång det blir ett liknande uppdrag kommer jag iallafall att kolla och protestera innan. Nu upptäckte jag det när allt var klart.

Nu kan jag inte säga om svenskar är sämre eller bättre än någon annan på det här att skylla ifrån sig. Eller kristna vs. någon annan tros uppfattning. Fast det finns ju delar inom katolska tron som jag tycker kan vara teoretiskt tilltalade: (ber om ursäkt ifall jag har fel bild av hur det kan gå till)

Bikt - erkänd din synd - be tio Ave Maria = du är förlåten av Gud.

Vår svenska kyrka har light varianten. Vi erkänner våra synder och blir förlåtna - av Gud.

Sen om våra medmänniskor vill förlåta oss, eller om vi kan/vill förlåta oss själva. Det är oerhört mer komplicerat. Ibland kanske det inte är förlåta man bör koncentrera sig på utan ett accepterande a la Mindfulness.

Jag hoppas och ber en bön att inbjudningarna "håller". Och tar på mig min del i ansvaret.

Suckar lite och hoppas jag en dag kan skratta åt det.

Man har inte roligare

2008-04-06T01:07:00.002+02:00

än man gör sig.

säger hon som är koffienhög. Och allmänt uppivarv efter en dag med Högskoleprovet.

Ritch, ratch....50 minuter hit, 50 minuter dit. rast, kaffe,sol, vatten,toalet, panik förjag inte har kolocka, snabbis till pressbyrån och värsta kön, klocka med dödksappar inhandlades, försenad, springade, panik, svåraste delen, ifyllnad bara för att, rast, sushi, kaffe, träsmak, håller andan, rast.....

Nu flaschar alla svar förbi huuvdet. de haninte smältas. Kollat svaren på nätet och tror jag är rätt nöjd. Om nu nomineringesskalan håller och jag inte ligger ett poäng under istället för över som jag nu tror......även om jag är arg för alla jag missade så är jag överlycklig att jag hade några rätt. Kändes som jag tippade matcher i ungerska ligan stundtal. Men hörde en tjej på tunnelbanan nämna sitt resultat och hon hade 20 poäng under. Samtidigt som jag såg provkamrater till mig svarat delvis HELT annorlunda än jag, gjorde mig ju fundersem även om jag tyckte inte jag kunde svarat annourlunda. Jag gjorde mitt bästa. Men med önskan att jag kunde vara bättre.

Inte för jag vet vad eller om jag ska söka någon kurs. Fattar ännu mindre vad provresultet visar för de kurser jag vill söka. Men men.

Och en stilla undran från en som arbetat med statisik, gjort massor av diagram och idag använder det för att ge illustrationer. Diagramdelen är åt skogen. Så ser och visar man inte professionella diagram idag.

Diagram är en illustration för att visa grafisk en text eller en tabell. Och ofta mycket tydligare än exemplen. Skitidagram som den som gjort dem borde skämmas för. Inte spridas till 43 000 personer.

Nåja allmänt konstalde frågeställningar till texter med. texterna i läsförståelse var många rätt intressanta. Skulle jag ägna timmar åt att diskutera. Matematik i skolan och streching, eller fåglars flyttvägar. eller varför inte frågan Vad är konst? Frågorna och svarsalternativen skulle jag aldrig kunna komma på. Inte ens de de anser är de rätta.....ja ja.

Sen kan jag undra hur relevant ett prov är som där det inte direkt går att plugga in vad som komma skall. Men lära sig hur de (Hsv) vill ha svaren. vilken typ av inlärning tyder det på. Är det inte just den de varnar efter på universiteten att de du sturande inte är reflekterande nog? Fast jag förstår att det är omöjligt att ha mer uttömmande och komplexa frågeställningar när så många gör proven. Men undrar om kanske inte proven behöver anpassas efter utbildningar lite mer. Förstår inte alls hur provet visar något om vad som är lämpligt för en av kurserna jag kanske ska söka.

Men jag ska väl inte klaga, verkar som jag ligger bland de översta 10 %.

Inomhus skidåking?

2008-04-01T12:30:00.004+02:00

Hammarbybacken ska glasas in!

En av mina saker på min att-göra-lista-men-det-glömmer-jag jämt-bort måste få prioritet. Fika i Hammarbybacken. Denna pärla. Det är urhäftigt att åka skidor och ha stan för sina fötter. Trots att liften går mycket långsammare än att åka ner, inklusive paus för att beundra utsikten. Och med dåliga knäns så får det numera bli promenader.

Något säger mig att det kanske inte är så brått trots allt! ;-)

Vd:n har fått nog av dåliga vintrar. En VD vid namnt "Cidmee Nott". Men hur trovärdigt är det?

De mest lustiga artiklar dyker upp just på dagens datum. För ett par år sen skulle det bli playa nedanför slottet. Inte så tokigt, om det nu är fint väder någon sommar.....

Men idéerna kanske inte är så dumma? Var rätt kul att förra helgen ha massa skidåkare utanför dörren på väg till spåret i Nackareservatet. Om det är snö känns det som jag bor i en vintersportort.

Hade varit kul att bo i en badort med. Men klarade kanske av den känslan med somrarna i Bredäng. Campingen gjorde att förorten blev en riktig roligt plats med massor av italienare och tyskar. Saknar vatten. Men snö är ju inte dumt det heller.

Vårkänslor

2008-04-01T08:14:00.002+02:00

Fler artiklar dyker upp i tidningarna just nu om flirtande och partnerval. Vårkänslor hos journalisterna, eller kanske hos mig som göra att jag ser dem?

I Aftonbladet och Expressen konstateras att män är Flirt-analfabeter och inte fattar när (vi) kvinnor flirtar. Det förklarar faktiskt en hel del. Skillnad i en del humor och litteraturval kanske? Ronny och Ragge stilen hajar killar. "-ska vi pöka?", typ....

.

Kanske inte så konstigt att mina signaler inte uppfattas. Hur ska man göra?

Jag hamnar i då i grubblerier, som alltid - efter att ha läst tonvis med fackböcker om relationer. Litteratur som vänder sig oftast till kvinnor (hur många män köper denna litteratur). Är det bara vi kvinnor som ska ändra på oss? Förstå männen.....och anpassa oss?

I SvD stod det i höstas att om att generna styr partnervalet. Vi väljer våra pappor. Iallafall bland flugsnappare. Men nog har jag letat efter "pappa" med. Och även om min pappa var bra på många sätt. Så finns det ju sidor hos män som jag inte skulle vilja återuppleva. Men gör. Gång på gång. Så alla män som kanske inte har kontakt med sina barn, eller döttrar. Ni är otroligt viktiga. Och ni kvinnor som inte låter barnen träffa sina pappor. Pappor är viktiga. På gott och ont. (Liksom mammor).

Pip pip!

Blommor för förkylda

2008-03-19T13:30:00.004+01:00

Enchinea

Tack mamma som visade mig det. Först i form av Esberitox, nu mest i form av Friggs Echinacea brustabletter. Varning om du är allergisk. Men för mig hjälper den. Inte så att jag inte blir förkyld. Men ofta mycket lindrigare och kortare tid.

Försöker just nu mota bort förkylningen så inte en storhelg ska gå i sjukdomstecken. Håll tummarna! Sova mycket är ju bra med.

”Vad menar du med det?”.

2008-03-04T13:06:00.005+01:00

Träning pågår.

Såg Elaine Bergqvist på morgon-tv. Jättebra.

Bäst var nog resonemanget att många av oss använder oss (eller möter personer som använder sig av det) av härskartekniker av oförstånd, okunskap och sällan för att vilja någon illa. Riktigt bra metod med att bemöta upplevda härskartekniken med frågan

- ”Vad menar du med det?”

Önskar jag vetat det tidigare, för ungefär tio år sen. Så enkelt så jag rodnar. Fast ändå inte.

Just nu sitter min fd chef bakom ryggen som ständigt sa "Lilla Gumman" - och fortfarande gör - till mig. Enormt frustrerande. Särskilt när hon var lönesättande chef. Men det var och är inte så enkelt att bemöta heller. För hon vill väl, men i det säger hon att jag är äldre än dig och hålla mig på plats. "Lilla gumman" blir som blöta kläder som kladdar sig fast och begränsar mina rörelser. Det är som en vuxen som tilltalar ett barn. Svarar man då på fel sätt och ifrågasättande - till och med men den rätt oskyldiga frågan vad någon menar - bekräftar man rollen som "barnet" ifrågasätter "föräldern/auktoriteten", så man behöver bädda en del där man kommer i vuxen som talar till en annan vuxen. Vilket kan vara svårt med med en chef (eller någon annan) som ser sig som en föräldertyp (uppslagsord: transaktionsanalys) . Jag har iallafall svårt för det. Att min faster/mamma eller någon väninna kallar mig "lilla gumman". Har jag inget problem med, kan till och med uppskatta det.

Så gör du den fula maktgrodan synlig (Sydsvenskan).

Såg att boken Säg Nej Med Gott Samvete : - och säg ja till mer tid, mer glädje och till det som är viktigast för dig!

finns med på bokrean. Finns ju pocket med.

Sen finns ju de som använder och njuter av att använda sig av Härskartekniker bl a Energitjuvar. Men som så mycket annat så går det sällan att ändra på andra. Så det gäller att identifiera mönster och se över om hur man bäst bemöter. Och ibland är det bäst att fly än illa fäkta. Får nog trava till bokaffären och köpa boken Härskartekniker.

Härskartekniker

2008-02-28T10:45:00.004+01:00

Blev jättenyfiken Elaine Bergqvist om sin bok om "Härskarteknik".

Fula knep för att få makt

Särskilt med artiklarna som just DN och Maciej Zaremba om kränkhet. Kanske något som kurslitteratur på Lärarhögskolan. Risken finns förståss att anmälningarna kommer öka lavinartat.

Skrev ju om Berit Ås och hennes härskartekniker. I samband med tidigare artiklar. Och nog för att härskartekniker är jätteintressant, men ännu intressantare hur man kom komma förbi dem. Lite fundersam blir jag också att Eleine och artikeln målar upp något nytt att att Berit Ås härskartekniker skulle vara explicit något för män förtrycker kvinnor. Där tror att alla är eniga idag. Att en som använder sig av härskarteknik har inget kön. Sen kan det vara systematisk att män använder tekniker mot kvinnor, äldre mot yngre, medelålders mot äldre......och tonåringar mot föräldrar. ;-)

Elaines sju olika härskartekniker
Projiceringsmetoden. Du klagar på något men får själv skulden för det du påtalar. Den som använder denna metod tror sig ofta vara allvetande, lida av ett Messiaskomplex.

Komplimangsmetoden. En vänlig härskarteknik som inleds med en komplimang. Syftet är att få dig att göra något utöver det förväntade, men kvar blir en olustkänsla trots komplimangen.

Stereotypmodellen. Du blir bestraffad eller negativt särbehandlad när du gör något utöver det som förväntas.

Självförvållad härskarteknik. Du ger ett osäkert intryck med ditt tonläge och kroppsspråk. Du förminskar dig själv och det du säger, "härskaren" får därmed ett överläge.

Uteslutningsmetoden. Du blir inte sedd när du borde bli sedd, i ett samtal eller i en debatt, eller när till exempel ditt tal på bröllopet "glöms bort".

Hierarkimetoden. Innebär att man använder ett överläge eller ett underläge för att tysta någon. Det kan vara chefen som förtrycker sina anställda, men faktiskt också tvärtom.

Tidsmetoden. Många använder tid för att tysta ned andra: "Jag är äldre än vad du är" eller "Jag har varit med längre i det här gänget än vad du har varit".

Härskartekniker enligt Berit Ås

1. Osynliggörande Att tysta eller marginalisera oppositionella personer genom att ignorera dem. Exempel: Någon tar upp det du just sagt som om det vore en egen idé eller tar ordet trots att du just börjat prata. På ett möte börjar de andra skrapa med stolarna, bläddra i sina papper, viska eller gäspa när du får ordet.

2. Förlöjligande Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför grupp anmärka på persons yttre är ett sätt. Exempel: En kollega skrattar åt ditt uttal och säger att du låter som en person i en kul tv-serie (när du hade något viktigt att säga). Att kalla en avdelning med många kvinnor på för ”hönsgården”.

3. Undanhållande av information. Att utestänga någon eller marginalisera dennes roll genom att undanhålla den väsentlig information. Exempel: Du förstår att dina kollegor haft ett möte där du borde ha varit med. Beslut som skulle fattas på ett möte har redan fattats tidigare i informella sammanhang, där inte alla berörda haft tillträde.

4. Dubbelbestraffning. Att försätta någon i en situation där personen nedvärderas och bestraffas oavsett vilket handlingsalternativ den väljer. Exempel: Du är noggrann med dina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om du snabbar på får du höra att du slarvar. En man beskylls för att inte ta ansvar för hem och barn, gör han det så beskrivs han som omanlig. En kvinna som väljer att vara hemma med sina barn före att gå på ett kvällsmöte betraktas som oseriös, går hon på mötet får hon höra att hon är en dålig mamma.

5. Påförande av skuld och skam. Att få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något de utsätts för är deras eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Exempel: Trots att du inte informerats om det där mötet får du höra att du själv borde tagit reda på när det var. Ingen lyssnar på vad du säger på mötet och du känner att du uttryckt dig på ett dumt eller otydligt sätt. En kvinna som sextrakasseras har sig själv att skylla med tanke på det sätt som hon klär sig.

6. Objektifiering av kvinnors kroppar. Att kommentera eller diskutera kvinnors utseende i irrelevanta sammanhang.

7. Våld eller hot om våld. Att utnyttja sin fysiska styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller att visa att den möjligheten finns.

Verktyg för att se och identifiera härskartekniker från umeåkommun (pdf)

Italienska

2008-02-28T10:32:00.004+01:00

Vet inte vad det är med Italienska. Det går rysningar längs ryggen när jag hör det. Å då kan jag bara ett å annat ord.

Sen läste jag att Eros Ramazotti var på väg hit för att uppträda. Härligt.

ps. Att skriva av sig migränen funkade lite igår. Det blev bättre. Idag är migränen lindrigare. Och jag har har laddat med Ibumetin.

Migrän

2008-02-27T14:36:00.002+01:00

Behöver alla tips i världen så jag överlever denna dag. TOKmycket att göra. Mina tankar går till om jag skulle klarar på sin höjd att ta mig till vilrummet en stund. Nog för jag kan ha migrän, men denna omgång tillhör en av de värre. Måste skriva av mig. Tar just nu till alla medel. Allt från Ibumetin, Voltaren (vet inte var ibumetinen jag hade i handen tog vägen för minnet blir lika med noll), kaffe, banan, mat trots illamående, håller hårt i huvudet för att det inte ska sprängas och sträcker på mig och rör på ryggen. Nu måste jag skriva av mig. Det kanske hjälper?

Surfandes ut en kortis till kvällstidningssidorna och magen vänder sig nästan när man ser all blippande reklam. Var tvungen att tömma min papperskorg för kollegan slängde apelsinskal och alla ljud ekar i skallen. Nästan så man kan ansöka om att få vara med i Heroes, alla sinnen blir på spänn och jag känner mig full av alla intryck. Samt värk. Synen spelar spratt. Hela skärmen gungar lite lätt. Sjösjuka på torra land?

Är dock hur mallig som helst för min omslagsbild till boken Sjöväder. Nu gick den ut som annons i en tidning på 360 000 exemplar. Redaktören var glad att den var instoppad i tidningen och jag bara att jag finns publicerad. Att fota har trots allt varit en barndomsdröm. En av alla man aldrig satsade på. Trots det det så har ju en av mina bilder blivit publicerad. Dock skruvar det upp min önskemål:

Vill ha bättre kamera NU! Och vill bara fota.....får nog ta en trisslott eller något.

Så gott att må gott igen

2008-02-23T14:49:00.004+01:00

Tog mig ut i spåret idag. Sista låten i örat under tiden jag öppnade dörren till hemmet. Var Peter LeMarc med låten Så gott att må gott igen.

Solen sken och jag kan gå igen!

Ja sitter å tittar ut från min fönsterkarm
Ja känner en vindpust andas på min arm
Men nånting i luften vet inte va det e
Det doftar som sommarn trots att hösten e här.

Åh det slår mig
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Åh, det känns som såå länge sen
Ååååhhh, det är så gott å må gott igen

Allt detta glömda det som ja alltid minns
Är bortblåst bland molnen som om det inte finns
Ja den där ändlösa ängslan den går nån annanstans
Ja sitter i ett fönster önskar mig ingenstans.

Åh det slår mig
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Åh, det känns som såå länge sen
Ååååhhh, det är så gott å må gott igen

Ja sluter mina ögon å ja ser det ja ser
Hur vinden drog som en rakkniv å skar mej ner
Det enda sanna var sorgen å en gråt som bara kom
Som att långsamt kvävas å tappa allt förstånd
Ifrån ett vidöppet fönster blickar jag bara ut
Snart kommer nog regnet men också det tar slut
Ja sörjer inget jag saknar e glad för det ja har
E bara lycklig att jag lever att ja finns kvar

Åh det känns som,
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det känns som så länge sen (så länge sen)
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen

Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen
Ååååhhh, det känns, det känns som så länge sen (så länge sen)
Ååååhhh, det e så gott å må gott igen

Svåra samtal

2008-02-20T13:51:00.004+01:00

Hur Man Pratar Om Det Som Betyder Mest

Hur pratar man om det som betyder mest?
Alla måste vi ibland genomföra besvärliga eller svåra samtal med kollegor på jobbet eller våra närmaste. Oavsett hur framgångsrika, duktiga och självsäkra vi kan känna oss vid andra tillfällen, finns det alltid vissa situationer och samtal vi fasar för. Det kan röra sig om att löneförhandla med chefen, diskutera ett personligt problem med en kollega eller bryta upp från ett förhållande.

Vår oförmåga att hantera svåra samtal på ett riktigt sätt har ett högt pris: ansträngda förhållanden, minskad produktivitet, problem i familjer och arbetslag. Samtalen vi drar oss för att genomföra tömmer oss på energi, ger oss en hård klump i magen och tar tid och kraft från det vi egentligen vill åstadkomma. Vissa av oss tar på ett hårt yttre skal för att undvika svåra samtal helt och hållet. Båda tillvägagångssätten leder till frustration, ilska och ouppklarade konflikter.
Den här boken visar på ett konstruktivt sätt hur du kan agera när du måste diskutera något av känslig eller besvärlig natur. Den pekar på olika metoder och ger dig konkreta råd.

Om författarna:
De tre författarna är alla verksamma vid Harvard Law School där de undervisar i förhandlingsteknik. Doug Stones specialområde är konfliktlösning. Han arbetar också med Harvardstudenter i projektgrupper rörande alkoholism, våldtäkt, depressioner och självmord. Han har även ett förflutet som författare av TV-komedier. Bruce Patton arbetar med Harvards externa utbildningar i förhandlingsteknik. Som medlare har han bland annat varit verksam i Sydafrika där han arbetat med Nelson Mandela. Sheila Heen har specialiserat sig på konfliktlösning i frågor rörande kön, ras och etnisk tillhörighet.

Det är med glädje jag ser att Lärarhögskolan ligger under Stockholms Universitet. Där Universitets rektor ger lärarna sitt stöd. Själv känner jag nog mer som HBT-sossens inlägg om Att vara en god pedagog. Tankvärt.

Kom i livlig debatt på lunchen med. Det är den som är kränkt som har rätt. Ja den har rätt i att inte bli ignorerad med sin känsla/händelse. Det betyder inte alltid andra har gjort något fel heller. Svårt ämne som berör. Och behöver diskuteras ständigt.

Konsten att kunna föra konstruktiva samtal vid konflikter. En artikel som i stort sett är en sammanfattning av ovanstånde bok. Läs!

Läs även:
Tumregler för konstruktiv kommunikation i konflikter och

Läs även Sju tumregler vid en konfliktsituation och Är jag bra eller dålig? Om prestige och självkänsla i konflikter

Skulle kunna rada upp varenda artikel från Arbetskonflikt. Sveriges bästa sajt.

Jag är inte så säker på att

2008-02-20T10:53:00.003+01:00

....att det är så skadligt med domedagsprofetierna som både bloggvärlden och i viss mån Maciej Zaremba målar upp i sista artikeln om kränkningar och upplevd kränkning på lärarhögskolan i Stockholm?

Jaktscener från Lärarhögskolan

Ingressen lyder:

"Visst är det jobbigt när andra inte tycker som man själv. Men är det också kränkande? Och ger det rätt till skadestånd? Maciej Zaremba försöker förstå varför vi är så lättkränkta nu för tiden. Och vad som händer när en lärarhögskola inte vågar försvara sina lärare."

Jag tycker det är bra att folk ger uttryck för att de är kränkta. Det tycker jag är ett steg framåt, samt att det finns lagar som stärker den.

Men det kan ju inte vara så enkelt att någon säger att den är kränkt. Vad är kränkade då och om man vill kan ju det mesta kränka? Att symbolerna för damtoaletter diskriminerar tjejer som aldrig har kjol?

Dock verkar lärarhögskolan sakna en handlingsplan, känd av både studenter och lärare. Som varje skola ska ha och det är rätt höga krav på våra skolor idag. Med rätta!

Samtidigt så borde nog lärarna vara tydligare med att när det är undervisning och diskussion. Lärare är människor de med. Utrymme att få göra fel måste alla få göra, och utrymme att lära och korrigera. Även lärare.

Igår kväll möttes jag av att dottern (och hennes klass) bråkar just nu med deras lärare för att de inte får läsa boken Parfymen eller Låt den rätta komma in. Jag är helt med läraren. Det är inte böcker för 12-13 åringar även om har de flesta sett barnförbjudna filmer i åratal. Tror en del i klassen egentligen skulle säga nej fast just nu vill de börja vara större än vad de är. Jag har sagt till dottern att hon gärna får läsa böckerna iallafall. Men i skolan avgör läraren. Nu känner de sig kränkta. Suck!
Tycker det är bra att han sa stopp. Däremot var missen att han nästan lovade en av böckerna innan. Vilket gör att han fick nästan 30 tonårsmonster mot sig och uttryckte att en kunde byta skola. Inte smart. Särskilt när denna elev känner ett stort utanförskap och gjort massor av hyss, men är på väg in och har lugnat ner sig betydligt. Läraren har dock många andra otroliga fördelar. Fast en av bristerna är nog att han är för snäll. Vilket gör att man ibland lovar mycket mer än man kan hålla.

Rekommenderar igen alla som är roade och oroade över konflikter. Göteborgs Universitets utmärkta sajt Arbetskonflikt. Baskunskaper i mellanmänskliga konflikter. Särskilt för alla på på lärarhögskolan. Just nu när nog många känner sig extra kränkta att det skrivs en hel del negativt om en skola som de går på.

Vet inte om de läser konfliktkunskap på lärarhögskolan, men de skulle verkligen behöva kurser idet. För kraven är hårda på dem att hantera konflikter i klassen, mellan klasser och bland lärarkollegor. Om det inte finns arbetsro och konflikter är lösta. Spelar det ingen roll ifall man som lärare inte kan svenska. För eleverna kommer ändå inte lära sig något.

Sen får vi nog inte underskatta alla amerikanska kriminal/advokat serier på tv. Och att många fler idag kommer från kulturer där det är vanligare att anmäla. Medias inflytande?

Verkar dock som Maciej och många av bloggarna blir oerhört kränkta över att personer bli kränkta. Lite lustigt faktiskt!

Jag blir kränkt för att du blir kränkt.

Man kan ju som enskild fundera över vissa saker när man känner att man går igång: Vill man ha rätt eller vill man vara lycklig. Fast det är bra att ta strid med ibland och borde göras mer. Jag är oerhört nyfiken på vad som skulle ha hänt ifall man öppnat en dialog med studenterna och lyssnat på dem och försöka visa olika sidor av saken. Det vill säga. Och om studenterna begärrt samtal med läraren/skolan. Var finns utrymme för lärande på lärarhögskolan?

Mitt syfte (för att vara tydlig) jag vill inte kränka någon. Jag är lika nyfiken - tror jag - som Maciej är på det här med "kränkhet". Det blir man med en tonåring hemma. För jag ska på föräldramöte ikväll och kände att det kanske är bäst att fråga om det var okey det jag hade på mig till tonåringen. Vi tonårsföräldrar är iofs pinsamma bara genom att finnas till. Men jag fick ett okey. Denna gång!

Iofs upplevde hon det nog som en grov kränkning igår när jag hotade med datorförbud ifall läxan inte gjordes. Men den makten har jag. Och inget jag skäms för. Tar inte till det ofta, är beredd att genomföra det. Ett samtal kommer komma till om att styra upp vissa saker.

Det är synd om människorna

2008-02-18T10:59:00.003+01:00

Under vintern har jag varit förundrad över all ytlighet i media. Bantning, Britney-skandaler och Bildts kavaj.

Men helt plötsligt verkar journalistkåren vaknat. Eller är det jag själv?

Jag borde vara glad. Men känslan blir som Stringberg uttryckte sig.

"Det är synd om människorna."

Maciej Zaremba ångar på i Dn om lärarhögskolan i dagens artikel är om Queer-teorin som verkar vara det enda politiskt korrekta sättet att tänka på lärarhögskolan. Men det låter som artikelförfattaren är oerhört kritisk till det. Men kanske framförallt ett synsätt där den som är kränkt har rätt. Och att det är den enskildes känsla som dominerar. Undrar om lärarhögskolan inte blandar ihop det. Var är diskussionen mellan moral/etik kontra juridik. De är sammankopplade, ibland översensstämmande och ibland inte. Det verkar vara en enda soppa så som det framställs i artikeln.

När jag läste på universitetet så ordnade vårt Ämnesråd en suverän föreläsnings serie på ämnet. För oss studenter som läste både juridik och beteendevetenskapliga ämnen. Det var ett par jätteviktiga föreläsningar. Kommer tyvärr inte ihåg vad han hette som just hade föreläsningen om skillnaden mellan moral/etik kontra juridik.

På ett sätt blir jag glad att många av våra blivande lärare är så idealistiska. För femton år sen så förstod flera av mina kursare inte värdet att diskutera jämställdhet (läste arbetsrätt). "Det är ju jämställt!" Jämställdare än tidigare, men inte jämställt. Inte ens idag. Femton år senare. När jag började var jag med oerhört idealistisk. Med rätta. Världen var rätt svart och liv och studietiden var en resa. Livet fick många nyanser. Där kom jag till universitet och skulle få svaren. Men jag lämnade med många fler frågor. Men ändå stärkt. För även om svaren uteblev, så öppnade studierna en ny värld. Mer svårtolkad men ändå klarare.

Genom morgontv kunde jag nog äntligen se vad det var det är när man inte når varandra med mohammedbilderna kontra rätten till fri publicering. Ena pratar äpplen och den andra pratar päron. På det sättet lär ingen lösning nås. Det är inte mot publiceringen som bilar står i brand. Utan känslan av maktlöshet och räknas som andra klassens medborgare.

Åter till artikeln: Att utgå från att alla par är hetrosexuella. Är det diskriminering? Min erfarenhet att det inte bara är vad man säger. Utan hur med, som spelar roll. Jag kan tycka att det är lite överdrivet att anmäla det första man gör. Vore det inte i första steg uppmärksamma läraren och/eller studenten att hur man uttrycker sig faktiskt spelar roll. Av artikeln framkommer det inte vad som faktiskt gjorts.

Reagerade vidare på att en av stunderna reagerat på uttrycket "lilla vän". Tycker jag är sunt. För det är nedsättande. Oftast.

Artikelförfattaren har höjts till skyarna. Jag undrar lite varför. De är rätt långa (där en del bloggare just kommerterar att de är långa, men väl värda och läsa) men enligt mig rätt färgade av artikelförfattarens åsikter eller starka funderingar. Jag tycker de inte alls ger några svar. Utan väcker fler frågor. Kanske ett underlag för en bok eller avhandling?

Fast jag har länge undrat över lärarhögskolan. Tycker man ska ha höga krav på en så viktig grupp som lärare. Nu hjälper det ju ofta inte att man har excellenta lärare. Min dotters lärare är helt suveräna efter vad jag kan bedöma. Klart att allt kan alltid bli bättre, men de är bra. Det krävs fler pusselbitar för att en lärare ska kunna uttöva sitt arbete med. En vettig skolorganisation, kringresurser, material osv. Många lärare har inte det idag.

Men efter att ha läst artikeln så verkar de behöva ett par föreläsningar och framförallt diskussioner av Berit Ås teori om härskartekniker . De tycker jag blivande lärare behöver känna till. Dels för att de kommer att möta det som personer och dels för att reflektera över det om hur man själv agerar.

Kanske sveriges elitlärare som är är i klass 9A i Johannesskolan i Malmö, bör kallas in till lärarhögskolan nästa termin?

Imorse så debatterades återigen kunde jag nog äntligen se vad det var det är när man inte når varandra med mohammedbilderna kontra rätten till fri publicering på morgontv. Ena pratar äpplen och den andra pratar päron. På det sättet lär ingen lösning nås. Det är inte mot publiceringen som bilar står i brand. Utan känslan av maktlöshet och räknas som andra klassens medborgare. Den enskilde konstnären som är där för att försvara sig och sina verk. Har ju ett halt annat perspektiv. Borde det inte vara politiker som är där och frågan vara hur för vi bukt med diskriminering av muslimer?

Den enskilde konstnären, ger uttryck och gör en bild/tolkning på sina känslor om islam och/eller hur de framställs i media. De visar en bild av extremister och terrorister som i Islams namn tar sig frihet att göra saker som inte är tillåtet enligt islam. Men vi (läs: media, västvärlden) jämställer gärna alla muslimer med dessa terrorister. Inte undra på att de känner sig kränkta. Med rätta kan jag tycka. Lika kränkta som vi kan (och får) känna oss, när de bränner svenska flaggan, ambassader, eller sätter enskilds egendom i brand eller ännu värre dödhotar etc. För här har vi faktiskt rätt att publicera bilder. Juridiskt. Sen är det olagligt att diskriminera och utöva rasism. Fast konstnären har inte fattat att hans bild som kanske vill visa på vilken bild vi har, blir ytterligare en kränkning. Att publicera en bild på mohammed är inte olagligt. I vårt land. Men att utöva rasism är. Så är det ett uttryck för rasism att publicera bilder på mohammed. Särskilt med bomber i turbanen. Är det rasism? Vad är det för bild som media målar upp för oss om kvinnor, muslimer, homosexuella, överviktiga, samer, psykiskt sjuka, unga etc?

Plats, ligg i korgen känns det som. Du ska inte tro att du är något.

Nå jag ÄR glad att debatten är uppe på bordet. För som min lärare i pedagogik uttryckte det. Det man inte kan beskriva, kan man inte heller förändra.

Feminist som skällsord

2008-02-17T12:16:00.002+01:00

Ja fortsättning på föregående artikel. Angående att känna sig kränkt.

Per Ström är på hugget igen. I debattartikeln

”Kvinnor görs till offer”

Ingressen lyder: " Feminism som leder vilse. Tidningar och etermedier framställer kvinnor mer drabbade än de är och män blir oftast lyckligt lottade i rapporteringen. Men verkligheten ser inte ut så. Författaren Pär Ström har granskat fyra nyheter, som medier vänt upp och ned på för att kvinnor ska bli offer."

Som feminist blir jag minst lika upprörd när kvinnor frammålas som som offer, när det kanske är flest män som drabbas. Ta det våldet som män utövar mot varandra. Det är mycket större risk att pojkar blir brottsoffer (och förrövare) än flickor.

Förstår inte påhoppen mot feminister. Är det för att de upplevs som en homogen grupp och män inte är organiserade. Det finns ju många både kvinnor och män som feminister. Dvs som lyfter debatten och tar upp kvinnofridsbrott och diskriminering i arbetslivet. Det betyder ju inte att det finns tillfällen där män inte blir diskriminerade. Ta män inom barnomsorg t ex.

Och vad vill Per Ström egentligen. En maktkamp? Är vi inte fast i samma tragglande och fastnar i pajkastning mot varandra istället för att se varandras synvinklar och hitta ett samhälle som är hållbart för alla. Jag förstår att många män blir kränkta så som de ibland målas upp i media. Och kvinnor och barn som offer. Både som offer och som objekt.

Men är det verkligen feminister som skriver dessa rubriker? Är det inte journalister och/eller redigerare? Vad vill de? Vill de ha jämställdhet eller vill de sälja tidningar? Vem vinner på schablonartade stereotyper?

Mitt boktips till Per Ström är: Det kallas kärlek av Carin Holmberg. Tycker den visar rätt tydligt att det båda könen är förlorare idag. Och många barn i relationen till sina pappor. Och pappor med. Och förhoppningsvis så kommer vi att skratta åt att det kunde ges ut en bok som Gunilla Bergströms Familjens projektledare säger upp sig

Bara för att det tradionnelt varit så och vår bild är både på oss själva och från andra att kvinnans är hemmets domän och arbetslivet/karriären männens. Så finns det många män som är familjens projektledare idag. Och många fler kvinnor idag som kanske tar karriären med större lust än familjeriet. Förhoppningsvis så blir vi mer sterotyper och blir mer mångfacetterade än vad som hittills getts utrymme åt. Även om det såklart ligger en trygghet i att ha en fast mall att gå efter. Även om man vantrivs i den roll man blivit tilldelad.

Och det kommer behövas mycket kommunikation när man träffar en ny partner. Vad vill man med sitt partnerval, hur vill man leva etc. men hur enkelt är det om kärleksbacillen drabbar oss och allt vett går ur knoppen?

Jag är kränkt

2008-02-17T08:48:00.005+01:00

Läser artikeln Först kränkt vinner i Dagens Nyheter Maciej Zaremba. Om kränkta studenter på lärarhögskolan. Verkar som om lagen om likabehandling blivit ett vapen personer tar till när de blivit underkända. Inte så konstigt. Mer förvånande att man inte gör konsekvenseranalyser och ser både hot och möjligheter så fort vi gör något. Lite naivt.

Apråpå artikeln så är det klart det är ett problem om man ska undervisa i ett språk och har missat det grundläggande.

Det har dock alltid funnits personer som känts sig förfördelade och kränkta och tagit medel för att göra sig större än vad de är. Likaväl som de finns de som har dålig självkänsla och aldrig ser att de bidrar eller har ett syfte. På något sätt kan jag känna att det är sunt att man säger att man upplever sig kränkt (det är både en känsla och tillstånd). Många av oss blir kränkta dagligen men det är ofta så institutionaliserat att vi inte ser det. Rasism och stereotypa synsätt på kön, familj, bakgrund, utseende och sexuell läggning. Det finns. Frågan är väl mer om vad man orkar ta tag i. Eller tar man tag i saker när man först ser att man har något att vinna på det?

Dottern som är 13 år och är i värsta åldern där allt är kränkning - men egentligen ett uppvaknande och undrande till hur världen funkar och sunt ifrågasättande om varför det är som det är och funderingar hur det borde vara. Att ifrågasätta är sunt. Men att tro att man alltid har rätt är inte lätt. Vissa saker blir inte rätt heller även om det är rätt, förrän gruppen är övertygad att det är rätt. Vi är ju sociala varelser och ingår i ett sammanhang. Vad som är rätt och fel påverkas av en grupp. Men enskilda har ibland mer rätt en en grupp. Dock inte alltid.

Senaste veckans värsta kräkning här hemma har varit skolan, enligt dottern. När lärarna kommer på att barnen behöver något dagen efter. Säg gympakläder. Men barnet som har pappavecka har gympakläderna hos mamma. Alla bor inte nästgårds heller. Det kan vara papper som behöver skrivas på oxå. Orsaken är att lärarna utgår från en samhällsnorm att barn bor i ett hem, när halva klassen pendlar. Blir barnen kränkta? Nja. Oförstående och bekväma lärare. Att det krävs framförhållning. Men även vi föräldrar och barn behöver ju visa förståelse för skolan med. De har kanske trettio olika familjesystem att hålla reda på. Lärare är ju människor de med. Även om vi verkar tro att de är supermännsikor (en del lärare verkar nog tro det med tills de brakar igenom).

Sen möts jag av att Ni svenskar är ju så konflikträdda. Öhhhhhh. Jag kan nog tycka att svenskar har nog precis likamånga konflikter som alla andra människor i olika kulturer. Men att det kan ta sig olika uttryck, beroende på hur det ser ut. Hur man haft det hemma och lärt sig. Kan inte säga att mitt liv varit konfliktfritt. Tvärt om. Livet är fullt med konflikter. Där tillvägagångsätten sett rätt olika ut. Allt från undvikande, men även rättsliga åtgärder och t o m död. Om jag, vi vore konflikträdda så borde vara följden av om vore rädd för konflikter. Utåtagerande högröstade konflikter eller maktkamper ja. De har jag inte sett så många av. Där den starke ska böja sig för den som är starkast, mest högröstad de har jag inte sätt så många av. Konflikterna har varit mycket mer raffinerade eller hårda. Passar det inte så vänder man ryggen. Och pratar med alla utom med den man har konflikt med. Så rädsla att ta tag i och lösa konflikter, ja där kan jag skriva under. Så många nära och kära som slutar pratar med varandra. För missförstånd, små saker och väldigt mycket känslor om att man känner sig kränkt och orespekterad. Där man kanske inte sagt till.....

Jag upplever att du kränker mig när du säger/gör så.........

och bjuder in till ett samtal och hitta lösningar.

Så som dottern säger i varannan mening just nu till mig. Jag är glad att hon säger till och uttrycker vad hon tänker och känner. Det har jag kämpat med länge. Baksidan på myntet är att hon uttrycker att hon säger att jag kränker jag henne för allt. Från när jag väcker henne på morgonen, frågar om hon vill ha hjälp med läxan tills jag säger att det är sängdags. Nu när jag skriver hur jag upplever det. Så är det säkert en kränkning med.

Men dottern kan jag ta. Ibland iallafall. Jag kan sätta mig ned och få gehör för hur jag upplever det med. Och vi kan skratta åt oss själva. Men så är humor min överlevnadsstrategi. Att skratta åt eländet.

Sen finns det en tankeväckande boktitel. Kränkta människor samarbetar inte av Lena Nevander Friström (underbar människa och föredagshållare). Jag har bara tjuvläst den i affären, men med en trettonåring så är det nog hög tid att ta tag i att läsa den.

För jag upplever det så att så fort någon känner sig kränkt. Så gäller det att inte att gå i försvar. Om man nu inte söker konflikt. Man måste möta personen där den är. SE den. Ha ett samtal. Att prata fakta, vara logiskt osv är ett sätt MEN man måste prata på en annan nivå med. Och ha ett samtal ur andras eller sin egen synvinkel med.

Så man får utgå från att Lärarstudenterna får ju sin dröm krossad. Förlorar ansiktet mot vänner, familj och sin släkt. Det är klart de reagerar starkt. Särskilt kanske om man inte har jante hårt skriven på sig och reagerar med flykt. Om man känner sig diskriminerad kansk man dessutom reagerar hårdare än man skulle göra ifall det var en enskild händelse. Men när saker staplas på varandra. Så blir man rätthaverist. Inte för att det är kul. utan för att man vill bli sedd.

Var lite förvånad över att att artikeln handlade om lärarhögskolan. Med tanke på att lärarna som kommer jobba med tonåringar. De kommer möta exakt samma sak i sin vardag. Inte vara själv med elever. Tänka på varje stavelse. Möta elever som känner sig kränkta för diverse saker och tvingas släppa igenom elever för att man inte vill anklagas. Men dessa elever kanske varit så redan tidigare. Och har det som överlevnadsstrategi. Inte omöjligt. Nu kändes artikeln som om det var personer med annan kulturell bakgrund, sexuell läggning etc som använde sig av detta. Där tror jag det ligger ett problem. Fler har den strategien i att få till sig fördelar. Men det märker vi inte lika tydligt. För de passar för övrigt in i mainstream mallen. Svensk, familj osv.

Dramaqueens finns överallt. Även bland män.

Och varför är många nedsättande ord just kvinnliga ord?

Jag kan ju tycka att man inte borde tävla i vem som är mest kränkt, eller vem som kränker vem. På lärarhögskolan verkar de behöva en psykolog och inte jurister. Eller att båda har jurister och de möts i medling. Även om artikeln tar upp en av det mest grundläggande och problematiska i mellanmänskilga relationer så undrar jag om inte artikeln (i all välmening) är ytterligare en kränkning och en maktdemostration. En grundläggande dos om hur människor är och agerar tror jag skulle vara en bra kunskap att läsa och lära sig för lärare och alla andra. Kanske rent av att terapi skulle ingå som hos psykologer?

För övrigt så utan konflikter hade vi nog inga braskande rubriker i tidningen. Och vi människor skapar gäran konflikter när vi verkar ha tråkigt. Har vi inga egna större konflikter så gottar vi gärna oss i andras - och gör dem till våra egna.

Välj ett valfritt ämne:
Avbildning av Mohammed vs. pressfrihet.
Sjukskrivna vs. Försäkringskassan
Kändisar vs. press
Operasångaren vs. resten av världen

Fotograf

2008-02-08T11:02:00.000+01:00

Ett tillägg till visitkortet (som jag inte har)?

En fredag sent var det panik på jobbet. Författaren ville inte godkänna förslaget på omslagsbilder. Formgivaren suckade. Och undrade var hon kunde hitta bilder.

*rassel i huvdet på mig*

Hade inte jag råkat ladda ut en del semesterbilder som hamnat på jobbdatorn? Leta, leta. Jo. Där var de. Båtarna.

- Kan dessa duga som nya skissbilder? undrade jag...

De var ju inte uppihejsan bra. Men de hade "något". En rätt annorlunda vinkel, kanske? Formgivaren lånade dem.

Nu är boken hos tryckeriet. Med min bild. Och jag är malligare än malligast.

Jag har jämt varit fascinerad av bilder. Och fotograferande. Kanske för att mamma fotade mycket och framkallade själv? Pappa var fotointresserad med. Och jag har ärvt kameror från de flesta tidsåldrar. Dock har jag aldrig bliit vän med systemkamror. Är jag för enkla kameror, men kunna manipulera lite. Men vill ta proffbilder. Det går inte alltid ihop. Nu är jag dock biten. Ska ta tag i fotograferandet. Det har ju aldrig varit så enkelt att öva. Man blir ju inte ruinerad av att ta massa skräpbilder med digitalkameran. Dock tar det tid. Tid jag inte har. Kan man få ett par timmar till per dygn?

Nostaligtripp

2008-02-07T14:36:00.000+01:00

Ibland behöver man se bakåt, för att se nuet och orka se framåt.

Handle me

2008-01-29T21:42:00.000+01:00

För ett par år sen när jag mådde skrutt så började jag samla låtar till ett må-bra-band. Ja jag tillhör generationen där vi spelade in band och hade i Freestyle. Mp3 fanns inte. Inte heller YouTube. Inte bloggade jag heller. Men nätet bidrog nog till att rädda livet på mig.
Projektet med låtar håller jag fortfarande på med. Från och med idag ingår Robyn Handle me.

Dans

2008-01-25T10:13:00.000+01:00

Efter sammanbrott, eller knäbrott precis innan jul. Så kan jag nu gå igen. Osaken var Linedance. Trots kryckor, förtvivlan och otroliga smärtor. Så var det trots allt otroligt kul.

På nyår fuskade jag med en halt variant. Nu gäller träning. Fast det lär dröja till jag är i denna form. Mäktigt.

Här är en artikel i Herlad Tibune om hur man använder dans som rehabilitering i ett fängelse i Filipinerna.
Dance is part of rehabilitation at Philippine prison

Mer dans åt folket. Ikväll är det Let´s Dance.

Semesteraktiviter, eller sommar minnen.

2008-01-07T20:24:00.000+01:00

Återupplever lite semester och sommarkänsla. Bakning. Brukar tyvärr inte alls hinna med det om jag inte är ledig. Den bullbakande mamman förföljer mig som en utopi. Bakade mycket mer innan jag fick barn. Förutom på sommaren då.

Igår var det brödbak, med assistans av käre G. Matbrödsbullar. Bra att ha till frukostfikat på jobbet och till dottern. Dessutom så verkar jag jämt handla bröd på söndagar. Inte världens bästa brödhandlar dag. Igår efter helgerna av det för sorgligt.

Idag är det egen pizza på schemat. Inget märkvärdigt. Men gott och skönt att känna att jag har lite ork för första gången på länge. Trots haltande tillvaro och knäont. Så är väl kökstjänst det mesta jag mäktar med och lägger energin där.

Det är rätt kul att baka. Om jag inte bränner vid förståss. Min ugn och jag har inte de bästa vänner. Men men...

Fördomar, eller hur vi fattar beslut?

2008-01-05T13:46:00.000+01:00

Visst fattar vi beslut enligt fakta och rationella orsaker? Eller?

En lista på fördomar från wiki.

List of cognitive biases

ja just det

2008-01-04T15:13:00.000+01:00

förra inlägget blev ju jättelångt.

Ett tips, till alla familjer. Alla med fler i hushållet och där man är missnöjd över arbetsfördelning. Lägg alla uppgifter i en hög. Fördela. Gör ett schema, gör en budget. Och glöm inte skratta åt eländet.

Ansvarsområden, relativt tydliga men inte helt låsta är en framgångsfaktor i förhållanden. Det behöver ju inte ligga på en som kvinna att man ska laga all maten. Kvinnan kanske inte har ett dugg lust eller intresse, medans det är mannens passion. Vissa arbetsuppgifter bör man dela på eller ha arbetsrotation. Det kan bli farligt om bara en kan laga mat, sköta ekonomin eller veta hur man sätter på tvättmaskinen. Varför inte göra lite företag av hemmet. AB Hushållet. Tid för arbetsuppgifter, nöjen, mbl förhandlingar (familjeråd). Det farligaste i ett förhållande är nog att inte bra om Hur. Lika farligt som det är för företag att inte titta på hur man driver företgaet. Samtidigt som det kan bli en risk att vara för kritisk. Att man glömmer att ha kul.

Vi är ju människor. Vi kan ju kommunicera, eller?

Jämställdhet

2008-01-04T11:23:00.000+01:00

Verkar vara den ädla konsten i att göra något väldigt enkelt väldigt krångligt och svårt. Och media verkar mer söka konflikter än lösningar.

"Allt förändringsarbete är förknippat med ansträngningar, konflikter och ifrågasättande och det vore naivt att tro att strävan efter jämställdhet - som inbegriper vardagslivets alla aspekter och våra allra närmaste relationer - skulle vara ett undantag. "

På DN Debatt idag. "Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida" har, Mikael Nordenmark - Professor i rehabiliteringsvetenskap vid Mittuniversitetet, Anne Grönlund - Fil dr i sociologi vid Umeå universitet, Björn Halleröd - Professor i sociologi vid Umeå universitet,
Lars Evertsson - Fil dr i sociologi vid Umeå universitet, Karina Nilsson - Fil dr i sociologi vid Umeå universitet, Magdalena Norberg-Schönfeldt Fil dr i nationalekonomi vid Umeå universitet, Charlott Nyman - Fil dr i sociologi vid Umeå universitet och Magnus Wikström -Docent i nationalekonomi vid Umeå universitet.

Vad vill de?

I slutsatsen skriver de:
"För att komma vidare i jämställdhetsarbetet kan vi inte bortse från ojämställdhetens förtjänster och jämställdhetens baksidor. Våra undersökningsresultat visar att jämställdhet uppenbarligen har ett pris som måste betalas. Dessa insikter måste beaktas och tas på allvar av politiker och beslutsfattare. Risken är annars att svenskarna överger tron på jämställdhetspolitiken och med hänvisning till biologi, tradition eller religion accepterar status quo."

Visst har förändringar pris. Läs bara boken Det kallas kärlek? en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par av Holmberg, Carin. Jag vill gärna läsa en fortsättning. Vad händer när paren får barn, när det blir pusselfamiljer. Kanske en matimatiker kan visa på dynamiska ekvationer. Bland alla eländesbeskrivningar och risker som finns undar jag främst: Vilka är framgångsfaktorerna?

Vi är en mix av biologi och social påverkan. Den största skillnaden mellan människor ligger mellan kulturer (uppfostran, tradition och begreppsvärld) inte mellan kön. Kön är dock oftast mer påtagligt. En skillnad har vi ju. Hur barn blir till.

Genom att se människan, lyssna, släppa på prestige och hävda vem som har rätt eller fel utan söka lösningar så kan vi komma förbi konflikter. Nog för det är viktigt att se systemfel, föreställningar som låser in och konserverar sånt som göra att många mår dåligt eller att vi stagnerar. Jag kanske är naiv som hellre vill se möjligheter, fast att se hindren är nödvändigt.

Kanske behöver vi demystifiera kärleksrelationen. Det är ju ändå magiskt när det klickar. Kanske behöver vi bara lära oss allmän människokunskap och en bunt verktyg. Hur kommunicerar vi, förhandlar, rättvisa i stort och smått, respekt. Både vårt förhållande till oss själva men även de runt omkring oss. Låter som religösa levnadsregler eller lagar, men kommer nog vara en ett ständigt samtal. Och där tror jag det är just det som behövs. Samtalet.

Något jag dock har svårt att förstå, och kanske acceptera är Varför är det ibland mer rationellt (åtminstone kortsiktigt) att styra andra med dåligt humör, inte säga allt, vägra kommunicera? Vad vinner man på det det? Makt? ....men vinner man respekt? eller är det rule by terror. Vad är viktigast makten i sig, respekt av kärlek eller av rädsla. Jag röstar på kärlek! Och där tillhörande kommunikation och lyssnande. Men hur kommer man dit?

Jag rekommenderar:
Göteborgs Universitets sida Arbetsplatskonflikt som är en guldgruva, kanske kunde få liknande sajter som handlar om mellanmänskliga konflikter i stort och smått. Något för ovanstånde forskare att arbeta med kanske?

Boken Kvinnors vrede - från självutplåning till självinsikt av Harriet Goldhor Lerner. Den gäller inte bara kvinnor. Inte i Sverige idag. The Dance of Anger heter det mycket bättre amerikanska titeln. Denna bok skulle jag vilja skriva om och fördjupa.

Boken Svåra samtal av Douglas Stone. Kanske är lite lång och krånglig. Men finns en en kortversion på Arbetsplatskonflikts sajt.

Utan att känna honom, utan att ha läst särskilt mycket men sett honom på TV. Så vill jag höra mycket mer av Stefan Einhorn och fler personer som honom. Även om jag kanske inte håller med honom i allt. Men jag beundrar honom. Hans djupt humanistiska sätt att resonera om människor. Han ger mig tron på mänskligheten.

Christian Ylanders bok Makt och rädsla, numera tror jag den heter Rädslans makt. Klart tänkvärd.

Något tips du vill fylla på med?

Jag kommer nog fylla på denna lista.

Nya funderingar:
Ur debattartikeln: "Att ifrågasätta de invanda och könstypiska mönstren och sträva efter jämställdhet upplevs ofta som hotfullt, direkt felaktigt och likställt med att ifrågasätta partnern och hela kärleksrelationen. I valet mellan att åstadkomma jämställdhet inom parrelationen eller att bekräfta varandra och kärleksrelationen väljer par ofta det senare."

Jag skulle gärna läsa forsningsrapporternaerna bakom dessa slutsatser. De lyfter exemplet med att där kvinnan tjänar mer, eller är huvudförsörjare för att t ex mannen är arbetslös så går relationerna åt skogen. För att kvinnan ser ner på mannen och mannen mår dåligt för att han inte är huvudförsörjare?

Rekommenderar forskarna att gå in på någon av familjesajterna med diskussionsforum. Om de kvinnor som lämnar män som är arbetslösa men de får göra allt i hemmet. Medans männen spelar Wow och är elaka och snarstukna. De är inte att de är arbetslösa som är det stora problemet utan hur vi mår när vi är arbetslösa och hur det begränsar oss och får Och se de kvinnor som är arbetslösa som inte vågar ge sig av p g a av hot, ingen ekonomi, trygghet framför hälsa. Om de kvinnor där män har någon vid sidan av men att man står ut eller inte väljer att se för hus, familj och egen överlevnad. Är "överlevnad" viktigare för kvinnor (av biologi eller social konstruktion?). Det konstiga är ju dock att män i andra undersökningar visar mycket bättre hälsa i ett förhållande än vad kvinnor gör.

Något jag upplevt med är att män (generellt sätt och tack o lov inte alla) verkar ha mycket svårare att vända sig till familjerådgivning eller terapeut. Varför? Samma syndrom som att män inte frågar efter vägen. Rädsla att förlora ansiktet. Inför vem undrar jag då? Hellre ett piller, eller ett tankemönster där andra är onda och man själv är hjälte (egentligen martyr). Vad spelar alla filmer om den ensamme starke hjälpte som grejjar biffen för roll? Är det bara sagor eller påverkar det vårt sätt att tänka och agera? Och prinsessan som väntar på prinsen som ska rädda henne ur drakens klor. Urgamla stereotyper. Bra eller dåligt.

Vi som är uppfostrade jämställd. Nåja, mer än de flesta. Ja vi har ett h-e. Men vi är alls inte jämställda. Det är så svårt att värja sig. Jag kan roa mig med att att byta ord ibland. På texter med han/hon.....eller mamma/pappa. Det är kul att bryta sina egna tankekullerbyttor.

Jag tycker inte det är något fel att kvinnor lagar mat och tar hand om barn. Men det är inte heller fel att män gör det. Det är inget fel på män som ägnar sig åt snöskottning och bilmekande heller. Inte på kvinnor som gör det heller. Jag tycker att diska är en mardröm. Tvätta har jag inget emot. Har inget att göra med att jag är kvinna. Helt okey att byta proppar med. Önskar jag kunde grejjja cykeln med. Vissa saker är fysiskt svårare p g a muskelmassa och längd.

Vill ha ett svar från spelteoretiker, psykologer (gärna Lars Jalmert) och från män. Vad är det som är så hemskt med jämställdhet? Vill inte män vara jämställda andra män? Varför inte vara jämställda kvinnor. Vad säger alla män som har döttrar och män som hävdar sin rätt till att vara föräldrar på samma villkor som kvinnor.

Värt att påminnas om

2008-01-04T10:34:00.000+01:00

Man kan tro att man bara önskar lugn. Då kan det vara värt att minnas denna underbara dikt av Eeva Kilpi.

Säg till om jag stör.
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen!

Lennartz - lite romantik

2007-12-18T10:19:00.001+01:00

Kolla in det här videoklippet: Lennartz - Lite romantik a Tribute to Sigge Hill

Lennartz - Lite romantik

***
Uppdaterad länk.

Videon förgyllde Julfesten och var favorit i repris på Kräftskivan

Julnätkul

2007-12-17T10:54:00.000+01:00

Gör en snöflinga

Eller gör en Elf av dig i Elf yourself.

loggad

2007-12-17T09:21:00.000+01:00

emotional cities har loggat mig för jag skrev ett inlägg om skraporna.

Jag är arkiverad.

Har haft diskussioner med en kollega, jag tycker de är gula heeeeeeeeeeeeela tiden. Men om man kollar deras sajt, kan man se att det tydligen varierar......hmm. Kollegan tyckte jag var lite grinig.

Tycker det skulle varit roligt ifall det var lite variationer med åldersgrupper och annat på skraporna. Och en egen skrapa till mig. Så det vart lite snyggt blått eller lite variation ialla fall.

Fast idag är det julfest, och måndag....julrött eller måndagsdepp? Blinkande skrapor, vad sägs om det?

Det här med kommunikation är inte lätt

2007-12-11T12:09:00.000+01:00

Inte mellan mammor och döttrar, inte mellan döttrar och fäder. Hur är det mellan söner och pappor/mammor?

Varför är det så att så mycket av kvinnors kommunikation lägger stor, kanske störst, vikt vid meta-budskapet. Hur man säger saker kan väga oerhört mycket tyngre än VAD man säger.

Jag vet att min och min mammas kommunikation haltar betydligt ibland (Ja mamma, jag älskar dig). Men det har blivit oerhört mycket bättre från när jag växte upp. Avståndet kanske gjort sitt? Men jag är ju inte bara dotter, jag är ju mamma till en dotter med. Och so det står nedan. Att det blir så starkt ibland, kanske beror på att bandet är så oerhört starkt. Vadå klippa navelsträngen? Kärlekesbanden är oerhört starka, men blir dock till bojjor ibland. Inte lätt att veta gränserna.

Hittade denna oerhört talande artikel från svd 8 mars 2007 häromdagen.

Inga pratar som mor och dotter

Kortkort:
dotterns klagomål: duger inte jag?
mammas klagomål: du stänger mig ute! (duger inte jag?)

Jag var tvungen och titta bakom axeln så att ingen skuggade mig. Men det är nog så att det man sällan är ensam om sina upplevelser. Kanske lika bra att skratta åt det. Eller någon som har tips?

Artikeln bygger på Deborah Tannens bok Den där kan du väl inte ha? Att förstå hur mödrar och döttrar samtalar (Optimal förlag 2007) Engelsk titel: You‘re Wearing That?

Tannen är doktor i lingvistik med inriktning på sociolingvistik, professor vid Georgetown University i Washington

Ett utdrag ur bokens första kapitel:

Chapter 1 Can We Talk? Mothers and Daughters in Conversation

My daughters can turn my day black in a millisecond," says a woman whose two daughters are in their thirties.

Another woman tells me, "Sometimes I'll be talking on the phone to my mom, and everything's going fine, then all of a sudden she'll say something that makes me so mad, I just hang up. Later I can't believe I did that. I would never hang up on anyone else."

But I also hear comments like these: "No one supports me and makes me feel good like my mother. She's always on my side." And from the mother of a grown daughter: "I feel very lucky and close with my daughter, and particularly since I didn't have a close relationship with my mother, it's very validating for me and healing."

Mothers and daughters find in each other the source of great comfort but also of great pain. We talk to each other in better and worse ways than we talk to anyone else. And these extremes can coexist within the same daughter-mother pairs. Two sisters were in an elevator in the hospital where their mother was nearing the end of her life. "How will you feel when she's gone?" one asked. Her sister replied, "One part of me feels, How will I survive? The other part feels, Ding-dong, the witch is dead."

The part of a daughter that feels "How will I survive?" reflects passionate connection: Wanting to talk to your mother can be a visceral, almost physical longing, whether she lives next door, in a distant state, in another country-or if she is no longer living on this earth. But the part that sees your mother as a wicked witch-a malevolent woman with magical power-reflects the way your anger can flare when a rejection, a disapproving word, or the sense that she's still treating you like a child causes visceral pain. American popular culture, like individuals in daily life, tends to either romanticize or demonize mothers. We ricochet between "Everything I ever accomplished I owe to my mother" and "Every problem I have in my life is my mother's fault." Both convictions come laden with powerful emotions. I was amazed by how many women, in the midst of e-mails telling me about their mothers, wrote, "I am crying as I write this."

Women as mothers grapple with corresponding contradictions. The adoration they feel for their grown daughters, mixed with the sense of responsibility for their well-being, can be overwhelming, matched only by the hurt they feel when their attempts to help or just stay connected are rebuffed or even excoriated as criticism or devilish interference. And the fact that these pushes and pulls continue after their daughters are grown is itself a surprise, and not a pleasant one. A woman in her sixties expressed this: "I always assumed that once my daughter became an adult, the problems would be over," she said. "We'd be friends; we'd just enjoy each other. But you find yourself getting older, things start to hurt, and on top of that, there are all these complications with your daughter. It's a big disappointment."

Small Spark, Big Flare-up

Especially disappointing-and puzzling-is that hurt feelings and even arguments can be sparked by the smallest, seemingly insignificant remarks. Here's an example that comes from a student in one of my classes named Kathryn Ann Harrison.

"Are you going to quarter those tomatoes?" Kathryn heard her mother's voice as she was preparing a salad. Kathryn stiffened, and her pulse quickened. "Well, I was," she answered. Her mother responded, "Oh, okay," but the tone of her voice and the look on her face prompted Kathryn to ask, "Is that wrong?"

"No, no," her mother replied. "It's just that personally, I would slice them."

Kathryn's response was terse: "Fine." But as she cut the tomatoes-in slices-she thought, Can't I do anything without my mother letting me know she thinks I should do it some other way?

I am willing to wager that Kathryn's mother thought she had asked a question about cutting a tomato. What could be more trivial than that? But her daughter bristled because she heard the implication "You don't know what you're doing. I know better."

When daughters react with annoyance or even anger at the smallest, seemingly innocent remarks, mothers get the feeling that talking to their daughters can be like walking on eggshells: they have to watch every word.

A mother's questions and comments which seem to imply that a daughter should do things another way can spark disproportionate responses because they bring into focus one of the central conundrums of mother-daughter relationships: the double meaning of connection and control. Many mothers and daughters are as close as any two people can be, but closeness always carries with it the need, indeed the desire, to consider how your actions will affect the other person, and this can make you feel that you are no longer in control of your own life. Any word or action intended in the spirit of connection can be interpreted as a sign that the other person is trying to control you. This double meaning was crystallized in a comment that one woman made: "My daughter used to call me every day," she said. "I loved it. But then she stopped. I understand. She got married, she's busy, she felt she had to loosen the bonds. I understand, but I still miss those calls." In the phrase "loosen the bonds" lies the double meaning of connection and control. The word "bonds" evokes the connection of "a close bond" but also the control of "bondage": being tied up, not free.

There is yet another reason that a small comment or suggestion can grate: It can come across as a vote of no confidence. This is annoying coming from anyone, but it's especially hurtful when it comes from the person whose opinion counts most-your mother. Unaccountable as this may seem to mothers, the smallest remark can bring into focus the biggest question that hovers over nearly all conversations between mothers and daughters: Do you see me for who I am? And is who I am okay? When mothers' comments to daughters (or, for that matter, daughters' comments to mothers) seem to answer that question in the affirmative, it's deeply reassuring: all's right with the world. But when their words seem to imply that the answer is No, there's something wrong with what you're doing, then daughters (and, later in life, mothers) can feel the ground on which they stand begin to tremble: They start to doubt whether how they do things, and therefore who they are, really is okay.

You're Not Going to Wear That, Are You?

Loraine was spending a week visiting her mother, who lived in a senior living complex. One evening they were about to go down to dinner in the dining room. As Loraine headed for the door, her mother hesitated. Scanning her daughter from head to toe, she asked, "You're not going to wear that, are you?"

"Why not?" Loraine asked, her blood pressure rising. "What's wrong with it?"

"Well, people tend to dress nicely for dinner here, that's all," her mother explained, further offending her daughter by implying that she was not dressed nicely.

Her mother's negative questions always rubbed Loraine the wrong way, because they so obviously weren't questions at all. "Why do you always disapprove of my clothes?" she asked.

Now her mother got that hurt look which implied it was Loraine who was being a cad. "I don't disapprove," she protested. "I just thought you might want to wear something else."

A way to understand the difference between what Loraine heard and what her mother said she meant is the distinction between message and metamessage. When she said "I don't disapprove," Loraine's mother was referring to the message: the literal meaning of the words she spoke. The disapproval Loraine heard was the metamessage-that is, the implications of her mother's words. Everything we say has meaning on these two levels. The message is the meaning that resides in the dictionary definitions of words. Everyone usually agrees on this. But people frequently differ on how to interpret the words, because interpretations depend on metamessages-the meaning gleaned from how something is said, or from the fact that it is said at all. Emotional responses are often triggered by metamessages.

When Loraine's mother said "I don't disapprove," she was doing what I call "crying literal meaning": She could take cover in the message and claim responsibility only for the literal meaning of her words. When someone cries literal meaning, it is hard to resolve disputes, because you end up talking about the meaning of the message when it was the meaning of the metamessage that got your goat. It's not that some utterances have metamessages, or hidden meanings, while others don't. Everything we say has metamessages indicating how our words are to be interpreted: Is this a serious statement or a joke? Does it show annoyance or goodwill? Most of the time, metamessages are communicated and interpreted without notice because, as far as anyone can tell, the speaker and the hearer agree on their meaning. It's only when the metamessage the speaker intends-or acknowledges-doesn't match the one the hearer perceives that we notice and pay attention to them.

In interpreting her mother's question as a sign of disapproval, Loraine was also drawing on past conversations. She couldn't count the times her mother had commented, on this visit and on all the previous ones, "You're wearing that?" And therein lies another reason that anything said between mothers and daughters can either warm our hearts or raise our hackles: Their conversations have a long history, going back literally to the start of the daughter's life. So anything either one says at a given moment takes meaning not only from the words spoken at that moment but from all the conversations they have had in the past. This works in both positive and negative ways. We come to expect certain kinds of comments from each other, and are primed to interpret what we hear in that familiar spirit.

Even a gift, a gesture whose message is clearly for connection, can carry a metamessage of criticism in the context of conversations that took place in the past. If a daughter gives her artist mother a gift certificate to an upscale clothing store, it may be resented if her daughter has told her again and again, "You're too old to keep dressing like a hippie, Mom." And criticism may be the impression if a mother who has made clear she can't stand her daughter's messy kitchen gives her as a gift an expensive organizer for kitchen utensils. The gift giver may be incensed that her generosity has been underappreciated, but the lack of gratitude has less to do with the message of the gift than with the metamessage it implies, which came from past conversations.

The long history of conversations that family members share contributes not only to how listeners interpret words but also to how speakers choose them. One woman I talked to put it this way: "Words are like touch. They can caress or they can scratch. When I talk to my children, my words often end up scratching. I don't want to use words that way, but I can't help it. I know their sensitivities, so I know what will have an effect on them. And if I'm feeling hurt by something they said or did, I say things that I know will scratch. It happens somewhere in a zone between instinct and intention." This observation articulates the power of language to convey meanings that are not found in the literal definitions of words. It highlights how we use past conversations as a resource for meaning in present ones. At the same time, it describes the distinction between message and metamessage, a distinction that will be important in all the conversations examined in this book.

Who Cares?

While talking casually to her husband, Joanna absentmindedly tugs at a hangnail until the skin tears and a tiny droplet of blood appears. Unthinking, she holds it out before her husband's eyes. "Put on a Band-Aid," he says flatly. Her husband's non-reaction makes Joanna wonder why she showed him so insignificant an injury. And then she realizes: She developed the habit of displaying her wounds, no matter how small, to her mother. Had she shown the ever so slightly broken skin to her, her mother would have reached out, taken Joanna's finger in her hand, and examined it with a soothing grimace. Joanna was looking for that glance of sympathy, that fleeting reminder that someone else shares her universe. Who but her mother would regard so small an injury as worthy of attention? No one-because her mother would be responding not to the wound but to Joanna's gesture in showing it to her. It isn't only, isn't really, concern for the torn hangnail that her mother shares but a subtle language of connection: The tiny drop of blood is an excuse for Joanna to remind her mother "I'm here" and for her mother to reassure her daughter "I care."

Many women develop the habit of telling their mothers about minor misfortunes because they treasure the metamessage of caring they know they will hear in response, though, like Joanna, they may not notice until they get a different response from someone else. This also happened to a student in one of my classes, Carrie, when she was sick with the flu and called home. Carrie usually talked to her mother when she called, but this time her mother was out of the country, so she spoke to her father instead. This is how Carrie recounted the conversation in a class assignment:

Carrie: Hey, Daddy. I'm sick with the flu. It's absolutely awful.

Dad: Well, take some medicine.

Carrie: I already did, but I still feel terrible.

Dad: Well then, go to the doctor.

Carrie: But everyone else at school is sick too. I couldn't get an appointment for today.

Dad: Well then, I'm sorry. I can't help you there.

In commenting on this conversation, Carrie explained that she knows perfectly well to take medicine and go to the doctor when she's sick. What she had been looking for when she called home was a metamessage of caring. In her words: "I am used to talking to my mother and having her fuss and worry over the smallest of my problems." In contrast to her mother's characteristic response, her father's pragmatic approach came across as indifference and left her feeling dissatisfied, even slightly hurt.

Från: http://abcnews.go.com/GMA/story?id=1537056

Saffran

2007-11-28T22:22:00.001+01:00

Saffransmat, Tasteline har samlat ett par smarriga recept att variera med. Mums.

På bilden: Saffranskryddad fisksoppa med lax och torsk

The Fray How to save a life

2007-11-26T20:49:00.000+01:00

Step one you say we need to talk
He walks you say sit down it's just a talk
He smiles politely back at you
You stare politely right on through
Some sort of window to your right
As he goes left and you stay right
Between the lines of fear and blame
You begin to wonder why you came

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

Let him know that you know best
Cause after all you do know best
Try to slip past his defense
Without granting innocence
Lay down a list of what is wrong
The things you've told him all along
And pray to God he hears you
And pray to God he hears you

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
[How To Save A Life Lyrics on
http://www.lyricsmania.com/ ]
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

As he begins to raise his voice
You lower yours and grant him one last choice
Drive until you lose the road
Or break with the ones you've followed
He will do one of two things
He will admit to everything
Or he'll say he's just not the same
And you'll begin to wonder why you came

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life
How to save a life
How to save a life

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life

Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life
How to save a life

Stormat

2007-11-25T12:36:00.000+01:00

eller visat dottern att man säger till när saker å ting är fel.

Myslördag, vi ser på tv4 lördagsfilm. En andra chans med Nicholas Cage. Reklam och nyheter. Det var en del konstiga brytningar. Vi satt och suckade. Filmen gjorde sig inte med reklamavbrott. Och sista brytningen mitt i slutmonologen. I själva filmens klimax. Så bröts det igen. Och filmen kom inte igen. Aftonbladet skriver om missen och Dagens Nyheter.

Nu är det tittarstorm. Jag har varit med och blåst. Blev faktiskt riktigt arg och skickade iväg ett mejl jag med. Lurad på kvällen sa tablådirektören, som själv blev drabbad. Samma som jag skrev i mejlet. En fortsättning på veckans tema med förseningar i trafik och annat elände. Information är viktig. Då kan man smälta mycket. Iallafall mycket mer än när man känner att andra vet, men inte man själv.

Hade stor lust att bojkotta tv4 efter detta, fast Tilde är bra och blir bara bättre och bättre. Mindre flams och mer och mer tyngd i henne. Och imorse fick vi ju äntligen lite information i söndagsmorgon. Nu har jag sett slutet på webben (tv4 sajt är lite väl rörig så det var varken lätt igår att hitta vart man ska skriva eller idag se information om när de skulle komma med uppföljning), men dottern väntar till kvällspasset. Tidiga visningen missade vi med och såg endast eftertexten. Retligt värre.

För övrigt var lördagen en dag med både elände och bra saker.

Dagens minus:
Pressobryggaren i tusen delar
Kaffe över hela köket
Glasbit i foten
In till stan och upptäcker att pengar och kort finns hemma
Filmavbrottet så klart!

Dagens plus:
Solen
Häftig måne som syntes på dagen, enormt stor
Mysig fika
Hittade en jättekul indisk matuvarubutik på Kammakargatan 40.
Söta små kärlekssamtal från G.
Hittat julklappar till nära å kära (jättesvårt att inte få prata om det)

Tio saker att göra innan man dör

2007-11-18T11:51:00.000+01:00

Överleva har varit mitt måtto länge. Inte riktigt sant. Gör ju saker mest hela tiden. Inte bara saker som har med ren överlevnad att göra: jobba, äta, sova...

En sajt på nätet för att göra sin egen lista.

Life List of Cool People I know wiki

Motiverande, men skitläskigt.

Har varit lite veckans tema. I höstmörkret. Man (jag och de jag pratat med) känner att vi alls ägnar tid och kraft åt det man verkligen liv. Ren överlevnad kväver en.

Ett föredrag jag var på i början av veckan var att måla upp den stora bilden. Men bryt ner det i mindre bitar. Sak du hugga ner en hel skog. Ta ett litet område i taget.

Just nu känns även det lilla övermäktigt. Även om det är det jag verkligen vill.

- den eviga städningen
- gå på mässa
- motivera dottern att åka till sin pappa
- åka och träffa kärleken.

Det är det jag vill. Rätt små saker som kan kännas överstigliga. Bara att bryta ner i mindre delar. Att sitta här främjar inte något av det som står på dagens lista.

Varde ljus

2007-11-14T11:20:00.000+01:00

...snön har kommit, kaoset är här. Men ljust vart det. Tack.

Funderar på vem som ska vinna november månads ljustävling.

Hötorgsskraporna
Globen
Baren på Yasugari, Hasseludden

Inte det bli solen. Eller?

Fler tävlande är välkomna att ställa upp. Har du något förslag?

Jag är på tvärs

2007-11-02T10:00:00.000+01:00

Stockholm är glatt, eller skraporna blev gula igår. Jag var inte gul. Var iofs inte lila heller.

Tänk om skraporna blir gula fram till februari?

Måste erkänna att jag tycker inloggningsproceduren var lite omständig, men visst kan det vara bra att få en loggbok hur man mår.....och få en diskussion hur man tolkar måendet. Beroende på vem jag jämför sig med så har jag det jättebra, jämfört med andra är det katastrof. Grönt var mellanfärgen, och grönt är inte min favoritfärg...

Själv tycker jag nog om lite ljusspel och variation av färger.

Kanske det kunde varit en skrapa för män, en för kvinnor, en för yngre, en för äldre och hmm...finnas en för turister.

Färgerna:
Röda skrapor: Stan är på topp.
Orange skrapor: Stan mår riktigt bra.
Gula skrapor: Stan är rätt så glad.
Gröna skrapor: Varken/eller
Turkosa skrapor: Stan mår sisådär.
Blåa skrapor: Stan är ”feeling blue”.
Violetta skrapor: Stan totaldeppar.

Från City.

Lycka finns

2007-11-01T21:41:00.000+01:00

I alla fall så har BBC en hel sajt om begreppet Lycka Happiness som komplement till en tv-serie.

Jakten på lycka

2007-11-01T16:49:00.000+01:00

Är det en Sisyfos-uppgift?

"Happiness is always a delusion

Our shelves are groaning with books on how to find joy, but psychoanalyst Adam Phillips thinks we are chasing an impossible dream. In fact, sanity involves learning to enjoy conflict, he tells Stuart Jeffries.

Själv lever jag med Tage Danielssons Utan Tvivel Är Man Inte Klok.

Så visst acceptera olyckan/galenskapen (mindfullness) eftersträvar jag, men ändå lyckan kanske finns....har ju kännt den. Även om det är en flyktig känsla.

Hur mår du? eller visa hur du mår.....

2007-10-31T13:52:00.000+01:00

DN skriver om konstnären Erik Krikortz och projektet Emotional cities (Känslosamma städer).

"Via www.emotionalcities.com välkomnas man att registrera sin dagsform på en sjugradig skala, från mycket ledsen till väldigt glad. Dessa känslolägen motsvaras av en färgskala från violett till röd, och kopplas till färgad belysning av fasaderna på de fem höghusen vid Hötorget i Stockholms city", skriver moderna museet i sitt pressmeddelande.

Så nu gäller det att fundera, hur mår jag...egentligen? Eller vilken färg vill jag lysa upp skraporna med. Kanske allt blir grått......? Så som när flera färger blandas ungefär jämbördigt och den beryktade novemberfärgen. Fast jag har en känsla att den inte var med. Lila var tydligen dystert. Vad säger det om globen som lyst rosa (lila, tycker jag då) i en månad.

Fast än så länge visar sig naturen i sin färgprakt. Höstlövsorange är värmande för själen. Måtte måtte löven vara kvar några dagar till.

Lycka?

2007-10-25T15:35:00.000+02:00

Nu är det snart Lyckokonferens i Göteborg berättar Expressen.

Definitionen av lycka är summan av hur man mår, och hur positivt man värderar sitt liv.

5 myter om vad som gör oss lyckliga:
• Utseendet
• Vackra villor och heminredning
• Ungdom
• Lata semestrar, där vi ligger på stranden utan att göra någonting
• Höga inkomster

Faktorer som påverkar vår lycka:
• Kärleksrelationer
• Vänner
• Arbetet
• Demokrati och fred
• En socialt och fysiskt aktiv fritid

Och ett väsentligt och...

"Och naturligtvis spelar även medfödda psykologiska faktorerna en stor roll."

Nu tror jag att mycket ligger i förväntningar. Och går att träna. Till exempel med stöd av Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig

Sinnesrobönen
Gud, giv mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Själv är jag lycklig för att jag lärt mig att göra kortkommande vid styckeformattering i Adobes program InDesign. Visserligen dagen efter jag skulle behövt det. Men jag har ivrigt delgett mina kollegor tipset, och förhoppningsvis besparat dem ett moment mindre och minskat risk för musarm. Även hos mig själv.

Tror nog jag får undersöka detta närmre. Får mer frågetecken än lösningar. Tidningarna skriver så trubbigt. För även om kärleksrelationer kan vara underbara, så ger det ofta upphov till en massa trubbel. I bästa fall utvecklande i värsta fall, invecklande och kanske förgörande. Det som ger oss lycka, torde ju vara källa till våra största olyckor med. Då kan fasta saker som pengar, hus och en lat semester vara bra att gömma sig bakom.

Ny bok har kommit av Lycka och lidande Bengt Brülde m.fl. Lycka och lidande -
Begrepp, metod och förklaring.

Värdefulla vida vingar

2007-10-22T18:25:00.000+02:00

En grå oktober söndag. Vad gör man?

Går en liten promenad i hopp om att de gula löven ska ge en lite ljus? Ramlar in på lokalt hak för att få i sig lite varm mat? Ramlar förbi kyrkan, för att se om deras retreater och stilla dagar (och man inser att man är en dag för sent ute)?

Jo.

Ramlade förbi Markuskyrkan. Efter att ätit en wok (som inte var något att hurra över).

Sånggudtjänst med Lina Sandell-tema. Lina som skrivit min favoritpsalm framför alla andra.

Bred dina vida vingar....

Jag blev nyfiken, och drog med stackars G in i kyrkan.

Det har varit en tokhektiskt höst. Behöver stillhet. Inte stillheten man får i soffan framför TVN, men stilla aktiviteter som lugnar. Och jag skattar mig lycklig att jag har min käre G, som följer med mig.

Fast behållningen blev nog när vi sjöng lite andra psalmer. Som denna underbara av Ingemar Ohlsson.

Du vet väl om att du är värdefull
Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du vet väl om att du är värdefull ...

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om att du är värdefull ...

Efter en vecka som gått i religionens tecken på hemmaplan. S hade prov i religion i fredags. Var det extra roligt att komma till kyrkan. Det är ju inte så att jag är där varje vecka precis. Så skönt att höra prästen berätta att kyrkan verkligen gått från att vara den som lägger rättesnören (och dömer) till vara den som står där med breda vida vingar och hjälper oss att komma ihåg att vi är värdefulla, för vår egen skull.

Efter det är Chokladglass med chili och varm äppelpaj med nötter, inte så dumt. Att prästen tidigare hälsade på oss särskilt efter gudstjänsten och tyckte det var så kul att det kom ungdomar dit, gör ju inte besöket mindre värt.

Dans förlänger livet

2007-10-03T10:08:00.000+02:00

Fast det händer alldeles för sällan.

Hittade denna gamla goding på youtube, den finska discoskolan.

Ojj då

2007-09-28T09:29:00.000+02:00

Livet traskar på, höst.

Råkade pinga att jag skrivit ett inlägg, som jag inte har. Bäst att skriva.

Just nu är det bara höst. Önskar vara ute på dagtid, och kanske arbeta när det är mörkt. Höstdagjämningen har varit. Och jag försöker sätta upp delmål så vintermörkret inte blir så ofantligt mörkt.

Nyfödd

2007-09-11T14:01:00.001+02:00

Kom vid lunch direkt ifrån tryckeriet.

Stolt, men vågar inte riktigt titta efter ifall alla tår är på plats. Boken får duga ändå.

Vilket tarotkort är du?

2007-09-07T10:43:00.000+02:00

You are The Hierophant

Divine Wisdom. Manifestation. Explanation. Teaching.

All things relating to education, patience, help from superiors.The Hierophant is often considered to be a Guardian Angel.

The Hierophant's purpose is to bring the spiritual down to Earth. Where the High Priestess between her two pillars deals with realms beyond this Earth, the Hierophant (or High Priest) deals with worldly problems. He is well suited to do this because he strives to create harmony and peace in the midst of a crisis. The Hierophant's only problem is that he can be stubborn and hidebound. At his best, he is wise and soothing, at his worst, he is an unbending traditionalist.

What Tarot Card are You?
Take the Test to Find Out.

Kommentar: Hmm............

Facebook

2007-09-06T10:50:00.000+02:00

En ny era?

Efter att ha varit ifrån en del communitys där man varit mer eller mindre anonym. Lunarstorm, skunk och vildavebben. Var ett tag sen, orkade inte med att hålla vänner och mig själv uppdaterade. Nu har jag ramlat in på Facebook. ditlurad av vänner. Känns lite konstigt att inte gömma sig bakom ett litet nick. Inte för att jag känner att jag behöver gömma mig eller har behov av ett hemligt liv.

Total brist på bilder på mig själv upptäckte jag att jag hade. Väldigt få där jag är själv. Denna bild blev det i presentationen. Ni observerar väl mitt grymma leende. Det är egentligen inget leende utan ett *grrrrrrrr* för jag leker tiger med min brorsson som inte alls ville vara med på bild.

Man kanske ska göra som ungdomarna, träna "poser".

...hmm, digitalkameran skapar en egovärld med. Tänkte inte på det.......

Fina bilder vs. skratta åt eländet.

2007-09-04T09:45:00.000+02:00

Här skulle fina bilder in. S har drabbats av fotonojja, ivrigt påhejjad av mig. Det är roligt med bilder. Dock är det svårt att ta sig tid att ladda ur bilderna ur kameran, för att inte tala om att bränna dem från datorn. För så många datorkraschar man varit med om så blir det precis som TV-reklamen. Rätt tomt när man vill ha bevis för att man har en historia.

Håller idag dock till godo med.

Källa: Jan Berglin i SvD

Minnet är bra - men kort

2007-08-27T17:28:00.000+02:00

Så står det på SVTs sajt för programmet Hjärnstorm

Blev så intresserad när de sa att programmet skulle börja, men naturligtvis glömde jag se det.

Tack och lov kan man se det på webben.

Första programmet handlar om, vad var det nu......ja just det Minnet.

Nästa (imorgon) om Kroppsspråk.

The Scary Guy

2007-08-15T09:36:00.000+02:00

Varför är det för vissa så skrämmande med att vara vänlig, visa respekt och kärlek?

The Scary Guys hemsida.

Och wiki om Scary.

Är det så som i boken Lycka TM av Will Ferguson att världen går under (som vi känner den) ifall vi skulle bli lyckliga och det gör att vi både är kvar i olyckan?

Kaffe - för och nackdelar

2007-08-14T10:21:00.000+02:00

Det gäller att ta det (lite) lungt med kaffet.

Trots de nya rönen som kom förra veckan om att tre koppar kaffe är bra för kvinnor (undrar varför det inte har samma effekt på män?). GP har en artike l om undersökningen som "rekommenderar" tre koppar kaffe per dag för att skjuta upp problem med demens kvinnor(fortfarande bara) ...

Överdosering av koffein är dock inte att leka med. Följande exempel skriver SvD om:
Tonåring överdoserade kaffe

I min pressobryggare finns bara Franskrostad. På jobbet är just nu favoriten "vanligt" kaffe som jag toppar med mellanmjölk.